Medan boken börjar glöda och fatta eld funderar jag över detta att laga mat över brinnande böcker. Vad ska vi annars ha dem till? Det är ju faktiskt den logiska slutpunkten för ett föremål som sedan länge reducerats till att bara bli en statusmarkör. Något man fotograferar sig med på sociala medier, något olika politiska partier kan slåss om vilka som ska ingå i en kanon och få köpas in av biblioteken, något man kan beklaga sig över att ungdomen inte läser, men läsa dem? Vem har tid med sånt? Det finns ju sammanfattningar på wikipedia för dem vi inte redan vet vad de handlar om och vilka sensmoraler man lär sig av dem. Varför inte låta dem göra lite nytta och också sätta lite extra smak på vår konsumtion?

Medan jag vänder vegoburgarna och dricker min small batch-IPA hitflugen från Kalifornien, och boken förkolnar och enstaka sidor flyger iväg som rök och aska i monsunen, passar jag förstås på att skumma igenom de ord jag ser brinna upp framför mig. En onödig men trygg gammal vana. Visst är Sorokins berättelse både rolig och bitsk; sagan om en mästerkock som, ett par decennier från nu, reser runt för att tillaga kulinariska mästerverk över brinnande böcker för de krigsherrar, banditer och borttappade idealister som fortfarande har pengar i ett Europa som slets sönder av storkriget som skulle rädda de eviga europeiska värdena, vilka de nu var. Som ryskättad (typ, det blev rörigt där i kriget, men så identifierar han sig ju) lagar han naturligtvis bara mat över ryska klassiker, helst förstautgåvor. Tolstoj, Bulgakov, Babel, Agejev, Nabokov – alla de där manliga genierna som fångade det eviga ryska ska nu konsumeras utan det där tröttsamma läsandet. Vad är väl boken om inte den starkaste kulturmarkören vi har? Vad är ett starkare bevis för vår kärlek till den egna kulturen än att bokstavligen intaga den, med ett gott vin till, i sällskap med en expertkock som inte bara bränner en oersättlig bok för dina pengar, utan också ser till att ångorna från den sätter smak på det godaste mål mat du och dina bästa vänner (eller viktigaste kunder) ätit på länge? Det slutgiltiga målet för jakten på autenticitet, för den egna kulturens överlägsenhet, för din egen storhet (att det är olagligt är ju den bästa kryddan).

MÄSTAREN: Hmm, en bok är inte ett manus… Den brinner alltid.

Nog funderat på gammal litteratur. Jag langar upp burgarna på tallriken medan det sista av Manaraga faller samman till svagt glödande aska i grillen. Hmmm. Smaken är omisskännelig Sorokin; mer i stil med den hysteriska Putinsatiren I det heliga Rysslands tjänst än den surrealistiska utopin Tellurien från häromåret; rakt på, inga konstigheter, nattsvart humor och våld (i den mån det är olika saker). Samtidigt kan jag tycka att smaken saknar någon liten komplexitet – den är god, men den är god på samma sätt från doften till eftersmaken, inga större överraskningar när man väl njutit av de första tuggorna. Kanske är det den genmanipulerade näst intill magiska vegofärsen det ska skyllas på, den som lovar mig gott ekologiskt samvete utan att behöva ändra något (och bara kostar några tior mer!) medan världen brinner. Kanske jag inte är så bra på att grilla som jag tror. Kanske förväntar jag mig för mycket om jag tror att en bok kan göra något till något det inte är. Nåja; gott är det, och mätt blir jag, och autentiskt känns det.

Utanför faller gråvita flingor framför fönstret. Jag glädjer mig åt den första snön, även om det kanske är grannen ovanpå som just grillat över något mindre sofistikerat. Konstig typ. Kan man lita på såna? Tur att jag har bokhyllor så jag klarar mig ett tag.

Similar Posts:

• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• Bland cyniska läkare och supande hundar
• Rolig men dryg ryss
• B som i bly och bröllop
• Framtiden genom en ädelsten

Det polsk-sovjetiska kriget 1919-1921 är, åtminstone i resten av Europa, lite av ett bortglömt krig. Det nyuppståndna Polen och det nybildade Sovjetunionen rök ihop om… ja, officiellt förstås om kyrkan och revolutionen och allt, men i praktiken om land. Det var ett underligt krig, utkämpat av soldater som i många fall redan gått igenom både världskrig och inbördeskrig, och som blandade medeltida bondehärar och de sista stora kavalleribataljerna med flygdivisioner och inbäddade journalister.

Det är som det senare den unge Isaak Babel hamnade där. Som trogen bolsjevik, som bevakat och hyllat revolutionen några år tidigare, skickades han ut för att bevaka kriget för partiorganets räkning; han skulle följa Budjonnyjs stolta ryttararmé, skriva om världsrevolutionen, om röda arméns ostoppbara frammarsch, om det jublande mottagandet bland folket när de befriades från de polska adelsmännens och prästernas ok.

Nu blev det ju inte så, och inte bara för att Polen typ vann kriget. Det Babel beskriver i Ryttararmén är ingen triumf, någonstans, annat än den att han råkade skriva något av det största som 1900-talet hade att säga, där allt det där som ännu ska hända på något vis ekar i varenda ordvändning. Det han hittar, mitt i den här krocken mellan två vattentäta världsförklaringar, är ett kaos. Ödelagda landsändar med svältande bönder. Officerare i samma armé som driver personliga vendettor mot varandra. Kosacker som gråter över döda hästar medan liken läggs i högar. Chockade soldater som behövt avrätta sin egen far. Ukrainska gerillakrigare som monterar kulsprutor på hökärror och skjuter på alla sidor. Synagogor och kyrkor som töms och skändas, judar som slås ihjäl som boskap medan de försöker hävda sin rätt att vara här. Sjuksköterskor som får finna sig i att bli våldtagna av bassarna om de vill komma ombord på tåget hem. Politiska diskussioner som mynnar ut i inget. Revolutionen är inte problemet; den ser bara inte ut som en lösning heller.

Polackerna har täppt till ögonen för mig,— viskar gubben knappt hörbart. — Polackerna — dom elaka hundarna. Dom tar oss judar och sliter av skägget på oss, dom hundarna! Och nu slår man dom i stället, dom elaka hundarna. Det är storartat. Det är revolutionen det. Men polackerna sköt, snälla herrn, för att dom är kontrarevolutionen. Ni skjuter för att ni är revolutionen. Men revolution betyder ju tillfredsställelse. Och tillfredsställelsen tycker inte om att ha föräldralösa barn i huset. Goda människor gör goda gärningar. Revolutionen — det är en god gärning av goda människor. Men goda människor dödar inte. Alltså är det onda människor som gör revolutionen. Men polackerna är också onda människor.

Mannen som står och pissar på en död polack gör det inte av hat. Han gör det helt enkelt för att det är mörkt, han var tvungen att släcka ficklampan för att hålla i kuken, han såg inte. Lik finns ju överallt.

De är långa, nätterna här framme i skyttelinjen, de tar aldrig slut. Och då får man lust att prata med någon människa, men var ska man få tag i någon?..

Där kriget drar fram dör allt. Soldater, civilister, hästar, skörder, ideal, mänsklighet. Babels alla poetiska vändningar kan inte få dem att dö vackert, de ljuter inte hjältedöden med ett sista rop på Lenin eller Pilsudski – möjligen på mamma. Det är 1920, och så mycket ska fortfarande hända; någonstans bland svälten och judeförföljelserna passerar de Tjernobyl, ett ord som ännu inte har fått den vikt det skulle få. Det fick Babel aldrig veta; Ryttararmén blev både hans stora genombrott och hans fall – han blev hårt kritiserad för att han lät alla stå med sina egna namn, i all sin löjligt komiska fulhet, skrev noveller i stället för redogörelser. Han förväntades sätta sin talang i revolutionens tjänst, i stället skrev han om det han såg, det han kände som jude och intellektuell mitt i slakten, alltid utanför, aldrig fullt ut en del av det. Han hittade människoöden i stället för trupprörelser, känslor i stället för idéer. Tro fan att hans liv slutade i ett av Stalins läger, med en kula i nacken.

Mannen som står och pissar på en död polack knäppger gylfen, tänder ficklampan och tittar närmare på den döde som ligger i en trave av papper, propaganda och brev till kärestan blandat.

Med Pilsudskis, marskalkens och överbefälhavarens, proklamation torkade jag av den stinkande vätskan från min okände broders skalle och gick vidare, böjd under tyngden av min sadel.

Similar Posts:

• ”Hos oss låter man inte människor gå under!”
• I brotten och tystnaderna
• Padarlanat!
• Att bli uppfunnen utav en ryss
• Apokalyps ur många vinklar

Och det är bland det roligaste, mest medryckande jag läst på åratal. En sån jävla hyllning till att livet och litteraturen aldrig kan tas på för mycket eller för lite allvar.

Delvis är det förstås att Batuman är en förbannat kul berättare; hennes humor är knastertorr och löjligt citerbar, med rejäla godmodiga armbågar i sidan åt allt vad seriös litteraturkritik och kulturkonflikter heter. Men lika ofta är det den rena absurditeten i vart den här banan för henne, de vägar litteraturen leder iväg henne på både på boksidorna och i verkligheten. Redan i första kapitlet snubblar hon över en passus hos Isaak Babel (1894-1940) som låter bekant; en ensam sovjetisk kulsprutepostering på en kulle under polska kriget 1920 som kämpas ner av amerikanska piloter, varav en sedermera togs till fånga och förhördes av just Babel, och namnet på honom var… vänta nu, det var ju han som skrev King Kong. Samma scen, skildrad på två olika vis: hos Babel en tapper Sven Dufva för socialismens sak, hos Hollywood ett av filmhistoriens största monster. Hur har ingen, under 80 års studier, sett det här förut? Lilla vän, säger de vithåriga experterna och klappar henne på huvudet, vi vet vad de här böckerna betyder, vi har studerat det i decennier. Rysk litteratur är ett museiföremål, allt är färdiganalyserat och monterat i glaslådor, bara att acceptera. Men Batuman vägrar. De här böckerna lever ju, de har ju fortfarande något att säga, och ju mer hon läser desto hungrigare blir hon; Dostojevskijs Onda andar är ju en perfekt beskrivning av det förvirrade livet bland kulturvetarstudenter, Tolstoj blev visst mördad, nu ska jag till Samarkand över en sommar och lära mig uzbekiska, GE MIG MIN VÄRLD NU. Här ska plöjas upp nya spår i indammade sanningar, även om det ofta slutar snopet.

Och som det funkar. Under alla skämt och absurditeter är Batuman riktigt skärpt och har ni redan läst alla de här böckerna kommer ni kanske att se en del saker ni inte såg förut (och har ni inte gjort det kommer ni att vilja göra det). Men det är inte det som gör Besatta till stor läsning, utan det är den enorma glädjen och upptäckarlusten, känslan av att både litteraturen och världen aldrig slutar överraska en hur mycket man än tror att andra redan sagt om den. När alla andra är upptagna med att skriva snusförnuftiga försvarstal för kultur (f’låt, ministern, ”underhållning”) kommer här en ung svarthårig amerikanska på en virvelstorm av döda skäggiga ryssar och bara visar att det är det i stället. Och det enda som får mig att inte älska Besatta helt förbehållslöst är att jag önskar att den var 200 sidor längre.

Läs, hörni.

Similar Posts:

• Nytt ryskt
• Rosa Liksom i samtal med Malin Ullgren på Kulturhuset den 10 oktober
• Politik och litteraturkritik
• Våld, åtta till fem
• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden