”We could work with those Islamic guys,” said Pat from Alabama. ”You know, when I see those Nation of Islam guys at rallies, I go right up to them and tell them I’m in the Klan, and most often they give me the thumbs up.”
”Do they?” I asked.
”Oh, yeah,” said Pat. ”They say ’You just keep on keeping on, and we’ll just keep on keeping on.’”
”We’re certainly working for the same goal,” said Thom.
”Those Islamic guys,” said Pat, ”all feel the same way we do about who controls the world.”

Faktiskt är det så pass mycket som stämmer av de vitt skilda extremisternas berättelser om världskonspirationer att Ronson bestämmer sig för att en gång för alla ta reda på om den mystiska gruppen som sägs kontrollera världen – även om somliga av extremisterna menar att den är kristen, andra judisk, somliga kapitalistisk, somliga att den i själva verket består av jätteödlor från yttre rymden – verkligen existerar. Det gör han också, på sätt och vis, men mer än så ska inte avslöjas här.

Jon Ronson är journalisten som lever da Vinci-koden. Faktiskt påminner så mycket av de försanthållanden han stöter på om amerikansk populärkulturparanoia som Arkiv X, Heroes, Lost, diverse Joss Whedon-serier och så vidare, att jag allvarligt börjar undra vad som egentligen är hönan respektive ägget. Skriver amerikaner om övernaturliga konspirationer för att det här är etablerade idéer i det magiska landet i väster, eller tror de på övernaturliga konspirationer för att de tittat för mycket på teve?

Det finns en annan sida av galenskaperna. Ronson har tagit sig in i vardagen hos grupper, vars vardag man normalt inte har den minsta inblick i. Vi får gå och handla med ”Englands svar på Usama bin Laden”, prova Ceausescus skor och höra hur bekymmersamt Ku Klux Klan-killarna har det med tvätten av sina älskade kåpor: ”One time, I washed them with some red stuff, and I got myself a pink robe.”

Det är nästan så att man glömmer hur farliga en del av de här människorna är. Inte minst för att allting är så förbannat relativt. Konspirationsteoretikerna som är rädda för den amerikanska staten och dess många mystiska och våldsamma förgreningar har ju visst fog för sig. (Waco och Ruby Ridge är ikoniska händelser som återkommer som referensramar.) De antisemitiska respektive anti-anti-semitiska organisationer som Ronson möter framstår som ungefär lika paranoida och hysteriska – inte heller det helt utan fog.

Mitt i alltsammans står den mycket närvarande och inte alltid beslutsamme eller heroiske Jon Ronson, som ibland låter sig dras med och till och med fatta ett visst tycke för sina märkliga informanter, trots att han som jude ofta hör till de olika extremgrupperingarnas mest hatade.

I took my glasses off. I slipped the hood over my head. Through the eye-slits, I could see Pat and Joe smiling and givning me the thumbs up. And how did it feel for me, a Jew, to be wearing a Klan hood? I found myself feeling a little sad, imagining the time in the future when Pat would inevitably discover my Jewishness and feel just awful about letting me try on his hood.

Det är svårt att hitta någon motsvarighet till Jon Ronson och hans udda samling extremister av olika slag. Them – och den lika speciella The men who stare at goats som följde den – är fascinerande läsning. Men visst är det lite skumt att jag bara härom veckan förundrade mig över Lena Anderssons bisarra islamister i nya romanen Slutspelat. Den här veckan framstår de plötsligt som ganska realistiska.

Similar Posts:

• Stranger than fiction. Way.
• Undercover i Ku Klux Klan
• The truth is, like, really out there, dude
• I am Dracula. I bid you velcome.
• Historisk fiktion om en spirituell rebell

I Them. Adventures with extremists följde Ronson en rad extrema konspirationsteoretiker västvärlden över. I The men who stare at goats har han fokuserat på knäppskallarnas förlovade land och mer specifikt på vissa parapsykologiska tendenser inom den amerikanska armén.

Alltsammans har sin grogrund i arméns tillstånd efter fiaskot – såväl mänskligt som PR-mässigt – med Vietnamkriget. Ronson beskriver det som att inte bara de enskilda individerna, utan också armén som organisation, led av posttraumatisk stress och grep desperat omkring sig efter nya förhållningssätt och lösningar.

Nytänkandet infann sig i form av överstelöjtnant Jim Channon, som efter en rad studiebesök kring det hippietäta Kalifornien 1979 satte samman handboken First Earth Batallion Operations Manual. Channons handbok ville leda den amerikanska armén – och världen – in i en ny tid. En fredlig, jämlik och ekologisk tid. Amerikanska soldater skulle möta världen med fantasifulla, icke-dödliga vapen, med musik och dans och med fredssymboler som blommor och lamm i famnen. De skulle lära sig att kanalisera sin uppmärksamhet och energi till att åstadkomma det omöjliga.

Dessa fantastiskt flummiga idéer fick på något märkligt sätt fäste. I största hemlighet utvecklades förband som sysslade med diverse övernaturliga experiment, med tankeöverföring, meditation och mentalt spioneri. I ett topphemligt labb försökte soldater lära sig att döda getter med en blick och att gå genom väggar. Från Channons handbok följer Ronson inspirationen via drogexperiment fram till kreativa tortyrmetoder, inte minst inbegripande musik, som används bland annat i Irak och på Guantanamo.

The men who stare at goats är skriven i bästa deckarstil, med cliff-hangers och planteringar till höger och vänster. Ronson hade förmodligen inte kunnat hitta på märkligare scenarion eller karaktärer om han så deltagit i de där drogexperimenten. The men who stare at goats är spännande och dråplig, med en oerhört mörk botten. Det ska bli mycket intressant att se hur den filmatisering som kommer i dagarna lyckas balansera allt detta.

Similar Posts:

• ”The truth is out there. Just like in The X-Files.”
• Blixtkrig och vardagshäng
• Musik i krig
• For those about to rock…
• I samhällets utkant