Johanne Lykke Naderehvandi är en mästare på stämning och att ingjuta detaljer med ödesmättad mening. Detta visar hon om igen i Rök och speglar, som rör sig kring teman som Naderehvandi utforskat också i sina tidigare böcker: mäns våld mot kvinnor, mödraskapet, tonårsflickan som gåta, offer och antihjälte. Att läsa Naderehvandis böcker är att kliva in i en värld som vibrerar av mörker och magi, men i denna hennes fjärde roman tar Naderehvandi steget från suggestiva, obehagliga undertoner av våld och övernaturlighet till ren och klar gotisk skräck. Som ett fan av skräckgenren är det en fröjd att matas med de effektfulla skräckbilder som använts mycket i film, men sällan i böcker: spöket som hänger i taket ovanför huvudpersonens säng om natten, täcket som dras undan i en obehaglig lek, porslinet som faller från sina hyllor av sig självt – bilder som känns igen, men som levereras så snyggt att de inte känns utnötta. Med teatern som kuliss utnyttjar Naderehvandi också dess tekniker: rök, speglar, scenografi i mättade färger, symbolladdad rekvisita. Här finns också fullt av referenser till konstverk, pjäser och musik som ytterligare förtätar texten och dess estetik – Naderehvandi broderar en väv som sjunger av stämning.

Det är skickligt gjort och det är effektfullt, men tyvärr möter inte innehållet helt upp denna estetiska yta. Som läsare vill man veta mer om vänskapen mellan Bernarda och Asta, få vara i det riktiga i deras relation och inte bara det skådespel som visas upp när de rör sig i märkliga kläder, talar till varandra som karaktärer i en pjäs och ser på världen utifrån. Det mystiska draperiet över dåtiden ligger för tjockt för att vi som läsare ska få en genuin inblick i varför relationen med Asta var så viktig för Bernarda, och därmed också drabbas när den försvinner. Stegringen i handling – som man gärna förväntar sig av en bok som leker så med skräckgenren – blir tyvärr också för flack. Det står inte tillräckligt mycket på spel för att skräcken ska drabba ordentligt. Här hade Naderehvandi till exempel kunnat använda sig av barnet Paloma mer, låta sin huvudperson välja mellan barnet och den bästa vännen. Jag tänker på den iranska skräckfilmen Under the shadow, där en mamma och hennes dotter också lever ensamma i en lägenhet som hemsöks, i det fallet av en djinn. Det finns många likheter i dynamiken mellan modern och barnet i den filmen och i Rök och speglar, men med en avgörande skillnad i handling som gör filmen skrämmande på ett sätt som Rök och speglar inte blir: barnet blir utsatt för hemsökelsen och för att rädda barnet måste modern se bortom sig själv.

På så vis fungerar Rök och speglar mycket som sin titel: det är fullt av effekter, men innehållet lämnar lite mer att önska. Med det sagt är effekterna så pass snygga att det inte går att hjälpa att bli totalt hänförd, jag läser och känner mig som ett barn som tittar på en mycket skicklig trollkarl. I stunden bryr jag mig inte om varför han drar fram en vit kanin ur sin hatt, eller att kaninen sedan bara tillåts skutta i väg – bara det att frammana kaninen ur hatten är ren och skär magi.

Similar Posts:

• Hotfull saga för vuxna
• Gotisk skräcksaga
• Sagor för barn, och för dem som inte är det
• Räds den gula tapeten!
• Lika drömskt som verkligheten

Johanne Lykke Naderehvandi (tidigare Lykke Holm) har ett sätt att väva fram verkligheter drypande av sinnesstämningar och svart magi, tillsynes i vår egen värld, men ändå i ett eget universum med böjliga regler och lagar. Hon gör det i debuten Natten som föregick denna dag, i Strega – som nominerades till ett flertal priser – och hon gör det i Röd sol, denna senaste berättelse om ett lyckligt par som av en serie händelser får tre (tillsynes) föräldralösa barn på halsen, eller kanske i själva verket kidnappar dem? Gränser mellan inre och yttre värld suddas ut och läsaren hamnar helt på nåder hos berättaren, får lita helt på den skevande sagoversion av verkligheten som målas fram.

Lykke Naderehvandi är en mästare på stämning och det syns tydligt i Röd sol – texten kryper in under skinnet, smakar och doftar och skapar molande obehag. Det finns en genomgående underton av en katastrof som närmar sig, i den brännande solen, i Indias sätt att se skuggor i hörnen, i Kallas onämnbara förflutna, i tiden som går så oerhört, oerhört långsamt – som trög och tjock olja flyter den fram och längs vägen beskrivs de små detaljerna och ritualerna som kantar Indias och Kallas liv: Indias sobra sminkrutin på morgonen, maten som ställs fram på bordet, smaken på teet som ständigt dricks, både kallt och varmt. Allt tycks drypa fram i en mardrömslik och formbar konsistens; allt är sant men ingenting är verkligt.

För det mesta följer man med, hänförd, men ibland står den ödesmättade stämningen läsaren upp i halsen – framförallt Indias ständigt uppvridna sinnesstämning känns stundtals överdriven och orkestrerad i förhållande till den verklighet som faktiskt tycks utspela sig utanför henne, något som skulle kunna tillskrivas henne som karaktär om inte också detaljrikedomen och ritualerna som skapar atmosfär i boken även de ibland går till överdrift: det dricks oerhört mycket beskt te, ligger väldigt många gånger händer på bord och tänds väldigt många cigaretter, till exempel. Viljan att skapa mystik och stämning skiner ibland igenom, vilket förtar upplevelsen något.

Ska man vara krass är det heller inte helt tydligt varför denna historia berättas för en – den ger upphov till vackra bilder, intressanta tankar och är, trots sitt obehag, behaglig att befinna sig i för att den är vacker – men har något egentligen förändrats på slutet? Det är kanske upp till läsaren att avgöra, men någonstans famlar man ändå lite.

Trots detta är Röd sol en uppvisning i världsbyggande och stämningsskapande som imponerar och bländar. Det är en mycket välkommen verklighetsflykt, långt bort från diskbänksrealism och autofiktion – det är en saga för vuxna, och en mycket snygg sådan.

Similar Posts:

• Effektfull gotik i teatermiljö
• Hemligheter och lögner
• Villaförortens mysterier
• Debutantvecka: Vad vet du om mig, vad vet jag
• Samhällets flykt