Allt började med att terrorstämplade Hamas gjorde en fasansfull attack på civila den 7 oktober för snart ett år sedan. Eller nej, ”allt” började inte där. Vem som helst med lite historiekunskaper och en gnutta sanningslidelse vet att konflikten har djupare rötter. Den som är intresserad av dessa rötter och historien om det moderna Israels tillblivelse läser lämpligen Göran Rosenbergs Det förlorade landet. Ursprungligen utkom den 1996. Men idag ger Albert Bonniers ut boken i ny, reviderad upplaga.

Den som inte känner till författaren ska veta att han är en samvetsgrann journalist och författare som inte lämnar något åt slumpen. I synnerhet inte detta ämne. Han är barn till Förintelsens offer och som yngling gjorde han ett helhjärtat försök att bli en sionistisk pionjär.

Jag minns ännu de tidiga, daggiga morgnar när sömnen sakta värkte loss ur våra kroppar och jordens dofter steg i näsborrarna och traktorflaken knirkande gungade oss ut mot fält och planteringar i den ännu mörka gryningen och det ideella självplågandets sensualitet sakta värmde kinder och händer.

Att detta är en djupt personlig bok byggd på levda erfarenheter hindrar inte att den även är en noggrann undersökning av sionismens idéhistoria. Göran lärde sig hebreiska och glömde nästan på kuppen sin svenska. Dock skulle han komma att återvända till Sverige. Där började han engagera sig för de bredare frågor som 1960-talets studentgeneration brann för. Med Sexdagarskriget skedde hos honom ett radikalt uppvaknande.

Före kriget 1967 kunde sionismen framgångsrikt rättfärdiga sitt statsbyggarprojekt genom hänvisningar till Förintelsen, det europeiska sveket, världssamfundets ansvar för judarna, Israels litenhet och svaghet, arabernas storhet och oförsonlighet och omvärldens beundran för det israeliska samhällets livskraft.

Efter sexdagarskriget var det inte längre möjligt, argumenterar Göran Rosenberg. De kolonisatoriska anspråken låg i alltför öppen dager. För dem som ville se, vill säga. Själv kunde han inte annat än se. Han lyckades inte längre blunda för de övervuxna stengrunderna, de raserade gravmonumenten och resterna av husväggar som de fördrivna palestinierna hade lämnat efter sig. Han upptäckte att han hade levt i en lögn.

De vitt spridda uppgifterna om att araberna självmant flydde och lämnade efter sig tomma hus och åkrar som ostraffat kunde tas över av nyanlända judiska immigranter var en läglig men delvis falsk beskrivning av vad som i huvudsak ägde rum.

Göran Rosenberg kunde inte blunda för alla lögner så det blev hans öde att, som han uttrycker det, stiga upp ”på den palestinsk-israeliska barrikaden” efter 1967. Han klev rätt in i ett polariserat politisk klimat där det varken fanns plats för intellektuella analyser eller rationellt sanningssökande. Bland israeler som sympatiserade med den palestinska saken tvingades man navigera mellan hemliga agenter, utsända av gud-vet-vem, som försökte provocera fram våldsaktioner. Så det var uppenbart en återvändsgränd som påminner mycket om vår egen tids polariserat galna uppskruvning. Från ytterlighet till ytterlighet har han vandrat, ständigt nyktert observerande. Ständigt förmögen att hålla två tankar i huvudet samtidigt: israelerna förtjänar ett land – palestinierna likaså.

Essän beskriver ett smärtsamt medvetandeblivande där det förlovade landet blir det förlorade. En modig och transparent uppgörelse som varmt rekommenderas den som vill se konflikten i hela dess komplexitet.

Similar Posts:

• Israel-Palestina – lika goda kålsupare?
• Historiska händelser i en pågående konflikt
• Lågmält om krigets vansinne
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

Boken om sitt liv hade författaren och journalisten Jackie Jakubowski tänkt att skriva själv, men hans planer stoppades av en sjukdom. Han tog kontakt med Lena Einhorn igen och bad henne skriva boken, som hon erbjudit sig flera år tidigare.

Lena Einhorn har en fantastisk förmåga att skildra andra människors livsöden. I en intervju med Judisk krönika poängterar hon att det inte är en biografi utan en roman, där verklighet och fiktion blandas. Hon har använt sig av samma format för att berätta om exempelvis Siri von Essen och Greta Garbos liv (även de mycket läsvärda böcker).

Berättelsen om Jackies liv är smärtsam, han växer upp i efterkrigets Polen tillsammans med sin far och andra judar som överlevt förintelsen. De vuxna är traumatiserade och skadade av förintelsen, Jackies far pratar aldrig om sin barndom. Jackie pratar aldrig om sin mor som saknas, mycket är underförstått och läsaren får långsamt fler och fler pusselbitar för att förstå vad som har hänt familjen. Läsaren får följa med till skolan, till judiska föreningen och till kyrkan dit Fru Halima tar honom i hemlighet. Vi följer honom genom uppväxten och försöken att balansera och förstå både den judiska identiteten och den polska.

Efter några relativt lugna år, när Jackie hunnit bli tonåring börjar nya oroligheter och det styrande kommunistiska partiet piskar återigen upp en hätsk stämning för att försöka få judar att lämna landet, vilket tillslut leder till att Jackie och hans far Stanislav åker till Sverige, utan returbiljett.

Den levnadsberättelse som Lena Einhorn författat om Jackie Jakubowskis liv i En låda apelsiner är gripande och fylld av värme. För mig som inte hade särskilt stor koll på efterkrigets Polen är det en lärorik berättelse om en tid som satt stora spår i Europas nutidshistoria.

Similar Posts:

• En överlevnadsberättelse
• En familj drabbad av antisemitism
• Vikten av vittnet
• Värdet av ett liv
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler