Musikhistorikern och sångerskan Ingela Tägil tar ett nutida avstamp i #metoo-rörelsen men jag tycker att det haltar en aning. Även om det i de här fallen är precis lika ovälkomna sexuella närmanden i grunden är det något som utvecklas på ett annat, mer öppet sätt.

Aktris används i titeln som benämning för såväl talteaterskådespelerskor som operasångerskor och balettdansöser, även om det främst betecknar en talskådespelerska. Det var en tid då gränserna mellan utövande av talteater, opera och balett var mer flytande än idag – på elevskolan specialiserade man sig först efter en tid men även efter slutförd utbildning och en tid som anställd kunde det kunde ens inriktning ändras.

Jag har lite svårt att hålla isär de porträtterade kvinnorna; Henriette Widerberg, Emelie Högqvist och Beata Charlotta Eckerman som var operasångerskor, Gustava Charlotta Slottsberg och Sophie Hagman som var dansöser och Johanna Fredrika Löf som var aktris, eftersom det är så mycket som är snarlikt vad gäller uppväxtförhållanden och fortsatt liv. Samtidigt blir den utbytbarheten mellan levnadsöden kongenial med temat och titeln.

Alldeles för ofta handlar det om ett barn som sexualiseras från tidig ålder, som börjar på elevskola med siktet kanske mer mot männen än scenen. Som gör åtminstone en mindre succé och fångar en välbärgad mans intresse och därmed får en tillfällig försörjning. Som lämnar scenen kanske i hopp om äktenskap och legitimitet men sedan blir lämnad och sjunker nedåt på samhällsstegen. Det ges också exempel på lyckliga slut men de är undantag.

Under många århundraden (ja, -tusenden) har aktriser setts som sexuellt tillgängliga och föraktats av samhället i stort men åtminstone vid den tid som skildras här åtnjuter de inom själva teater-, balett- och operavärlden både respekt för sitt konstnärskap och en viss frihet att själva styra sina liv men nog finns det också lärare och chefer som har förhållanden med sina elever och anställda – där är parallellen till #metoo långt tydligare, samtidigt som det är något som inte får särskilt stort utrymme. Jämte det som rör just dessa kvinnor får man en fylligare bild av staden och hovet, teatrarna och besökarna, kurtisanerna och männen och även om det låg ett skimmer över Gustafs dagar blir det i slutänden ganska solkigt.

Något som förvånar mig en aning är för hur mycket det finns samtida eller närapå samtida källor. Ingela Tägil citerar artiklar och biografier, recensioner och andra texter där det är obehagligt uppenbart vad som försiggår.

På många sätt var dessa kvinnor i otakt med sin tid och de drabbades hårt av dubbelmoral och dubbla standarder. Damned if you do, damned if you don’t – fast snarare på franska, som nog ändå stannade kvar som språket på modet.

Similar Posts:

• Jenny Lind Superstar
• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• 250 år av kvinnoliv
• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Monikaböckerna mot mål

Just precis idag är det tvåhundra år sedan Jenny Lind föddes och detta jubileum skulle ha firats stort men av de flesta konserterna, inklusive konsertturnén för årets Jenny Lind-stipendiat (det finns ett stipendium som sedan 1965 delas ut till en yngre svensk sångerska), blev intet, när Covid-19 vände upp och ned på tillvaron. Åtminstone två böcker har i alla fall givits ut, och en animerad film som belönats med pris vid flera festivaler.

Jag påbörjar läsningen av Ingela Tägils Jenny Lind-biografi Näktergalen direkt efter att jag avslutat 1794, Niklas Natt och Dags andra roman om Stockholms mörkare sidor under slutet av 1700-talet. Det är fascinerande att stanna kvar i ungefär samma tid; Jenny Lind föddes ju 25 år senare men det är i mångt och mycket samma samhälle det handlar om. Där den skönlitteräre författaren närmast frossar i smuts och elände är biografen mer registrerande men också tydlig – Humlegården låg då så avsides att unga kvinnor behövde eskorteras dit för sin säkerhets skull.

Jenny Linds liv är som taget ur en roman; hon föddes utom äktenskapet och hade en svår barndom utan framtidsutsikter – tills någon hörde henne sjunga och hon så småningom fick börja på det som var elevskolan för såväl skådespelare och sångare som balettdansare på den tiden. Det som skulle ha kunnat vara en rent av fantastisk tid smolkades dock av stridigheter inom familjen när det visade sig vilken begåvning hon hade. En mor och en far som ville ha del av det underhåll Kungliga Teatern gav, som drev processer och fortsatte försöka få en stor del av Jenny Linds inkomst så länge de levde. En lysande huvudrollsdebut vid sjutton års ålder och sedan triumfer både i Sverige och utomlands i några av de mest ekvilibristiska och spektakulära koloratursopranpartierna, tills halva världen var drabbad av ”Lind mania”. Den svenska näktergalen är en myt och ett fenomen, en superstjärna före de flesta andra superstjärnor med utsålda föreställningar och konserter för tusentals åskådare och åhörare, med folksamlingar kring sig så till den grad att hennes betjänt vid ett tillfälle blev allvarligt skadad.

Vissa saker som nu framstår som exceptionella var dock vanliga på den tiden, som att de begåvade barnen började undervisas i skådespeleri, sång och balett i tioårsåldern och fortsatte med detta tills det stod klart vilken bana de var mest lämpade för. Under utbildningstiden uppträdde de i småroller inom samtliga genrer. Den normala debutåldern för en operasångerska var 15-18 år och vanligen avslutade hon sin karriär absolut senast i fyrtioårsåldern – de som ingick äktenskap i de sena tjugoåren.

Det som alltid fascinerat mest med Jenny Lind är hennes röst, den som fick henne att liknas vid en näktergal (delvis också för att näktergalen inte är anslående till utseendet utan enbart till rösten). Rösten som analyserats bortom graven med all den osäkerhet det innebär – för inbillar vi oss inte att vi måste höra med våra egna öron för att kunna föreställa oss hur hon lät? Vetskapen om att röstideal förändrats genom seklerna gör att beskrivningarna av samtida åhörare inte riktigt tas på samma allvar som en skorrande inspelning från förra sekelskiftet, som man ändå kan höra.

Men det är just avsnitten om Jenny Linds röst och sångteknik som intresserar mig mest. Tidigt fick hon en röstskada som påverkade hela hennes liv som sångare och samtidigt som den försämrade hennes förutsättningar tycks hon också ha vunnit något på den. Genom citat från recensioner och brev samt från texter av Jenny Linds sånglärare tecknas en tydligare bild än tidigare av hur hon sjöng och hur detta sångsätt skiljer sig från vår tid. Jag tycker också att Ingela Tägil lyckas bra med balansgången att vara specifik i beskrivningarna men ändå hålla texten tillgänglig även för den som bara har grunda kunskaper om röst och sång. Man blir också påmind om att sångarnas tolkningar av sina roller före regissörernas tid var fria på ett annat sätt men också låsta, eftersom det fanns en risk i att gå emot gängse uppfattning om en viss roll.

Något annat jag tycker om att hon tar fasta på är hur bilden av Jenny Lind skapades delvis av medierna utifrån ett romantiskt kvinnoideal. För Jenny Lind är ett av de lysande undantaget i en tid då kvinnor som stod på scenen betraktades som sexuellt tillgängliga och ofta tvingades vara det för sin försörjning. I stället framstod och framställdes hon som oskuldsfull och med mycket hög moral och behandlades på ett helt annat sätt. Detta tycks stämma med hennes leverne men hennes sätt att se ned på dem som såg sig tvungna att göra annorlunda är inte så sympatiskt.

Det blir också tydligt att det fanns en helt annan komplexitet hos Jenny Lind, att hennes osäkerhet och scenskräck tog hårt inte bara på henne själv utan också på hennes närmaste omgivning.

Tyvärr känns det som om det hade behövts lite större insatser från redaktören; vissa stycken upprepas nästan ordagrant på olika ställen, vilket är lite störande. Det finns också formuleringar av typen ”emotionella känslor” och ”stora giganter” som hade kunnat rensas bort – det hade en jubileumsbiografi med mängder av bilder varit värd.

Similar Posts:

• Damned if you do
• Operahistoria med förtjänster och brister
• Vart ska vi ta vägen med allt som känns?
• Udda kulturhistoria
• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”