Samtidigt inser jag vilken begåvad dramatiker Unge är. Hon har en fingertoppskänsla för hur människor faktiskt pratar och lyckas dessutom formulera det i litterär text. Jag märker att jag kan läsa vissa repliker på dialekt, på dalmål, och att jag då ännu tydligare kan se karaktärerna framför mig. De finns på riktigt, blir levande.

Unge skriver om utsatthet, psykisk ohälsa och övergrepp. I centrum står unga kvinnor. I alla pjäserna finns också en känsla av att vara fast, vilja något annat men hållas tillbaka. Omgivningen, normer, sociala förutsättningar eller könet står alltid i vägen.

Var är alla utspelar sig på en vägkrog på en liten ort, en sådan där alla känner alla och vet allt om alla. På vägkrogen jobbar Tessan. Alex och David är där och super, Benne tittar på en fotbollsmatch. Alex har sex med Tessan mot bardisken, och när Alex tycker att David också ska ”få till det” använder de en ridpiska Benne har med sig.

I andra akten har ett år gått. Therese och Benne möts på vägkrogen för första gången sedan våldtäkten. Benne har dåligt samvete för att hon inte ingrep, men tycker samtidigt att Tessan borde tagit eget ansvar. Varför sa hon inte ifrån om hon inte ville? Tessan skäms för det som hänt men söker också Bennes förståelse och vänskap, en kvinnlig gemenskap.

Unge låter valet mellan vilken akt som inleder pjäsen stå öppet. Vad händer om vi som publik inte får se vad som egentligen hände förrän efter Tessan och Bennes möte? Och tvärtom, hur mycket påverkas vår bild av sanningen av rykten och efterkonstruktioner?

Även i sina scenanvisningar lämnar Unge över den slutgiltiga tolkningen till läsaren, regissören och skådespelaren. Hon slänger in ett ”kanske” för att visa att något bara är ett förslag, eller erkänner att hon faktiskt inte vet exakt vad som händer:

Bjuder runt kakor eller nåt inte vet jag vad hon har med sig.

Unges senaste pjäs Johanna, som hade premiär på Dramatens stora scen 2014, börjar med en födelseberättelse. Är barnet, Johanna, den nya frälsaren? Flera år senare engagerar sig Johanna i striden mot skogsavverkning och gör snart en kometraket inom politiken. Hon blir partiledare och inte bara det, för många är hon snarare ett helgon. Själv kallar hon sig Moder jords dotter och hör röster som säger åt henne att leda och rädda sitt folk. En modern Jeanne d’Arc, vars livshistoria pjäsen är tydligt inspirerad av.

Johanna verkar ha nästan övernaturliga förmågor vilket får henne att både avgudas och hatas. Är hon helgon eller häxa? Ska hon vara ledare eller brännas på bål? I slutet av pjäsen tvångsomhändertas Johanna och tas in på psyket, ett tema som även finns med i en tidigare pjäs, Klaras resa. Hur fri är världen för kvinnor som syns, hörs och vill bryta sig loss?

Realismen i Unges pjäser resulterar i en hel del obehagliga och gripande scener. I Man är väl fri, som utspelar sig under en skolklass tågresa mot Tyskland, rör sig den androgyna Danni mellan killarnas och tjejernas kupéer utan att känna sig välkommen eller tillhörande någonstans. På samma tåg inträffar ännu ett övergrepp, där en lärares maktposition gentemot sin elev blir skrämmande tydligt.

Det är en stark samling pjäser Mirja Unge har skrivit. Vi möter personer och miljöer som ofta är frånvarande på de större scenerna. Hon tar hela tiden de svagas parti, och gör det med ett språk och konstnärliga val jag tror kan locka en helt ny publik till dramatiken och teatern.

Similar Posts:

• ”inte är han sådär egentligen”
• När vetenskapen dissekerar det magiska
• Helgonen är döda människor
• Ars moriendi – konsten att dö
• Full fart genom evigheten

Här är fokus på hallucinationer som uppstår som en konsekvens av migrän, epilepsi, skallskador, droger, sorg, stress och annat som de flesta av oss på något sätt kan relatera till. Han utelämnar den typen av hallucinationer som beror på schizofreni, hysteri (ja, det är en vetenskaplig term), och annan mental ohälsa. Han utelämnar dem därför att det inte är den typen av hallucinationer han mött i sitt arbete som neurolog. Men av det han nämner om dessa, kan man sluta sig till att de hallucinationerna är av en helt annan art och betydligt mer interaktiva med och skrämmande för patienten.

Boken innehåller en rik mängd berättelser av olika människor som beskriver sina specifika hallucinationer. Där kan man se vilka likheter och olikheter som finns mellan de olika typerna av hallucinationer. Exempelvis mönster, ljud, dubbelgångare och känslor av gudomlig närvaro. Gemensamt för de flesta är att hallucinationerna inte går att styra och inte interagerar med personen ifråga. Även om man ser otäcka saker så är det ifrån ett betraktarperspektiv.

Den mest spännande typen av hallucinationer som tas upp, är det som kallas Geschwinds syndrom efter den amerikanske neurologen Norman Geschwind. Han talar om hyperreligiositet, en intensiv upptagenhet av religion. De personer som upplever detta blir djupt gripna och försöker ofta att aktivt framkalla det igen. Personer med tinninglobsepilepsi kan uppleva dessa extatiska anfall, och det antas vara orsaken till till exempel Dostojevskijs personlighetsförändring och Jeanne d’Arcs intensiva målinriktning.

Det tråkiga med den här neurologiska förklaringen till religiösa upplevelser är att det magiska med att vara människa försvinner lite grann. Boken tar också upp hallucinationer människor har på sin dödsbädd. Fast där lämnas faktiskt ett utrymme för magi, eftersom just de hallucinationerna skiljer sig i sin art från de andra som beskrivs i boken. Sedan ges det också utrymme för spekulationer om vad som orsakar vad. Hönan eller ägget. Hallucinerar människan kring religiositet därför att det är någonting som finns djupt inne i vårt medvetande, eller finns religiositet för att denna typ av hallucinationer uppstår på grund av neurologiska orsaker. Det finns ännu inget facit till den frågan, så filosofin fyller nog fortfarande sin funktion där.

Sacks uppehåller sig en del kring drogframkallade hallucinationer. Både sådana som orsakas av själva drogen och sådana som orsakas av frånvaro av drogen, delirium. Han själv berättar frispråkigt om sitt eget användande av hallucinogener. Sin egen forskning på sig själv så att säga. Detta var ju mer okej på femtio- och sextiotalet än vad det är nu, och det är inget han direkt rekommenderar eftersom han var ganska illa ute innan han slutade ”forska” på sig själv.

Även om det här en en trevlig bok med ett trevligt anslag, så stör jag mig lite på att han hela tiden refererar till exempelpersonerna som ”den intelligenta Herr X”, ”Fru Y var en mycket klartänkt kvinna”, ” den mycket intellektuella herr Z”. Jag förstår inte riktigt behovet att poängtera hur intelligenta och klartänkta dessa människor är. Det är som om att deras berättelser skulle ha haft mindre tyngd om de inte var väldigt intelligenta eller klartänkta. Jag antar att hallucinationer är något som drabbar människor helt oberoende av vilken IQ-nivå de ligger på. Eller så säger han så för att det fortfarande finns en stor risk att bli betraktad som galen om man berättar om sina hallucinationer.

Han nämner ett sorgligt experiment där psykiskt helt friska människor låtsades höra röster och kontaktade psykiatrin. Deras beteende var helt normalt i övrigt. Samtliga blev inlagda och diagnosticerade med psykisk sjukdom som schizofreni eller paranoia. När de efter ett tag berättade att det här med rösterna bara var ett experiment noterades det av läkarna som en del av sjukdomen. Detta hände för några decennier sedan, men jag tror det var det mest skrämmande i hela boken. Har man någon gång hamnat i klorna på psykiatrin, om än av misstag, så följer galenstämpeln med en hela livet.

Similar Posts:

• Fascinerande och skrämmande om dåtid och framtid
• Forskning med samhällsförbättrande potential
• Att vilja vara vad heter det fri
• Ars moriendi – konsten att dö
• Helgonen är döda människor

Så har det varit länge och samlingar med berömda sista ord finns i högar. Säkert kan de säga en hel del om vårt förhållande till döden och livet efter döden och inte minst, förstås, om vilka människor vi genom historien tillskrivit betydelse. Så vad skiljer Berömda sista ord från 2013 från någon av de tidigare citatsamlingarna?

Tja. Det är kanske Steve Jobs, då. Av ganska naturliga skäl. Och nog passar han rätt väl in i skaran av framför allt manliga genier och makthavare i Åke Perssons bok. Jag har egentligen inte vad jag kan komma på läst just den här typen av samling tidigare, och ändå känns det som att jag har hört alltsammans förut. Karl XII, Arkimedes, Jesus, Billy the Kid, Oscar Wilde, Napoleon, Caesar … Det är maffia, vilda västern, diverse slagfält, Hitlers bunker och så några enstaka kvinnor, mest i form av drottningar, Marilyn Monroe, Anne Frank och Jeanne d’Arc. Persongalleriet är som hämtat ur vilken av de där till förväxling lika populärhistoriska tidskrifterna som helst. Särskilt nyskapande känns det ju inte.

I regel får varje person ett eget kapitel, här och var med någon sorts samlingskapitel instoppat, och längden varierar. Ofta känns själva dödsögonblicket lite som en ursäkt för att skriva små biografier i allmänhet, och en del av dem är förstås intressanta. Jag blir till exempel riktigt rörd av berättelsen om riksmarskalk Axel von Fersen, som 1810 slås ihjäl av en stockholmsk mobb. Han dör med sin älskade Marie Antoinettes porträtt på sig, på dagen 19 år efter att han försökt rädda drottningen undan franska revolutionens giljotiner, och hans sista ord lär ha varit bönen ”Slå mig inte, go vänner!”.

Perssons ambition är att berätta historien bakom de berömda sista orden, men det är förstås påfallande ofta svårt. Ofta verkar det osannolikt att de där orden verkligen uttalats. Ibland har det kanske tagit flera hundra år mellan det faktiska dödsögonblicket och att orden första gången omtalas. Ibland finns motsägelsefulla berättelser om vad som faktiskt sades. Ofta kan man misstänka att närstående velat snygga till alltsammans. Kontentan blir ofta att man inte kan veta säkert.

Så kan det ju vara med historia. Det finns begränsat med källmaterial att tillgå och ibland får man kanske nöja sig med vad som är sannolikt, eller helt enkelt med ett frustrerande ”vi vet inte säkert”. Inom historievetenskapen tenderar man mer och mer att kringgå sådant genom att ställa andra typer av frågor. Det brukar kallas ”den kulturella vändningen” eller något åt det hållet.

Okej, vi vet kanske inte ”vad som verkligen hände”. Men vi vet att de här historierna om kända människors sista ord berättas och väcker intresse, och att de gjort det under lång tid. Man kan fråga sig till exempel vad de där berättelserna säger om de människor som berättar dem: Vilka personer och sista ord är det vi har intresserat oss för? Har det förändrats över tid? Vad säger det om vårt förhållande till döden, och så vidare? Där finns ju all möjlig potential att gå vidare med.

Jag skulle gissa att vår samtid lägger mindre vikt vid det högtravande och korrekta, medan vi med förtjusning tar till oss kvickheter som Oscar Wildes ”Jag dör som jag har levat: över mina tillgångar” eller rena dråpligheter som nordstatsgeneralen John Sedgwicks påstådda ”På det här avståndet skulle de inte kunna träffa en elef-”. Jag kan hålla med Persson om att det är ”i alla fall ganska kul för alla dem som försökt traggla sig igenom Odysseus eller Finnegans Wake utan att fatta ett smack” att James Joyce sista ord ska ha varit ”Är det ingen som förstår?” och de litterära exemplen – även fiktiva – skulle jag förstås gärna sett mer av.

Mot framtiden, och sista ordet för oss generationer som sällan kan göra någonting utan att samtidigt formulera det för oss som en vitsig Facebook-status, pekar förmodligen den mexikanske revolutionären Pancho Villas påstådda ”Låt det inte sluta så här. Säg att jag sa någonting.”

Similar Posts:

• Helgonen är döda människor
• Djingis Khan i ny skrud
• Läs pyramiderna!
• Att vilja vara vad heter det fri
• Keegan gör ingen besviken

Jeanne d´Arc var tretton år gammal när hon lyckades övertyga det franska hovet att befria Orléans från engelsmännen. Så det gjorde de. Och lyckades. Hon påstod nämligen att hon hörde himmelska röster, som vi vet – hon var av Gud befalld. Eller hur man vill uttrycka det. I alla fall så gick det inte allt för väl för henne som människa. Hon blev en härförare, men tillfångatagen bara 19 år gammal och bränd på bål för kätteri. 30 maj 1421. Det franska hovet övergav henne inför domen, det politiska syftet gick förlorat en liten bit utanför Paris, dagen då bondflickan brann. Att hon blev dömd till kätteri var den underliggande slutsatsen: att Gud talade för Frankrike, Gud var på deras sida. Så efter ett skådespel av tortyr och domstol brände man upp henne. Vi vet ju detta. Men efter hennes död hände det något. Franska hovet, kyrkan och folket såg värde i hennes död och lyckades med tiden få påven att ogiltigförklara domen. Lite för sent för Jeanne d´Arc, men som död blev hon politiskt och nationalistiskt värdeladdad, nu Frankrikes nationalhelgon. Hennes martyrdöd var och är en källa av kraft för den romersk-katolska kyrkan, men även för nationalister, kvinnorörelser, liberaler, socialister och så vidare. Alla tycks hämta värde i hennes död. I ”Bigmouth stikes again” sjunger Morrissey: ”And now I know how Joan of Arc felt / As the flames rose to her roman nose / And her Walkman started to melt.” Detta kan man tolka hur som helst, men för mig är det en knivskarp avväpning av en tröttsam martyrsymbol.

Den ädla döden är en bok som ställer västvärlden helt näck inför viljan att framställa islam som ”våldets religion”. Ska vårt språk verkligen tillåtas nyttjas i dessa lekar, för politiska övergrepp, för mord och död? Bestäm du. Läs Michael Azar. Han är grym. Han nöjer sig inte med att avväpna kristendomen, vår världsliga självbild, och ställa den naken, nej, han är mer subtil än så. Med en humanistisk kampvilja, kan han med enkla ord visa på västvärldens historierevisionism. Dessa lögner som fyller våra mord med motiv och andras helt utan. Historiska figurer vi läst om är ofta just revisionistiska myter, till för att upphöja västvärldens idé- och krigsmonopol.

Men martyrdyrkan är samtidigt mänskligt. Personligen är de flesta av mina hjältar döda. För som död slutar de pladdra och jag får ett begränsat omfång av tankar. Martyr i skrift, eller bara död av en överdos heroin på ett dass i Paris. Respekt.

Hur som helst.

Snart är det sjätte juni. Sveriges nationaldag. En helgdag till att fira vår befrielse från alla länder som Sverige med våld och kolonialt leende erövrat ovanifrån och tvingat svenskt. Sverigedemokraterna spelar detta lilla nationalistiska spel i ett land som egentligen inte har någon befrielse att fira. Vem är martyren? Om man på allvar är Sverigedemokrat bör man väl skämmas och känna skuld. Själv har jag inget gemensamt med Gustav Vasa. (Och brukade man inte gå ut och slåss mot nazister på Karl XII:s dödsdag? Där finns min relation till en svensk nationsidentitet.) I alla fall kan de med retorik och sagor leka nationalister och vidare driva sin rasidealism i en nation baserad på invandring. Hur? Ingen aning. Sverige är en abstraktion för mig.

Men hur har man genom historien motiverat mord för en ”god” sak? Azar börjar med Sokrates. Och Jesus. Båda blev dödade av världslig makt skrämd av deras sanning. Eller för att vara med konkret: mordet på Jesus är tagen direkt från Sokrates död, fast med en mystisk knorr på slutet. Sokrates efterföljare och lärjungar fortsatte utveckla hans idévärld och fram växte den vetenskapliga filosofin. Jesus död markerar början på vår tideräkning och kristendomens födelse. De dödade Jesus, efter tre dagar återuppstånden som bevis på att ingen världslig makt kan döda det gudomliga. Han återuppstod för att styrka sin predikan. Jesus martyrdöd var Guds lilla tokiga plan för att giva de förkastade en möjlighet till himmelriket. Och med det gav han kristendomen en kollektiv arvsskuld att beakta och betala tillbaka. Med den – krig, folkmord och kolonialism – motiverade som en god självklarhet. Varsågod, eller fuck off liksom …

Genom Jesus död befrias mänskligheten från sina gamla försyndelser, men endast till priset av att själva befrielsen sätts upp på skuldkontot. Hur ska människan någonsin kunna rentvå sina av Jesus blod nedsolkade händer?

I början stod kristendomen själv inför en världslig övermakt som inte accepterade Jesus lära och följare. Som tidig kristen fick man välja mellan att förneka Gud inför makten, och med det leva ett evigt efterliv i ett ganska odefinierat men plågsamt helvete; eller att inte lyda staten, inte erkänna deras gudar och världsliga makt – och därmed riskera att bli torterad och mördad. Men de som höll fast vid sin tro och gick i döden för sin övertygelse blev martyrer för de levande. De döda är sedan lätta att klä ut och klä om.

Michael Azar är idéhistoriker och boken är akademisk och vetenskapligt förankrad. Därmed inte sagt att Azars bok saknar politisk sprängkraft. Hans språk är dynamiskt och lättläst, vackert och skiftande. Ibland sätter han språklig prägel på ett resonemang, fullföljer ålderdomliga tankar med ålderdomligt språk. Hur han använder språket är vad som gör boken än mer intressant. Språket träder utanför det traditionellt akademiska, men behåller samtidigt ett vetenskapligt förtroende. Boken är en omfångsrik källa till att avväpna nutida puckon. Och som Azars mentor, Sven-Eric Liedman, är han inte alls rädd för samhällskritik. Han låter sig inte avgränsas med ett konstaterande, utan sätter martyrdyrkandet i modern kontext och visar hur martyrer förvanskas till i princip vad som helst när som helst. Martyren är död, hennes död utnyttjas som bevis för sanning – vad martyren dog för – blir ett vapen. En kraft att hänvisa till, i krig och för vilket jävla anspråk som helst. Det ger suveränitet över fienden.

Azar bygger upp en historisk exposé, som visar hur martyrdyrkan genomsyrat västvärldens historieskrivning. Martyrer är kollektiva minnen, förvanskade till sin absurditet – men finns djupodlat i språkbruk, politisk retorik och hur vi med hjälp av dessa minnesfundament kan motivera världskrig, förintelse och död. Israels hemliga kärnvapenprogram döptes efter den bibliska hjälten och martyren Simson (The Samson option), en martyrsymbolik som hot – om ni utplånar oss kan vi i alla fall bomba skiten av jorden först, och utplåna utplånaren också. En sandlådalek med massförstörelsevapen. I denna lek finns många aktörer, med egna martyrer och historiska sagor. En röd knapp att trycka på med motiv från de döda. Martyrer ger minnesbilder till sagan, myten och nationen. Martyren som minne, fixerad och genom sin död för sin övertygelse blir hon ett känsloladdat historiskt kollektivt minne och vapen, en död kropp att göra vad man vill med. Ett verktyg till att ställa moral åt sidan för sanningen. Den enda. Vilken av alla sanningar det än må vara.

Michael Azar har sina martyrer. Det har vi alla. Men läs boken och se igenom sagorna. Det vore ju kul om nationalism och rasism med ”goda” motiv slutar sabba Sverige. Och om man fortfarande vill kalla islam för en våldsam religion, bör man väl i ärlighetens namn kalla kristendomen för kolonialismens och folkmordens.

Tack Michael Azar!

jeanne d´arc! jeanne d´arc!
de kommer tända eld på världen
skrik till röken
att du älskar vattnet
att himlen är en bordell
de kommer att kasta din aska över seine
som ett sorgflor
som ett sorgflor, jeanne…
(Bruno K. Öijer)

Similar Posts:

• Trovärdiga ögon
• Ars moriendi – konsten att dö
• Vem var den där Jesus egentligen?
• En historisk Jesus
• Sartre och kriget i Irak