Denna vecka började med Ellas recension igår av Jennifer Worths Barnmorskan i East End. För alla er som såg BBCs filmatisering i höstas är detta boken den bygger på.

Idag blir det en brutal sågning av Jan-Erik Ullströms thriller Med slutna ögon, som jag gav upp halvvägs och inte har så mycket positivt alls att säga om.

Och imorgon blir det en fransk debut som recenseras. Oscar skriver om Hélène Grémillons Den förtrogne. En historia om olycklig kärlek, svek och död under den nazistiska ockupationen av Frankrike.

På söndag avslutar Anna C veckan med att skriva om Enstörig av den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui. En vindlande, intensiv roman där vi får följa med in i tonårsflickans Alyas filosofiska universum.

Detta och mycket, mycket mer förstås!

Similar Posts:

• Vecka 3 på dagensbok.com
• Spännande brevläsning i en dåtida nutid
• Verklighetsflykten som aldrig når målet
• Varför?
• I skuggan av fattighuset

För övrigt vet jag inte om det är en relevant fråga huruvida karaktärerna i den här boken ska få min sympati. De är nämligen föga trovärdigt porträtterade. Eftersom det här är en föga övertygande bok.

Mördaren, en annan karaktär i boken, följer Elisabeth Rehn (ofta refererad till med både för- och efternamn) på nära håll. Han utför onödigt grymma mord, som visserligen bidrar med bokens enda vinning, i form av lite spänning då och då. Men det är svårt att hålla fast i den läsglädjen särskilt länge, eftersom språket i den här boken är det sämsta jag läst på väldigt, väldigt länge. Jag läser upp en bit för en skrivarkompis. ”Oj”, säger han. ”Vanligtvis brukar man inte kunna säga på bara ett litet utdrag att det är dåligt, det krävs ofta ett längre sammanhang. Men det här var verkligen inte bra.”

Den vänligare halvan av hans förstörda sinne plockade varsamt ned den döda kvinnan och bar henne likt en nybliven brudgum över tröskeln, ut mot sängen. Han lade Ana-Marias armar utmed sidorna. Repen runt hennes handleder hade lämnat en grov rodnad på den perfekt solbrända huden. Han funderade kort över om det var resultat av ett solariums brännande lysrör. I hans värld borde en bibliotekarie inte få så mycket sol. Men att ligga i en sådan maskin är ju farligt, tänkte han. Hon skulle kunna få cancer och dö. Han flinade åt sin egenhändigt hopsnickrade humor.

Detta är Jan-Erik Ullströms tredje bok, och del ett i Rehn-serien. I en intervju för P4 Skaraborg pratar Ullström om sitt författarskap. Han är motståndare till att läsa böcker, tycker att det influerar för mycket. ”Jag vill att allt ska komma inifrån mig själv.” Det är roligt för Ullström att han varken har självdistans eller insikt i hur författaryrket fungerar, men det är synd för resten av oss. Den här boken är över 400 sidor lång och saknar fullständigt redigering. Den innehåller även en del riktigt kass poesi, dikter som fungerar som blogginlägg och som tar oförklarligt stor plats i boken. Jag hittar korrfel, långa beskrivningar av personers hela liv, ovidkommande scener och upplysningar, som drar ner tempot och får mig att skratta. Ofta märker jag att enda anledningen till att jag läser vidare är för att det är så dåligt att det är underhållande. Om en redaktör ens har tittat på den här texten, vilket jag är väldigt osäker på, måste hen vara bland de minst lämpade att jobba i förlagsbranschen och bör snarast se sig om efter ett annat yrke.

Tycker ni att jag tar i från tårna och verkar onödigt otrevlig nu? Här, ett citat till:

Lonely girl upon the street gives her body out for sweets.
Drugs are food and love is rape. Every day there’s no escape.
Every day the same man comes. Says he cares for lonely ones.
Underneath the dirty clothes, death awaits lonely lips.
Death awaits lonely lips.

Det var ett utdrag ur en av dikterna Elisabeth Rehn skriver på sin blogg. Den påminner om något jag skrev när jag var 14. Fast Elisabeth är 32 och dikten är en del i att få mig att förstå smärtan i hennes själ. Dikten fortsätter i en halv sida till.

En bra sak ska jag ta upp. Ullström är bra på att beskriva drömmar. Alltså nattliga drömmar. Det finns en läskig sekvens med barnzombies som är riktigt bra. Och minnena från våldtäkten skildras också intressant och skrämmande i symboliska målande drömmar. Han överanvänder dock detta grepp en aning; drömsekvenser finns väl mest till för att förstärka verkligheten? Blir det för mycket av varan utan att jag förstår syftet med det, tappar åtminstone jag intresset.

Och här slutar jag läsa. På sidan 235 och det var en mödosam väg att ta mig hit. Böcker som denna får mig att tänka att det är alldeles för lätt att ge ut böcker idag. Att jag är glad över alla mina refuseringar. Att det finns så många bra böcker som du kan läsa istället. När jag slutat roas av det dåliga förvandlas det till en rysning som får mig att vilja krypa ut ur mitt skinn. Jag känner att jag skäms om någon ser mig läsa den på bussen. Jag skiter fullständigt i hur det går för Elisabeth Rehn. Detta klyschtyngda, stapplande utkast till roman slösar min tid, på sidan 235 är det nog. Läs böcker, Ullström, gå en skrivarlinje. Ambitionen att producera mycket är det ju inget fel på. Du måste bara lära dig att skriva. Att redigera, omarbeta. Att skriva en roman.

Similar Posts:

• Verklighetsflykten som aldrig når målet
• Vecka 3 på dagensbok.com
• Vecka 4 på dagensbok: Bland franska debutanter och brutala sågningar
• När allt är för sent
• Att hålla ihop och isär

I vuxen ålder får jag plötsligt intrycket av att fantasy är en egen värld, även för de människor som dras till genren. Som att intresset skulle vara lite nördigt, kraven på en berättelse rådande enligt egna lagar och regler. Och ofta återfinner jag förnärmade fantasyfantaster som efterfrågar att bedömas seriöst av recensenter, som de upplever klankar ner på deras genre. Det är för mig obegripligt, i min bok bedömer man varje genre för sig. Med denna inledning vill jag främst göra klart att jag inte spottar på genren. Jag är inte nördigt insatt, men jag är inte heller uppblåst ointresserad.

Till en början är det tvärtemot så att Vid cirkelns slut, den första boken i Jan-Erik Ullströms serie om Umbria, väcker liv i denna hårt sovande kärlek. Jag rycks med av de medeltida miljöerna som skickligt målas upp för mig. Ett persongalleri av fascinerande karaktärer som besitter den ena magiska förmågan efter den andra, förväntningar ligger på lur, barn ifrågasätter relationen till sina föräldrar, det är spännande! Det är annorlunda.

Snart inser jag dock att jag tappar bort mig i vem som är vem. Kanske är det jag som har problem med de underliga namnen. Men jag tror snarare förklaringen ligger i att min läsning blir mer och mer flyktig. Det finns nämligen stora problem vad gäller redigeringen av denna bok.

Redigering är på ett basplan till för att ge mer flyt i språket genom att ta bort saker som försinkar handlingen utan att tillföra något nytt. Den är också till för att lyfta författarens språk, få innehållet att bli sitt allra bästa jag. I Vid cirkelns slut villar jag bort mig i sidospår, irriterar mig på fula upprepningar, funderar över i vilken tid detta utspelar sig (jag har olika förslag, men först på sidan 118 får jag veta: 2029!), håller på att kvävas av sjok med för mycket bakgrundsinformation, så illa att jag funderar över varför författaren valt just skriftspråket att förmedla sin historia på. Mörkersdottir förlag är ett litet förlag nischat på just fantastiklitteratur, som förläggare Frida Edman kallar det; ”Jag vill ge ut mörka, spännade, övernaturliga berättelser som ger en verklighetsflykt”. Jag uppskattar ambitionen, men önskar mig hårdare krav på slutprodukten nästa gång.

Gyllene undantag finns, och det är till exempel en plötslig sekvens där huvudpersonen är ett bi. Oväntat och mycket humoristiskt! Egenheter som denna får mig att glömma bort att jag sitter på en buss och snart måste plinga för att gå av. Ullströms språk påminner stundtals om C S Lewis farbroderliga berättarröst, vilket onekligen känns mysigt.

Ambitionsnivå är också beundransvärd. Liksom J R R Tolkien har Ullström en stor värld bakom texten som är intressant att ta del av. Han beskriver miljöer väl och får mig länge att enträget läsa vidare för önskan att veta vad det där mystiska Umbria egentligen är för något. Ofta blir det dock för mycket av det goda. Jag vill tydligare kunna urskilja karaktärerna, inte bara hur de ser ut och vad de säger, utan jag vill känna dem, uppleva dem, inte kunna bli av med dem! Jag vill helt enkelt inte utmattad ge upp vägen till Umbria innan jag ens har hunnit dit…

På bakre fliken läser jag om författare Jan-Erik Ullström: ”(han) hade aldrig förut skrivit någonting. En kväll satte han sig ned och lät fingrarna leka fram en mening: ‘Gwendolyn hade alltid längtat.’ Det var orden som släppte lös fantasin. Och den flödar fortfarande.” Va härligt! Jag är utbildad skrivpedagog och uppmuntrar hela världen att skriva. Mindre roligt är att Ullström ”aldrig förut skrivit någonting”. Vad är det för något försäljningsargument? ”Bra, om det är en väldigt bra bok”, säger min kompis pojkvän. Ja, möjligen.

Men vem föds med förmågan att skriva briljant prosa, helt utan övning? Oavsett tron på skrivarutbildningars vara eller icke vara ifrågasätter jag briljansen hos det första verk som en person någonsin skapat. Kanske är det bara formuleringen som är olyckligt fantasy-skimrande? Jag googlar Ullström. Fantastiska citat. ”Jag är oändlig. Aldrig sinande. Jag började med en hög ribba och ska nu försöka svinga mig över den om och om igen. Till slut kommer jag att greppa en stjärna och säga adjö.” Formuleringar som får mig att önska att det var en annan typ av läsupplevelse jag hade bakom mig. För visst vore det underbart att hylla en debutant som aldrig har skrivit tidigare.

Tyvärr kan jag inte riktigt skaka av mig känslan att Ullström är en debutant som fått debutera för tidigt. Men han är en aldrig sinande oändlighet, och det tycker jag är en bra måttstock för en skapande människa. Så jag hejar på entusiasmen och hoppas på storverk i framtiden.

Similar Posts:

• Vecka 3 på dagensbok.com
• Vecka 4 på dagensbok: Bland franska debutanter och brutala sågningar
• Varför?
• Spänning som tar slut
• Kungen av kioskvältarna

Anna N skriver om tre barnböcker; bland annat diktsamlingen Plocka bumlingbaluns av Lisa Schmidt.

Mer dikt blir det på onsdag när Camilla har läst en kritisk diktsamling om dagens internetumgänge.

På fredag recenserar Lina Skövdebon Jan-Erik Ullströms debut Vid cirkelns slut – Vägen till Umbria 1, som väcker hennes sovande kärlek för fantasy, men också stångas med en hel del svårigheter formmässigt.

Vi återvänder till Skövde på söndag när Anna Liv skriver om Kristina Appelqvists Liv i överflöd. Det är en pusseldeckare med småstadslivet som fond.

Trevlig vecka och härlig läsning

önskar

Similar Posts:

• Verklighetsflykten som aldrig når målet
• Vecka 4 på dagensbok: Bland franska debutanter och brutala sågningar
• Vecka 45 på dagensbok.com
• Varför?
• Annorlunda ord och toner för barn