Till saken bör väl även nämnas att Dickinson knappast är en av de enklare poeterna att förstå sig på, varken vad gäller hennes poesi eller hennes livsval. Ändå lyckas Holmström så väl att gestalta henne på ett intressant sätt, och – framför allt – att få henne att framstå som en människa, trots alla egenheter. Det hade inte varit konstigt om Dickinson istället hade framstått som något av en karaktär och någon som finns på avstånd – tidsmässigt, geografiskt, kulturellt, religiöst och socialt.

Den amerikanska 1800-talspoeten som skapade sin helt egna poetiska stil, i en tid då kvinnor knappast förväntades (och sällan tilläts) skriva och ännu mindre att välja bort äktenskapet. Hon levde nästan hela sitt liv i familjens hus i Amherst i Massachusetts och de senare åren lämnade hon det knappt över huvudtaget. Klädd helt i vitt föredrog hon att syssla med sin trädgård, baka och – framför allt – skriva.

Det innebär dock inte att hon levde helt socialt avskilt. Även om hon helst satt bakom en skärm när hon spelade piano och hellre stannade på sitt rum än kom ner och pratade med familjens gäster, så hade hon många kontakter, inte minst brevledes, med familj, vänner och ett par personer som var mer än så.

Holmström låter oss lära känna Dickinson genom ett personligt men aldrig privat perspektiv, och utan att någonsin ta över rollen som huvudperson eller att göra anspråk på att ha nyckeln till den sanna, verkliga Dickinson. I stället tar Holmström oss med på resan det innebär att försöka närma sig Dickinson – med betoning både på närma sig och försöka.

Den privata Dickinson (vars hem är omvandlat till museum och vars rum numer alltså tar emot främmande på daglig basis), poeten som aldrig släppte ifrån sig sina dikter för publicering (även om hon delade dem med vänner), kommer vi aldrig åt. Men, som vi alla vet, är det resan som är grejen, inte målet. Att närma sig Dickinson är en resa utan slut, och en sådan väl värd att ge sig ut på.

Similar Posts:

• Bokstavstrogen översättning
• Vackert om obehagligheter
• En annan is men ändå samma
• Den fängslades erfarenheter
• Frihet, självförtroende, glädje

Hösten är min bästa årstid. Det är fortfarande inte svinkallt, det funkar att ha skinnjacka med tjocktröjan under och kängor på fötterna. Träden har inte tappat sina löv, utan bjuder tvärtemot på fantastiska färger. Kanske är det alla utbildningar som påbörjats just höstar, men det är något i luften som signalerar nytt liv. Jag blir ofta kär på hösten, till exempel, och jag tror inte att det är en slump. Naturen må gå mot döden, men det är en vacker död, sprakande av eld och förhoppningsfullt hög luft.

Och så kommer mörkret tidigare om kvällarna, vilket gör det helt legitimt att stänga in sig i sovalkoven redan vid niotiden med boken framför näsan. Just nu läser jag nobelpristagaren, och ja, jag hade turen, som DN uttrycker det, att inte ha upptäckt henne tidigare. Alice Munro skriver vackert och lättläst, men smart situationsbaserat, på ett självklart sätt om kvinnors liv och öden. En typisk författare där det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör det så fantastiskt (men jag ska försöka göra det till nästa vecka). Klart lästips förstås!

Annars bjuder veckan som vanligt på recensioner/boktips varje dag. Idag skriver vår Alice om Josefin Holmströms Antarktis, en bok hon kallar tunn och tänkande, och vill klassificera som impressionistisk.

Björn skriver om Geir Lippestads Det vi kan stå för; en redogörelse för Breivikrättegången. Björn tycker dock att den ”inte ger så mycket förtroende inför framtiden som den tror att den gör”. Läs recensionen imorgon.

Christina har läst Jonna Fries diktsamling Omgångar som hon tycker mycket om. ”Den undersöker stora teman som kärlek och död genom att fläta samman kropp och omgivning på ett fantastiskt sätt!” Hela recensionen läser du på fredag.

På söndag skriver Håkan om Blaise Cendrars nyöversatta Reseanteckningar. Samtidigt kommer en intervju med översättaren Kennet Klemets upp, gjord på bokmässan i år. Håkan tycker att boken känns fantastiskt modern trots att dikterna är snart hundra år gamla.

Min egen intervju med Viktor Algren, författare till den politiska varulvsboken Han åt mitt hjärta kom för övrigt upp igår, missa inte den!

Similar Posts:

• ”Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars” – ett samtal med poeten Kennet Klemets
• Får man ha ihjäl folk hur som helst?
• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• En riktig författare

Josefin Holmströms roman är tunn och tänkande – den återger en serie intryck och upplevelser som Gertrude har. Jag skulle nästan vilja kalla den impressionistisk i sin skildring av hur det ser ut på isen och hur det känns att möta Jonathan igen. Däremot ger den ingen hel bild av någon av karaktärerna, inte ens huvudpersonen. Man får veta ytterst lite av vad hon gjort tidigare i sitt liv, eller hur hon bearbetar sina känslor. Övriga karaktärer är en slags figuranter i den pjäs hon spelar med i, deras roller är som katalysatorer eller sufflörer.

Parallellt med Gertrudes resa skildras Robert Scotts liv, britten som blev tvåa till Sydpolen och som sedan dog på återfärden. Här är porträttet mer psykologiskt heltäckande men å andra sidan inte detaljerat (som i Gertrudes fall). Scott verkar ha gjort sina färder mot polerna inte så mycket av äventyrslusta eller fascination för Antarktis som av längtan efter äran. Han ville göra något för sitt land, och i någon mån väcks tanken om huruvida han i den kampen inte bara offrade sig själv utan också drog sina medresenärer med i fallet. Han var expeditionens ledare och kanske borde han ha vänt, istället för att framhärda trots motgångar i form av resursbrist, hunger, sjukdom. Han har också en fru och ett litet barn hemma. Onekligen väcks många tankar till liv om hur man prioriterar och väger saker mot varandra, och om det kanske finns personer som behöver den där faran för att leva.

Jag funderar en del kring vad det gör med boken att berätta de här två historierna invävda i varandra. Ibland tänker jag att Scotts historia inte tillför så mycket till Gertrudes. Den är mer en förevändning för att låta henne åka dit, till Antarktis. Samtidigt ger den onekligen ett tankedjup till läsningen, och tillför en dimension: den att fundera över Gertrudes roll på sin resa, och jämföra den med polarfararnas. Vilka är hennes motiv att resa ut på isen, varför vill hon sätta sitt liv på spel där? Varför ville Scott göra det? I någon mån är de lika egoistiska, de riskerar andra människor för sin egen skull. Men där Scott möjligen underskattar faran så vill Gertrude provocera fram den, för hon behöver egentligen inte utsätta sig för den. Hon skulle kunna stanna i säkerhet på basen, men hon väljer att inte göra det.

Mot slutet av boken kommer Amundsen alltmer in i historien, och hans motiv och roll är en tredje: den äventyrslystne, den som inte kan sitta still, den vars framgångar tycks förutsägbara av hans sorglöshet. Han som kommer först till Sydpolen, som tycks både högakta Scott och vilja reta honom. Scott är den tragiske, vars expedition alltid fascinerat mer (för en fin litterär användning av den kanske mest kända av Scotts expeditionsmedlemmar, Lawrence Oates, öde, läs här) i kraft av dess misslyckande. Men det är Amundsen jag är mest nyfiken på efter att ha läst Antarktis. Hans uppdykande på slutet lyfter boken. Han är en annan typ – uppfriskande uppriktig med hur egoistiska ”hjältedåd” alltid är, på ett plan eller annat.

Similar Posts:

• På den stora isen
• Vecka 42: Bland debutanter och gamla avdammade
• Dickinsons vulkaner
• King kan bättre
• Den vackraste skildringen av kärlek och död