Maria Sveland börjar i hotbrevet hon fick som uppmanade henne att dra sig tillbaka från offentligheten, annars skulle hon bli mördad. Det är ett väldigt obehagligt brev, och boken igenom får vi via korta reflektioner döpta efter månaden de skrivits i ta del av vad som händer i Sveland efter att hon fått brevet. De turer psyket går igenom för att återhämta sig efter ett dödshot.

Men främst är detta en debattbok, som börjar i feminismens glada nittiotal, där till och med Göran Persson glatt kallade sig för feminist. Sedan kom ”Könskriget”, ett teveprogram som sändes 2005, som uppgav sig granska den feministiska rörelsen ROKS (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer), och som över en natt vände upp och ner på synen på feminister. Sveland går igenom precis hur vinklad denna produktion var, genom att intervjua de medverkande och se över tillvägagångssättet. Till exempel nämns uttalandet ”män är djur”, som Ireen von Wachenfeldt, dåvarande ordförande för ROKS, har fått äta upp sedan det yttrades, trots att det handlade om en recension av Valerie Solanas SCUM Manifestet, och alltså inte speglade ROKS värderingar.

Media fungerar ofta så. Saker sätts i ett visst sammanhang, några skribenter som syns och hörs mycket bekräftar detta sammanhang utan källkoll, och snabbt planteras bilden i folks medvetande. Plötsligt spelar det ingen roll längre hur det såg ut från början. Media har tagit uttalandet och satt det i sin egen kontext, och människor är sällan benägna att söka kunskap själva. Särskilt inte om uttalandet skulle bekräfta något de själva redan tycker är sanningen.

Tyckande och kännande: det är vad som står över kunnande idag. Internet skulle förmedla en uppsjö av visdom, vi hade chansen i våra händer att bli som uppslagsböcker allihop. Istället blev det tvärtom. En googling på jämställdhet leder till exempel snabbt till Pär Ströms sida, Ström som gjort ordet till sitt, trots att hans kamp snarare går ut på att kasta skit mot feminismen och berätta om hur synd det är om mannen än någon insatt kamp för allas lika rättigheter. Har du googlat något, vad som helst, och hamnat på flashback.org? Grattis, och lätt hänt. Det är hemmaklubben för misogyna män med mycket att säga så länge de får vara anonyma. Fastna inte här, du riskerar en förvrängd världsbild. Ett försvar av yttrandefriheten som betyder rätten att säga negerboll och kalla kvinnor för hora, inte så mycket annat. Jag har själv många gånger gjort misstaget att googla olika symptom för att se vilken sjukdom jag har. Jag får nästan alltid cancer. Så mycket för uppslagsboken.

Men Sveland kartlägger och granskar. Det visar sig till exempel att både Ström och Pelle Billing, en annan så kallad jämställdist, har både incestförespråkare och Behring Breivik-fans i sina falanger. Hatiska kommentarer får stå kvar i kommentarsfältet, trots att de tydligt leder till uppvigling. Inte sällan läggs de hatade personernas (ofta kvinnor) namn och adress ut, med en uppmaning att åka dit och ”ge henne kuk”. I korta koncisa kapitel avpolletterar Sveland fienden, påminner en förvirrad värld om vad ordet feminism egentligen betydde, och vem det är synd om. De misshandlade kvinnorna, eller männen som känner sig kränkta?

Varför går det inte att tala om mäns våld mot kvinnor utan att män känner sig sårade? Att hålla två tankar i huvudet samtidigt är livsviktigt för att utvecklas som människa, och genomgående i den här boken. Sveland berör även debatten om Julian Assange, där kvinnorna som anmälde fick ta mycket skit och misstroddes. Om vi ska återgå till medias hantering av viktiga debatter, så har #prataomdet-kampanjen, som kom i kölvattnet av detta, faktiskt något annorlunda över sig. Den mynnade ut i en bok, en turné och en bok till. Alltihop startat med en hashtag och en debattartikel i DN av Johanna Koljonen i december 2010, om gråzoner. Sexuella möten där allt inte gick rätt till. Inte nödvändigtvis våldtäkt, men ett klart steg över gränsen. En debatt som väckt mycket skitsnack den också, men som just genom att den fått utvecklas och fortleva förhoppningsvis kan fördjupa samtalet.

För det är just fördjupning som vi sällan når fram till idag. Det ska vara snabba debatter där den ena sidan måste stå i opposition mot den andra. Har man antifeminister med en helt egen agenda och världsbild på ena sidan, så måste därför feministerna stå på andra sidan. Som försvarare, men också som de som ”kritiseras”. Trots att all fakta står på deras sida. Klara, färdiga, gå!; – den som skriker högst vinner. Maria Sveland liknar det vid en debatt om huruvida jorden är rund eller platt. Den sida som förespråkar platthet kan alltid komma med påhittade argument som de grävt fram genom att förvanska statistik. Eller kanske bara en känsla? Jag går ju upprätt, jag har aldrig märkt av att jag trillar framåt; ergo måste jorden vara platt…

En intressant del att läsa om är turerna kring partiet Feministiskt Initiativ. Varför recenserade man hur Tiina Rosenberg såg ut, om Gudrun Schyman var tillräckligt kvinnlig, om hon egentligen gjorde detta för en välförtjänt comeback eller vad? Varför var granskningen av detta nystartade parti så hatisk och löjeväckande? När granskningen av Sverigedemokraterna totalt uteblev…

På samma sätt som Magnus Linton målar Maria Sveland upp hur de olika företeelserna och tendenserna korrelerar med varandra. Först när allting läggs samman kan vi se vad som lett fram till dagens klimat. Hur det kom sig att ordet ”feminist” plötsligt blev ett lika starkt skällsord som ”politiskt korrekt” och ”solidaritet”, alla ord som från början hade goda värden. Fast till skillnad från Lintons bok, som jag upplevde som svårläst och tungt akademisk, är Svelands bok tillgänglig för alla. Och alla borde onekligen läsa den. Det går snabbt och du lär dig mycket. Till exempel att det fanns en mansrörelse på sjuttiotalet som hette ”Befria mannen” och som inte alls sysslade med att prata ner feminismen, utan kunde kritisera mansrollen på samma gång som de kunde se hur priviligerade de själva var i samhället. Se där, två tankar i huvudet samtidigt! Något vi alla borde prova på, inte minst dagens journalister, som skapar vårt medieklimat och därigenom står för en stor del av upplysningen.

Similar Posts:

• Nätets mörka sida
• Samhällskritik som inte når fram
• Min generations ikoniska besvikelse?
• Bitterheten, friheten och romantiken
• Bokmässefredagen i bilder