”När jag inte kan peka ut de ögonblick jag lever för; kan jag peka ut de ögonblick jag lever i trots av.
Naturen är störd av vinter, jag är det.”

Det här är en bok att kliva in i och ge upp sig till för att den verkligen ska komma till sin rätt. Den är som en långsamt berättad film där cinematografin är kärnan och historien finns i varje detalj istället för i dramaturgin. Hur något berättas är viktigare än berättelsen i sig. Jag tänker på The tree of life regisserad av Terrence Malick. Eller Morvern Callar regisserad av Lynne Ramsay.

Att gå från en stressig vardag in i filmer som dessa, in i en bok som En av oss sover, är en tempoväxling och avgiftning som är ganska jobbig till en början. Jag försöker lägga pussel och det frustrerar mig att jag inte riktigt greppar handlingen. Det är metaforer, liknelser och besjälande av naturen omkring karaktärerna. På varje sida. Men när jag väl kommer in i det är det en fantastisk plats att vara på.

Då och då bryter något konkret igenom; en bodelning, en skog hon minns som nu avverkats, en lada hon gått förbi som barn i uppväxtorten, en sjuk familjemedlem, ett förhållande som går sönder, ett ex som kommer på besök.

”Vi har blivit främmande för varandra, det finns kläder jag minns bättre än dig.”

Huvudpersonen går runt som ett filmnegativ i världen, allting verkar fastna. I allting som omger en människa verkar det finnas en känsla som Josefine Klougart kan beskriva på ett sätt som är värt att skriva upp i den lilla bok där jag brukar skriva upp fina citat. Till och med ett jäsande bröd liknar ett ”sprucket sår”.

Jag har hört en del säga om den här boken att den är bäst i små doser. Jag tycker tvärt om, boken är ett tillstånd som det tar en stund att nå men när en väl är där är det vill en inte lämna det.