Livbärarna balanserar mellan en verklighet som är väldigt lik vår egen och något helt annat – ploten kan tyckas tillhöra ett eget sci-fi-universum, men de enda två saker som skiljer den värld som Mirjam lever i från vår egen är just de vetenskapliga framsteg som gjorts inom barnafödande och möjligheten till delat föräldraskap, och, kanske framför allt, den stigmatiserande kultur som uppstått kring ”naturliga” graviditeter och förlossningar. På så vis är fokus mycket tydligt: Rosvall verkar i denna sin andra roman vilja rikta kritik mot ett samhälle som vänder sig mer och mer bort från kroppen och ”det naturliga” till fördel för konstgjorda lösningar som anses vara framsteg, men som kanske är ett brott mot – eller i alla fall ett förbiseende av – naturen.

Tyvärr känns det tunt, kanske för att det inte riktigt går att känna igen det samhället kritiken riktas mot som vårt eget. Det är väl ändå ingen som ifrågasätter kvinnokroppen på det sätt som Rosvall implicit menar? Som samhällskritik faller boken därmed lite platt, vilket tyvärr också påverkar hela boken. Här finns nämligen inte mycket mer än Mirjams val och kval kring sin graviditet och det beslut hon tagit att lämna sin sambo och det samhälle hon känner igen. Det finns en tydlig romantisering kring kroppen och urkraften som en gravid kvinna utgör, en sinnlighet i språket som riktas till du:et i magen, men mer än något annat känns det predikande och privat snarare än personligt – och därmed, tyvärr, ganska ointressant.

Så kallad ”förlossningslitteratur” har diskuterats flitigt och fått mycket ris den senaste tiden. Det tycks dock trubbigt att fördöma en hel ”genre” och, utan att tala för all litteratur som handlar om graviditet och föräldrablivande, handlar den kritik som kan riktas mot till exempel Livbärarna mindre om själva ämnet i sig, mer om utförandet och premissen. Det är självklart omvälvande att vara med om en graviditet, och medför säkerligen mycket tankar om naturlighet och hur vi egentligen ser på kropp och funktion i vårt samhälle, men Rosvall lyckas inte ta det vidare från tankar som redan formulerats ideligen, och bättre, av andra kvinnor genom tiderna. Något hade behövt vara mer unikt och angeläget för att boken skulle kunnat nå upp till sina ambitioner.

Similar Posts:

• Briljant ämne och obehagliga frågor
• Mamma/pappa, förälder, människa … ?
• Den enes utopi är den andres dystopi?
• Kvinnan som skapande kraft med förhinder
• ”Just say YES!”

I Ina Rosvalls debutbok Harungen är Miman ett laboratorium där man undersöker hjärnaktiviteter på olika försöksdjur. Rosvalls Miman skulle kunna tolkas som ett slags artificiell intelligens som hela tiden växer med sitt eget nät av nervbanor och som innehåller försöksdjurens samlade erfarenhet av liv. Den är alltså en skapad och okontrollerbar organism som ska tolka människans experiment, och i bästa fall kommer säga något nytt om världen.

Det är också som om Miman i sig själv är en metafor för den mänskliga hjärnan och dess plasticitet. När vi är unga och friska, pigga på livet, bildar våra hjärnor snabbt nya nervceller och synapser. Men med åldern avtar utvecklingen och de nervbanor som inte används dör.
Erfarenheterna som formar hjärnan får oss också att uppfatta världen snävare.

I denna bok är det som om den kvinnliga huvudpersonen, en sann anhängare av biologismen måste man väl säga, är trött på sin egen tråkiga hjärna. I sakligt registrerande dagboksanteckningar redogör hon för sitt liv som psykolog och tvåbarnsmor i Malmö.
På dagarna genomför hon djurexperiment i sitt laboratorium, på kvällarna lever hon ett vardagsgrått kärnfamiljsliv.

Det är en suggestiv och kroppsnära bok, som tillslut sitter som ett litet kliande plåster på min hud. Den kryllar av detaljer som liksom klibbar fast i mig. Det kan vara hur huvudpersonen beskriver den hjärna hon fått ta i, under en obduktion på psykologutbildningen. Den känns stum. Det kan vara hur mensblodet kommer utan förvarning. Eller hur det kalla vattnet när hon tvättar sina händer får huden att strama.

Den 28 december testar hon en mullvads färgseende. Den har som bekant inte så bra syn, men när hon håller i den märker hon hur den istället reagerar genom kroppsvärme. Hur mullvadens värme sprider sig upp i hennes arm, och tycks bli mest lugn av de dova färgerna.
Det får henne att tänka på hennes egen pappa. När hon var tjugotvå år gammal och gick fjärde terminen på universitetet. Då fick han en hjärtinfarkt. Han låg sövd och nedkyld under tre dygn för att inte få hjärnskador.
Sjuksköterskorna vid fotänden sa att de kunde prata med honom, det var inte säkert han kunde höra, men det skadade inte att försöka. När dottern var ensam med honom la hon en hand på hans arm.
Hon berättar för honom vad som hänt, att de var på sjukhus, att de älskade honom och att de ville att han skulle komma tillbaka.
Hon försökte prata som vanligt men rösten höll inte. Den var gäll och egendomlig. Hon höll ögonen på pappa hela tiden, men han låg helt orörlig. Det såg ut som färgen i hans ansikte steg lite, som han ville säga att han hörde henne men inte kunde.

Då känner hon samma slags värme, som från mullvaden, fast full av kärlek, lugn och oro. Senare visar det sig att av allt det alla sa till honom de där dagarna, är det bara det dottern sa han kommer ihåg. Han minns det ordagrant. Ingen tror på honom eftersom han fick det mesta återberättat innan han mindes det själv. Dottern vet inte om hon ska tro på det heller, den där ordlösa värmen och allt den hade att säga.

Det är då jag börjar känna hopp. Det är en av de starkare scenerna i boken, och även om man skulle kunna beskriva hela boken som en skräckhistoria om det strikt biologiska perspektivet på människan och det mänskliga psyket, så är det som om scener som den ovan, som får en att tänka:
- Om vi inte är mer än vår biologi blir världen tom och kroppen ett fängelse.

Similar Posts:

• Nytolkad klassiker
• Något är ruttet i staden Malmö
• Varje mening känns som noga avvägd poesi
• Göransson – så tycker han
• Vems språk är det vi talar? Vems liv är det vi lever?