It sounds as if tragedy were stooping to get through the door of a playhouse, or as if kids were tripping on the hems of grown-up costumes. Although the eleven o´clock news may use the word “tragedy” when an adolescent commits suicide, the conventional attributes of a tragic figure – power, importance, self-destructive hubris, a capacity for mature moral self-reckoning – are by definition beyond the reach of children.

Det här är en aspekt av tragedibegreppet som jag aldrig tidigare reflekterat över – krävs det makt över den egna situationen för att vara tragisk, eller är det åtminstone så den tragiska traditionen föreställt sig det? – men som sätter fingret på något väsentligt i Wedekinds pjäs. Barnens eller ungdomarnas maktlöshet, deras utsatthet för vuxnas, för samhällets, godtycke.

En annan vinkel på Franzens formulering är förstås närheten mellan det tragiska och det komiska, det på en gång medkännande och nästan grymma hos Wedekind. Lika mycket som dramatikern tar sina unga karaktärer på allvar, skriver Franzen, så driver han med dem. Skrattar åt dem.

I Duncan Sheiks och Steven Saters musikal baserad på pjäsen (och med samma namn) är detta något nedtonat, karaktärerna lite mer känslomässigt lättillgängliga, sympatiska. Wedekinds kantighet en smula avslipad. Det handlar fortfarande om självmord, våld, tonårssex, abort, homosexualitet, onani och vuxenvärldens förtryck, men i en Broadway-tappning som Franzen är välformulerat kritisk till. Huruvida han har rätt kan diskuteras. Är originalet alltid bättre?

Jag tycker framför allt att det är spännande med likheter och skillnader, med historier som berättas om och om igen och talar till människor under olika tider och på olika platser. Att Wedekinds egensinniga barntragedi skulle få Broadway-premiär 2006 är kanske lika delar förvånande och självklart (en generation efter Jonathan Larsons enormt framgångsrika Rent). Att Wedekinds original, visserligen i censurerad version, kunde få premiär i Berlin hundra år tidigare är nog än mer fascinerande.

Vi föreställer oss så gärna vår egen tid som individualismens och frihetens höjdpunkt, men Wedekinds tyska bohemkretsar verkar knappast ha legat oss efter i frisinnighet och känsloutspel. Att döma av Franzens beskrivning av exempelvis Wedekinds egen begravning, låg livet trots allt inte så långt ifrån det djupt melodramatiska, tragikomiska i hans pjäs (som visserligen hade premiär 1906, men skrevs färdigt redan 1891). Kanske finns en hel del självironi inskriven i huvudpersonen, den upproriske, desillusionerade Melchior Gabor?

Eller, som Franzen formulerar det: hade han levt hundra år senare hade han varit rockstjärna.

Similar Posts:

• Lina Forss läser “Frihet” av Jonathan Franzen. Del 4
• Lina Forss läser ”Frihet” av Jonathan Franzen. Del 2
• Lina Forss läser ”Frihet” av Jonathan Franzen. Del 1
• Lina Forss läser ”Frihet” av Jonathan Franzen, del 5
• Vecka 27 innehåller hämnd och nödvändiga livslögner

Alltså räcker det med att en av huvudpersonerna i Levithans och Andrea Cremers nya roman, Invisibility, i förbigående nämner att hennes bror blivit utslängd från skolans dramaklubb sedan han kommit ihop sig med läraren om att han vill sätta upp ”this musical based on the life of this huge gay kid” för att jag ska få lust att läsa om Den andre Will Grayson. Det är nämligen den som handlar om den enorme bögkillens självbiografiska musikal. Bland annat.

Att titlarna till Levithans romaner ofta översätts ganska fritt har varit uppe här tidigare. Den andre Will Grayson tycker jag faktiskt har fått en intressantare titel än originalet (Will Grayson, Will Grayson). Det är en titel som väcker frågor. Typ ”Vem är den andre Will Grayson?” ”Och vem tusan är den förste?” Bra titel.

Tonårskillarna Will och Will är de båda huvudpersoner som växelvis agerar berättare i romanen. Den ene är något mer välbärgad och välanpassad än den andre, men båda lever de ganska begränsade liv. De skyddar sig själva och säger sig skita i det mesta.

Tiny Cooper, den enorma bögkillen med den självbiografiska musikalen (och ja, jag älskar tanken på en självbiografisk musikal också; Jonathan Larson gjorde en om sin egen 30-årskris), är nästintill Wills och Wills absoluta motsats. Tiny (”det är ironiskt”) hörs och syns och satsar sitt hjärta i allt han gör. Igen och igen. Bäste vännen Will tycker nog att det kan bli minst sagt påfrestande, men Tiny måste ändå höra till de mest fantastiska ungdomsbokskaraktärerna någonsin. Det skulle han för övrigt lätt skriva under på själv.

En vinande kall natt i Chicago råkar de båda Will befinna sig i samma sunkiga porrbutik, osannolikt förda dit av en pundig körkortsförfalskare respektive en förälskelse på nätet och livet tar en ny vändning. Premiären på Tinys musikal närmar sig med stormsteg och … tja, finalen blir kanske på gränsen till musikalsmetig, men vad kan man egentligen mera önska sig av en rappt skriven, knasig och stundtals ganska mörk romantisk komedi?

Similar Posts:

• Somewhere, over the rainbow
• Kyssar som skakar världen
• New York-galenskapens fantasy-förklaring
• ”Dagen börjar vid midnatt”
• Oväntat rörande återupprepning

Utan att vara oerhört insatt – jag tror att jag fastnat för hennes namn första gången uppräknat i Jonathan Larsons 90-talsmusikal Rent, bland människor och saker som hyllas i ”La Vie Bohème” – måste jag säga att Angelou hör till de mest mångfacetterade, intressanta och imponerande människor jag hört talas om.

Hon växte upp på den fattiga landsbygden i den segregerade amerikanska Södern och fick barn redan som tonåring. Hon har varit kock, spårvagnskonduktör, prostituerad, hallick, dansare, skådespelare, sångare, journalist, redaktör, lärare, regissör, film- och teveproducent, kompositör och författare. Hon arbetade i medborgarrättsrörelsen tillsammans med Martin Luther King och Malcolm X, läste dikt vid Bill Clintons presidentinstallation, hon har fått hedersutnämningar vid över 30 universitet och collages och tagit emot en frihetsmedalj av president Obama.

Det låter väl som material till sju självbiografier? Minst.

I början av Jag vet varför burfågeln sjunger skickas Marguerite och Bailey Johnson, tre och fyra år gamla och ensamma på tåget med adresslappar om handlederna, från Long Beach, Kalifornien, där deras föräldrars stormiga äktenskap just tagit slut, till farmodern, mrs Annie Henderson i Stamps, Arkansas. Stamps är en håla, djupt segregerad, där de svarta mestadels är jordbruksarbetare som utför samma tröstlösa bomullsplockande som under slaveriet, och de vita är något diffust och märkligt som man sällan ser i verkligheten.

Undantaget är framför allt när fattigvita dyker upp i farmors butik, uppenbarligen för att få köra med någon med ännu lägre status än de själva. Marguerite – eller Maya, Ritie eller Rita – har svårt att se sin strävsamma, skötsamma och stolta farmor förnedrad och fantiserar om hur det skulle kunna vara annorlunda, men rasismen bubblar ständigt under ytan. Det kan handla om regelrätta lynchningar, men också om mer vardagliga situationer, som när lilla Maya har akut tandvärk och farmor försöker kräva in en tjänst av stans enda – vita – tandläkare som hon lånat ut pengar till så att han kunnat behålla sitt hus. Ändå svarar han att han av princip ”hellre stoppar handen i munnen på en hund än på en nigger” och lämnar barnet utan hjälp.

Det instängda lilla Stamps är dock inte hela världen, det får Maya och Bailey ganska brutalt erfara när deras föräldrar plötsligt hämtar hem dem igen. Eller ”hem”, ingen av dem har några fasta hem, precis. I Kaliforniens olika storstäder är barnen utsatta på ett annat sätt än i det konservativa Stamps. Maya blir våldtagen som åttaåring av en av mammans pojkvänner. Hon lär sig köra bil när hon försöker ta sig hem från Mexiko med pappan däckad i baksätet.

Bitvis skulle det vara outhärdligt att läsa om det inte vore för att det är så rakt och enkelt, så lyhört för barnets perspektiv och så uppblandat med kärlek, humor och en skarpsynthet man helt enkelt inte vill vara utan. Inte minst övergreppen är oerhört osentimentalt, nyanserat och rakt på sak beskrivet, på en gång drabbande och begripliggjort.

På många sätt påminner Angelous självbiografiska romaner om det som i Sverige gått under namnet bekännelselitteratur. Åtminstone de första romanerna (förutom denna har jag bara hunnit med tvåan, Samlas i mitt namn, än) har inte riktigt det uttalat analytiska perspektivet. Här är mer ”showing” än ”telling”; inget ältande, om man nu vill kalla det så. Angelou beskriver strukturerna indirekt, genom det konkreta. Slagordet ”det personliga är politiskt” gäller med andra ord i högsta grad.

På svenska kom de första delarna i Angelous självbiografiska serie ut på 70-talet och har inte getts ut i bokform sedan dess. (Baksidestextens representativa anspråk ”För första gången får vi uppleva den amerikanska Södern så som negrerna upplever den” känns ju både farligt och, lyckligtvis, pinsamt daterat.) De senare delarna i serien tycks inte ha översatts alls. Det borde göras något åt, tycker jag.

Similar Posts:

• Spännande men alldeles för spattigt
• Min president var svart
• Han vågar hoppas
• Filmiskt om familj och att vara sig själv
• Från halv till dubbel

Och samtidigt undrar jag hur många människor som känner att de helt och fullt kan stå för sina fiktioner, för sin smak?

Alla har vi våra ömma punkter, punkter som vi minst av allt skulle vilja eller kunna skiljas ifrån. För mig är den där punkten otvivelaktigt musikaler (och ibland skrämmande minutiöst lästa romaner som musikaler nästan alltid bygger på). Ni vet, onaturlig och pompös musikdramatik som får de flesta pretentiösa musikmänniskor jag någonsin stött på att nervöst flacka med blicken av ren kommersiell och sentimental pinsamhet.

Jag vet inte om jag skulle vara en bättre eller sämre människa utan dem. Kanske skulle jag ha mer realistiska förväntningar, jag vet inte. Men poängen är att det inte funkar så. Man kan inte plocka bort en bit. Precis som jag inte skulle vara den jag är utan den och den händelsen eller den och den personen skulle jag inte vara densamma utan den och den melodin.

Jag skulle inte vara jag om jag inte fick kära ner mig – och upp mig igen – till ”Can’t help lovin’ dat man”. Utan alla kaxiga brudar, alla fantastiska gränsvarelser. Om jag inte grät så jag fick svårt att sjunga med när Kristina från Duvemåla stämmer upp i sitt ”Hemma, var ligger det nånstans”, eller inte hade dessa ständiga livskriser till Jonathan Larsons självbiografiska trettioårskrismusikal, eller för den delen Joss Whedons soundtrack till ”Once more, with feeling”. Om jag inte kunde oroväckande många libretton utantill men däremot inte kan komma ihåg ett enda jävla bokföringskonto.

Och så sitter jag där igen – frenetiskt tuggande popcorn (minnesanteckning: ha mindre urringat på bio) för att låta bli att sjunga med och göra bort mig – och hoppas på den ultimata filmatiseringen. Och Rent har potential. Larson blandar Webber-falangens känslomässighet med mentorn Sondheims fantastiska intertextuella humor och språkliga klurighet. Ensemblen är för en gång skull nästan identisk med Broadway-originalets och det faktum att Larson själv, som frisk 35-åring, klappade ihop och dog dagarna innan premiären ger onekligen en viss tyngd åt budskapet ”No day but today”.

För något år sen gjorde vi en Fantomen på operan-special med andledning av den filmen. Kanske inte den fördelning av uppmärksamhet jag är mest stolt över, den var onekligen ett nedköp. Lloyd Webbers musikalversion av Gaston Lerouxs roman har visserligen sina berättartekniska svagheter, men det är ju ingen anledning att göra filmen ännu mer sinnessvag med exempelvis omotiverade fäktscener. Men framför allt: jämför Lerouxs beskrivning av operaspöket med filmens latin lover-karaktär. Hu. Hon ska väl dras till hans oerhörda smärta, ensamhet och musikaliska geni, inte till hans magmuskler. Liksom.

Vad jag inte begriper är 1) varför man envisas med att texta musikalfilmer så bedrövligt illa när det finns, relativt sett, skapliga svenska översättningar som används på scen; och 2) varför man alls bryr sig om att göra en musikalfilm om man inte litar på musiken som bärande element. Om man nu tycker att det är obekvämt med människor som brister ut i sång stup i kvarten – själv tror jag på någon sorts känslomässig realism – inte blir det mer naturligt av att man låter dem säga delar av det som är skrivet för att sjungas?

I Rent gör denna underliga feghet, eller vad det nu är, att en stor del av humorn går förlorad, inte minst i de underbart knasiga telefonsvararmeddelandena. I Fantomen på operan gör det Lloyd Webbers kärleksfulla drift med operavärlden – även om det tog mig femton år att inse att karln faktiskt har en viss musikalisk humor – till vulgär parodi.

Och samtidigt älskar jag intertextualiteten. Att ingenting är slutgiltigt, det kommer alltid att komma fler versioner, fler tolkningar. Jag älskar make-over-effekten, hur Murgers krassa bohemer blir Puccinis sentimentala kärlekshistoria, blir Larsons streetsmarta New York med aids och performance. Besattheten av en historia.

För egentligen är det väl det vi är ständigt upptagna med. Att återberätta, göra om. Att alltid försöka hitta den perfekta vinkeln, den mest fulländade känslan. Helt enkelt den ultimata historien.

Similar Posts:

• Glassig besvikelse
• Det var en gång Â…
• Souvenirprogram de luxe
• Självförbrännande tonårsuppror
• Glitter, glamour och Schrödingers katt

Sixten Nordströms Stora operetter & musikaler är inget uppslagsverk – för det tar den upp alldeles för få verk – men den är egentligen inget annat heller. Nordström har radat upp tjugoen operetter och musikaler som jag förmodar att han tycker är de viktigaste. Avsnitten består av ingående men lite slarvigt skrivna handlingsreferat, som faktiskt blir riktigt trista att läsa, samt korta biografier över kompositörer och författare.

En hel del av texterna är utdrag ur program eller liknande. Vissa av dessa är intressanta, men de knyts aldrig ihop av författarens egna tankar. Det gör att boken framstår som hoprafsad och ogenomtänkt. Bitarna om operetterna förefaller möjligen som bättre sammanhållna, och jag gissar att det är på operettsidan författarens huvudsakliga kompetens ligger.

Cats-avsnittet består till största delen av Britt G Hallqvists översättningar av T S Eliots dikter, som legat till grund för musikalen, men om dessa översättningar någonsin använts i detta sammanhang framgår inte. Stycket om Eliot själv består å andra sidan till stor del av citat ur Nationalencyklopedien. Att en så erfaren författare och musikvetare som Nordström lyckas framstå som så monumentalt obildad är faktiskt en bedrift.

Iögonenfallande är också att Nordström, trots att boken gavs ut 2003, inte ansett att någon musikal senare än Fantomen på operan, som kom 1986, förtjänat att tas upp. Är det verkligen så att det de senaste arton åren inte kommit ett enda värdigt musikdramatiskt verk? Det kan jag knappast hålla med om.

Men Nordströms (bara antydda) musikalhistoria är en berättelse om degeneration. En fantastiskt konstform som operetten slutar i kommersiellt dravel i Lloyd Webbers 1980-tal, det är författarens tydliga synsätt. Om han däremot brytt sig om att dra tidslinjerna in i åtminstone 1990-talet hade han upptäckt en fantastisk utvecklingslinje som alternativ till den pampiga Lloyd Webber-stilen, från Oscar Hammerstein II via Stephen Sondheim till Jonathan Larson. Ett sådant perspektiv skulle också till viss del reviderat synen på de tidigare verken – man hade knappast känt sig motiverad att uteslutna musikaler som Jesus Christ Superstar och Hair.

Nu har Nordström emellertid bestämt sig för att sluta i 1980-talet, där han närmast ser en kamp mellan ont och gott mellan den kommersiella och publikfriande Lloyd Webber och Sondheim, som det missförstådda geniet. Alltsammans blir en mycket svartvit bild av Nordström som den upplysta Sondheimfantasten och pöbeln som föredrar Lloyd Webber.

Visst grundar sig min motvilja mot den här boken till viss del på diametralt annan musikalsmak än författaren (jag gillar också Sondheim skarpt, men inte som missförstådd och svårtillgänglig, som Nordström vill göra gällande, utan som fantastiskt intelligent, rolig och kultförklarad), men framför allt på hans uppenbara nonchalans för sitt ämne och sina läsare. Ju mer jag själv vet om verken desto dummare framstår Nordströms framställningar. Larviga handlingsreferat fylls med på en höft citerade repliker och små men idiotiska faktafel.

Själva boken är fin, stor med blanka bilder, inte minst från svenska uppsättningar, vilket är kul. Det är ju inte var dag man får se Jerry Williams utklädd och sminkad till katt, till exempel. Innehållsmässigt är den emellertid närmast en förolämpning. Dåligt sammanfogad och utan någon som helst analys blir vad som utlovade att vara ett praktverk i det nya årtusendet inte mer än ett lapptäcke – lite fint att titta på, men med ungefär den intelligensnivån.

Similar Posts:

• Mitt hemliga (men glamourösa) liv
• Det var en gång Â…
• Massiv musikalkunskap
• Souvenirprogram de luxe
• Dansa med vargen!