Så trots att Næss har en minst sagt imponerande karriär bakom sig – han blev professor i filosofi vid Oslo universitet 1939, 27 år gammal – så är det kanske främst hans ålder och hela livsinställning som ger orden verklig tyngd. Inte olikt en annan imponerande norrman som recenserats här, fredsforskaren Johan Galtung (för övrigt vad jag förstår en vän), har Næss långt ifrån avskärmat sig från livets mörkare sidor – andra världskriget är till exempel en viktig erfarenhet för båda – men ändå lyckats bibehålla en stark tilltro till världen och människan.

Livsfilosofi har underrubriken ”Ett personligt bidrag om känslor och förnuft” och det är den onekligen. Den är personlig, full av egna anekdoter och infall, som när han apropå vår förmåga att identifiera oss med andra levande varelser kan skriva ”Jag kan själv känna mig som en växt, och är glad för att någon vill ta hand om mig trots min höga ålder och försämrade utseende.”

De flesta förknippar förmodligen Næss med djupekologi, ekofilosofi och hans egen ”ekosofi T”, med namn efter Tvergastein, filosofens stuga i de norska bergen. Detta finns förstås med som en underström också i Livsfilosofi, även om ekofilosofin i sig får ganska begränsat utrymme. Vill man fördjupa sig i det ska man kanske hellre läsa till exempel Ekologi, samhälle och livsstil, men som en lättillgänglig introduktion till Næss i allmänhet fungerar Livsfilosofi utmärkt.

Här handlar miljön mer om ett sätt att relatera till det levande och till tingen omkring sig, om sätt att uppleva världen, att upptäcka och att finna ro. Sådant kan han verkligen fånga på ett sätt som i alla fall får mig att tänka en gång till på vilka prioriteringar man gör, på alla små vardagsupplevelser som faktiskt kan lyfta ens dag.

Ett annat genomgående tema är förstås detta med förnuft och känsla. Med betoning på ”och”. Næss menar att ”när vi talar om en kontrast mellan känsla och förnuft, har vi en för snäv syn på båda sakerna”. Det är förstås en ytterst angelägen poäng, inte minst i ett samhälle där kortsiktiga ekonomiska lösningar framställs som det enda rationella.

Här för Næss också tankarna till Sven-Eric Liedmans resonemang i Hets! En bok om skolan från tidigare i år. Båda ifrågasätter de ekonomismens dominans i utbildning och vetenskap. Båda pläderar de för en mer lyhörd, långsiktig, människo- och miljövänlig kunskapssyn.

Det skriks högt i vårt samhälle om att vi måste öka värdeskapandet, men är det verkligen det man menar? Vilken slags värden? Ökad medmänsklighet räknas inte, men våldsamt ökad försäljning av elektriska tandborstar räknas som en stor förbättring av nationalprodukten.

Första gången jag läste Livsfilosofi blev jag visserligen intagen av författaren, men samtidigt ganska frustrerad. Alltsammans är ju fint och trivsamt och medelklasskorrekt, men vart leder det någonstans? Var finns handlingskraften, lösningarna?

Och nej, det blir sällan enormt konkret. Här finns inga enkla recept på hur vi förändrar världen. Det är kanske förbannelsen man drar på sig när man plockar upp en filosof. Men här finns samtidigt en ytterst politisk sida, fast det kräver mig en omläsning för att riktigt få syn på den. Vad Næss tänker sig är ju inget mindre än en revolution. En sorts djuprevolution.

Similar Posts:

• Vi sitter här på livstid
• Blir du lönsam, lille vän?
• Spattig, smått inspirerande introduktion till världens tillstånd
• Vindlande och tankeväckande havshistoria
• Vem behöver humanister?

Galtung tar sin utgångspunkt i Norge under andra världskriget. Där ser han som barn sin far internerad av den tyska ockupationsmakten och någonstans sås ett frö till det som så småningom blir det tvärvetenskapliga forskningsfältet freds- och konfliktforskning och ett livsprojekt som sannerligen har världen som verksamhetsfält.

Titeln Johan utan land syftar på den engelske kungen som blev bannlyst sedan han vägrat underkasta sig påvens överhöghet. Kontroversiell kan också Galtung vara, även om mycket av det han säger väl egentligen faller under rubriken sunt förnuft. Att våld föder våld tenderar vi ju oftast att vara överens om. Så varför är vi så dåliga på att se alternativa, fredliga lösning på internationella konflikter?

Galtung tar i alla fall skarpt ställning för människor, deras basbehov och rättigheter, mot våld och imperialism i alla former. Han skräder inte orden när det gäller såväl väpnat våld som det strukturella våldet, vårt sätt att föredela resurser med överflöd för vissa och lidande och svält för andra. Det ”anglo-amerikanska imperiet” jämför han med det nazistiska och det sovjetiska – ”fråga de över tio miljoner offren för vart och ett av dem” – och förutspår dess sammanfall. Världsbanken, WTO och Internationella valutafonden kallar han ”folkmordsinstrument”.

Johan utan land betecknas som en självbiografi, men har egentligen inslag av alla möjliga genrer. Så mycket ingående privatliv blir det inte, däremot ett högst personlig blandning av essä, kåseri, filosofi och politik. Galtung diskuterar Gandhi och Ibsen, Bertrand Russell och Olof Palme, musik, sexualitet, lycka, ”EU-hycklerismen” och hur man cyklar i Kyoto. Här finns porträtt av människor och situationer världen över, liksom ett utdrag ur en ospelad pjäs med Gud och Historien i de centrala rollerna. Det är spattigt, inspirerande och tänkvärt om vartannat och ger inte sällan mersmak att gå vidare i Galtungs enorma bibliografi.

Johan utan land är en svårplacerad genreblandning som större förlag ofta drar sig för att ge ut. Istället kommer Johan utan land ut på nystartade Panta Rei, och att vi har passionerade småförlag som ids fånga upp något av det som faller utanför de stora mediekoncernernas allt snävare lönsamhetskalkyler finns all anledning att vara tacksam för.

Som första produktion lider boken dock av en och annan barnsjukdom och med en rejäl korrekturläsning ytterligare hade läsaren sluppit att hela tiden snubbla på stavfel, inkonsekvenser, interpunktion och citattecken på avvägar och inte minst en massa bindestreck som blivit tankstreck. Det är förstås inte hela världen, men det stör onekligen flödet i annars trivsamt lättillgängliga texter.

Det är sannerligen inte alla med så brett och djupt kunnande som också lyckas tillgängliggöra det för den som kan mindre. Det lyckas Johan Galtung.

Similar Posts:

• Förnuft OCH känsla
• Tredje Världens kamp
• Pinochet – mördare
• Frivillig enkelhet
• Kubansk partipamp talar ur skägget