Alla har ägt en skog som barn. En dröm är kanske genomlyst av ett minne som skogen är genomlyst av en dröm. Bladen var genomlysta av sol.

New Forest är en roman som flödar fram och tillbaka, såväl rumsligt som kronologiskt. Danmarksresenärer känner igen de djupa lövskogarna och Köpenhamn, charterturister de olika orterna vid Medelhavet. Romanen utspelar sig även i Nordnorge och England. Alltsammans är utsökt gestaltat.

New Forest är en starkt lyrisk roman. Språket pockar på närvaro, ja det är ett tillstånd för läsaren att verkligen uppehålla sig i. Romanen samspråkar med T.S. Eliots stora dikt Det öde landet. Här finns referenser till Rainer Maria Rilke. Metaforer och liknelser påminner mig om Tomas Tranströmer. Den läsare som så vill kan i texten gå på poetisk upptäcktsfärd.

Det stacks åror i vattnet, de började ro in. Plötsligt störtade moderns händer genom havsytan som en vild kalv som kastas ut från ett lastfartyg. Men i samma stund halades hon upp i båten igen.

Och, nej, hur läsaren väljer att följa flickan, kvinnan, den gamla damen är endast en angelägenhet för mottagaren. New Forest, romanen, överlämnad till sin läsare, helt och fullt. Den är rimligen en av årets riktigt stora litterära händelser.

Sedan tog han min hand och kramade den. Hårt. Inte omsorgsfullt men som man kramar ett barns hand när man måste skynda över en väg.

New Forest ges ut i Bonniers klassiska Panacheserie för översatt skönlitteratur som startades redan 1946. Formgivaren Nina Ulmaja har skapat en anslående volym. Omslagets svartvita skogssiluett reproduceras även på snitten. Förr hade ett blocklimmat band på nästan 700 sidor fallit sönder i lösblad under första genomläsningen. Men nu håller boken. Ryggen är både böjlig och hållbar: tekniken utvecklas, även om trådhäftat är bäst!

Similar Posts:

• Flytande identiteter och fulländade slut
• Desperata semesterfirare i finsk undergångssommar
• Från mobboffer till självständig yngling
• Intervju med Nicola Lagioia
• Glassig besvikelse

Vid tredje försöket är det äntligen tyst runtomkring mig och bara efter några sidor fylls jag av en melankoli, som kommer att bestå boken igenom. Men jag känner mer än vad jag förstår. Jag slungas känslomässigt tillbaka till när jag som fjortonåring läste Prousts På spaning efter den tid som flytt och kände mig dum för att jag inte kunde ta den till mig. Den litterära världen hyllar Josefine Klougart och jag känner mig utanför.

Jag återvänder till texten på baksidan; ”Om mörker är en roman om eftermiddagen och om döden. Om små och stora katastrofer, om skyfall och sjukdom. Här finns en ridolycka och en resa bort från vintern, en promenad längs stranden och alla stenar man orkar bära med sig hem. Och så pärlor och pallade äpplen, och sol och ljus och ögon.”

Och så här är det boken igenom. Bilder och fragment blandas, dåtid och nutid utan någon egentlig riktning. Det är han, hon, jag, du, vi och allt däremellan.

Precis som jag alltid har varit hon, och du alltid han, det är inte nödvändigtvis något problem med det.

Men det är först när jag slutar läsa Om mörker som en roman, när jag slutar leta efter en röd tråd eller en handling, som det inte längre är något problem. När jag istället hoppar fram och tillbaka, läser en sida här och där så kan jag uppskatta språket och den svidande träffsäkerhet som skymtar fram ibland.

Hon kryper omkring honom, försöker få tillgång.
Som en tjuv eller någon som vill ha något av en.
Kan du inte lägga av, ber han henne

När jag läser så tänker jag på luft som är mättad av saltvatten och ruttnande tång och på hur ensamheten känns mer i en innerstadslägenhet än på en öde strand. På hur ljuset, mörkret och hudens kött skapar tomrum som vi försöker fylla.

Du dricker som om alkohol vore svaret på en mycket viktig fråga

Om mörker är krävande på ett sätt som gör att jag många gånger helst vill lägga den ifrån mig. Men de gånger då jag sugs in i texten, inte låter omvärlden störa, så blir jag ett med vissa stycken. Läser dem flera gånger i rad, känner dem. I hela kroppen. Och trots mitt motstånd kommer jag att återvända till Om mörker för i min iver att hitta en berättelse, ett sammanhang så missade jag det den förtjänar, tid.

Vuxna människor somnar när de kommer hem till sina föräldrar. Inte för att de slappnar av, men för att det är så mycket tid som måste igenom deras medvetande.

Similar Posts:

• En av oss sover
• Årets roman är starkt lyrisk
• Everybody must get Stoner
• ”Jag saknar mig själv som jag var då.”
• Lukt av ladugård, depression och död

Nej, frågan är väl snarare varför det är en bra roman nu, 2014. För när Williams släppte den här 1965 sjönk den ju ganska obemärkt. Han dog 1994, helt bortglömd av den litterära världen. Och så plötsligt för ett par år sedan kommer hypen igång, utan någon Hollywoodfilmatisering bakom sig, utan något stort litterärt pris, utan något annat än ett viskat ”Har du läst Stoner än?” som skickats vidare från läsare till läsare, kritiker till kritiker, tills den trycks på nytt, masar sig upp på topplistorna och blir översatt.

Så vad är det vi ser som det hoppfulla 60-talet inte såg?

Är det occupyhippies och legaliseringsförespråkare som köper den i tron att den har något med gräsrökning att göra? (Det har den inte; Stoner är bara det mest neutrala, anglosaxiska, urtrista namn Williams kunde komma på.)

Är det den amerikanska litteraturens nyupptäckta intresse för klass som vill se Stoners öde som en bild av glastaket som alltid funnits där i den amerikanska drömmen för dem som inte är födda med silversked i mun?

”Det är min far”, sa Stoner. ”Han är död.”
”Åh, Willy!” sa Edith. Sedan nickade hon. ”Då är du troligen borta resten av veckan.”
”Ja”, sa Stoner.”

Är det läsare som tröttnat på all postpostmodern litteratur med sina genderanalyser, karaktärterapi, formlekar och multipopkulturreferenser och bara vill ha en enkel död vit man att läsa igen? Är Stoners läsare desamma som ser Don Draper som ett dygdemönster? (De lär å andra sidan inte tåla den försagde, menlöse Stoner.)

Är det drömmen om det misslyckade 1900-talet, en önskan att gå tillbaka till en historia som börjar innan 1914 och försöka spåra vart det gick åt helvete? Hur cynicismen triumferade över upplysningstanken, maktspråket över konsten?

Ett krig dödar inte enbart några tusen eller hundratusen unga män. Det dödar något hos ett folk som aldrig kan återfås. Och om ett folk genomgår tillräckligt många krig finns snart bara odjuret kvar, den varelse som vi – ni och jag och andra som vi – har hämtat upp ur dyn. Den intellektuelle borde inte bli tvingad att förstöra det som han ägnat sitt liv åt att bygga upp.

Är det att vi känner igen oss i Stoner, mannen som går genom seklet utan att egentligen göra någon skillnad, utan att delta i de stora krigen, underordnar sig själv plikten mot något han inte kan definiera?

Är det hipsterfaktorn, att läsa en bok av ett Bortglömt Manligt Geni, en litteraturens Inside Llewyn Davies?

Jag vet inte. För jag kan ju inte fatta varför den någonsin glömdes bort; jag sitter med Stoner på samma sätt som den unge William Stoner sitter i föreläsningssalen på jordbruksuniversitetet där han måste ta en litterär grundkurs för läroplanens skull, och professorn frågar honom vad Shakespeare menar med en viss sonett och William stirrar på texten och kan inte svara, han är helt förtrollad, han är drabbad, han är förälskad. Han kastar jordbruksstudier och livet på föräldrarnas gård åt helvete, han läser litteratur och blir professor, han gifter sig därför att så ska man göra och även om äktenskapet blir helt misslyckat biter han ihop och stannar, undervisar årskull efter årskull utan att inspirera någon, håller sig undan större konflikter än någon enstaka fakultetskonflikt, älskar sin dotter djupt utan att kunna visa det, skriver en bortglömd bok och dör, allt utan att ens ifrågasätta att det skulle finnas något mer.

Det är frestande att jämföra med Richard Yates och hans förbannade Revolutionary Road (en annan sextiotalsroman som plötsligt blev en hit igen för några år sedan). Eller vafan, om vi ska gräva i amerikanska giganter, Melville och hans icke-aktör Bartleby (ni vet, ”I prefer not to”). Men Stoner (och Stoner) är något annat. Han kämpar inte mot sina skygglappar som Yates karaktärer, han ger inte upp som Melvilles; han bara fortsätter. Det är något så provocerande enkelt i det; vi sitter där, fast i romanen, och väntar på att den andra skon ska falla – att Stoner som en sann amerikansk arbetarhjälte ska resa sig upp och säga NOG, att boken i slutet ska stiga till ett crescendo av bitterhet eller uppror eller en besk kommentar om Stoners karaktär… men när slutet väl kommer är det så naturligt, så självupplösande att jag sitter andlös.

Det är en roman där varje sida är så anspråkslöst fulländad (även om översättningen har en tidlöshet som irriterar mig lite) att man nästan vill riva ut dem en efter en när man läst dem. Samtidigt är det inte en perfekt roman; med Williams lågstämda, passionerat passionslösa perfektion kan jag inte förebrå den som finner den tråkig – de har fel, men jag kan förstå varför de tror det. Men kanske är det det vi behöver i 2010-talets stress? Att ha tråkigt? Att inte kräva att bli stimulerad och underhållen och betygsatt och lajkad varje sekund av livet, utan måla upp en evighet på drygt 200 sidor, livet som ett ihärdigt maratonlopp utan spurtpris, med en hedrande femtusentrehundrafemtiniondeplats efter målgång? Same as it ever was, same as it ever was…

Jag vet inte. Kanske. ”Romanens konst är att skapa tid,” sade Josefine Klougart i Babel häromveckan. Williams skulle svarat ”Ja, det är väl självklart?”, satt nytt band i skrivmaskinen och jobbat vidare.

Similar Posts:

• Bland de bortglömda ”författarnas författare” råder alltjämt olyckligheten
• Elva sorters förödmjukelser
• När storfiskarn talar om
• Före detta bortglömt geni är tillbaka
• Årets roman är starkt lyrisk

”När jag inte kan peka ut de ögonblick jag lever för; kan jag peka ut de ögonblick jag lever i trots av.
Naturen är störd av vinter, jag är det.”

Det här är en bok att kliva in i och ge upp sig till för att den verkligen ska komma till sin rätt. Den är som en långsamt berättad film där cinematografin är kärnan och historien finns i varje detalj istället för i dramaturgin. Hur något berättas är viktigare än berättelsen i sig. Jag tänker på The tree of life regisserad av Terrence Malick. Eller Morvern Callar regisserad av Lynne Ramsay.

Att gå från en stressig vardag in i filmer som dessa, in i en bok som En av oss sover, är en tempoväxling och avgiftning som är ganska jobbig till en början. Jag försöker lägga pussel och det frustrerar mig att jag inte riktigt greppar handlingen. Det är metaforer, liknelser och besjälande av naturen omkring karaktärerna. På varje sida. Men när jag väl kommer in i det är det en fantastisk plats att vara på.

Då och då bryter något konkret igenom; en bodelning, en skog hon minns som nu avverkats, en lada hon gått förbi som barn i uppväxtorten, en sjuk familjemedlem, ett förhållande som går sönder, ett ex som kommer på besök.

”Vi har blivit främmande för varandra, det finns kläder jag minns bättre än dig.”

Huvudpersonen går runt som ett filmnegativ i världen, allting verkar fastna. I allting som omger en människa verkar det finnas en känsla som Josefine Klougart kan beskriva på ett sätt som är värt att skriva upp i den lilla bok där jag brukar skriva upp fina citat. Till och med ett jäsande bröd liknar ett ”sprucket sår”.

Jag har hört en del säga om den här boken att den är bäst i små doser. Jag tycker tvärt om, boken är ett tillstånd som det tar en stund att nå men när en väl är där är det vill en inte lämna det.

Similar Posts:

• Dåtid, nutid och allt däremellan
• Årets roman är starkt lyrisk
• Everybody must get Stoner
• Att skriva genom smärta
• de som delar livet