I årets bok av Merete Mazzarella ger hon sig i kast med att läsa ett antal biografier över kända, avlidna människor. På så vis blir det en dubbelexponering eftersom hon närmar sig berättelser över människor via någon som skrivit deras berättelse och därefter skriver hon själv om både biografen och den ”biograferade”.

De elva utvalda hon läst om är bland andra Julius Caesar, Voltaire, Rousseau, drottning Victoria, Selma Lagerlöf, Carl Gustaf Mannerheim, Madame de Pompadour, Anton Tjechov, Sigrid Undset och Charles Darwin.

Som läsare kan man ta itu med livsödena i den ordning man önskar. Själv läser jag först om Selma Lagerlöf och Sigrid Undset. Mazzarella säger sig ”aldrig varit betagen av Selma Lagerlöf hur mycket Gösta Berlings saga än numera hör till Sveriges kulturkanon”. Ändå uppskattar hon till fullo Anna-Karin Palms fina biografi Jag vill sätta världen i rörelse från 2019. Om Undsets biograf Ida Jessen skriver Mazzarella att Jessen rejält tröttnar på sitt material, ja rent av börja tillrättavisa Undset och säga ifrån vad gäller Undsets resonemang om kvinnans underordnande och enorma arbetsprestationer. Gemensamt mellan Lagerlöf och Undset är att både erhöll Nobelpriset i litteratur och deras viktiga hem blev tidigt författarmuséer. Båda underhöll också släktingar och skänkte bort mängder med pengar.

Mazzarella närmar sig drottning Victoria av England (1819-1901) från olika håll via läsningen av Lytton Stracheys bok Queen Victoria från 1921. Båda lyckas förmänskliga någon som kanske känns i dag långt borta både i tid och sammanhang. Att få ett uppdrag och svara ”I will be good” säger något om självmedvetenhet och plikt. Hon är anmoder åt en hel drös livslevande kungligheter i Europa i dag och hennes namn har gett upphov till en både efterapad och nedvärderad livstil.

Kanske läser jag med mest behållning kapitlen om Julius Ceasar, Charles Darwin och Carl Gustaf Mannerheim. Mazzarella föredrar själv som biografobjekt Darwin just för hans mänsklighet, livsgärning och varma livssyn. Här får läsaren veta mera om en man som ofta framställs som en torr och tråkig vetenskapsman.

Själv lär jag mig en del nytt om den närmast ikoniska Gustav Mannerheim. Hans biograf, historieprofessorn Henrik Meinander lyfter i Gustaf Mannerheim. Aristokrat i vadmal (2017) fram en del som klargör Finlands dramatiska 1900-tals historia och Mannerheims roll som finlandssvensk friherre och kosmopolit, militär, statsman, Finlands statschef som riksföreståndare och president. Här har också Mazzarella andrahandskällor eftersom hennes egen far var riksmarskalken behjälplig på hans ålders höst i Schweitz och även var närvarande vid Mannerheims begravning som ägde rum på hennes 6-års dag.

Novellisten och dramatikern Tjechovs korta liv innehöll mycket ansvar, flit och stil. Att läsa hans texter får en annan lyster när man som läsare förstår vilka villkor han skrev under. Även förundras över hur hans biograf, Henri Troyat, närmast verkat som en industri och skrivit om en mängd märkespersoner av rysk härkomst såsom Dostojevskij, Rasputin, Katarina den stora, Peter den store, Pusjkin … Hur hann han?

Mazzarella skriver som vanligt flyhänt och lätt, bildat och humoristiskt. Finurliga små exempel på vardagens praktikaliteter levandegörs och många är utdragen ur böcker och brev som kryddar läsningen. Hon vänder och vrider på både skribenternas och de avporträtterades tilltag, tystnad och uttryck. Läsaren får konstatera att människor har sina skäl och later. Värdefullt kunde ha varit att läsa om ”en helt vanlig människas liv” men såsom biografigenren fungerar är sådant inte säljande eller intressant.

En klart läsvärd bok om biografier och biografer. Det är alltid en favör att få vistas i Mazzarella tankevärld. Läsaren roas och livas upp på ett spirituellt vis.

Similar Posts:

• Berättelsen om en legend
• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Storartad berättarglädje
• Så mycket mer än sagotant
• Personligt porträtt av Mannerheim

Då är det länge sedan Lilly var fröken Høy. Hennes make, doktor Vigand Bagge, ligger för döden. Han har egentligen ordnat allting så bra för henne. Praktiskt.

Känslomässigt är Lilly sämre förberedd, och ju mer hon ser tillbaka på sina decennier som äkta maka inser man som läsare att det är något som genomsyrat hela äktenskapet. Doktor Bagge är ingen känslomässig person. Han är modern, rationell. En upplysningsman. Långt efter att han har avlidit kan Lilly höra hans krassa ifrågasättande medan hon försöker resonera sig fram till vad hon ska göra med resten av sitt liv.

Men om du visste, Vigand, att jag går omkring i mitt nya fina hus och säger högt: Ditt Dumma Svin. Vad skulle du säga då?

Svaret erhålles: ”Ärligt talat är det upp till dig.”

Hans röst är inte arrogant, utan trött.

Han är död. Han har anledning att vara trött.

Det är svårt att sammanfatta En ny tid. Det är en oerhört lågmäld roman, på ytan inte särskilt händelserik. Därunder omfattar den däremot ett helt liv, det som blev och inte blev. Lillys liv, men också människorna omkring henne, det lilla samhället i en ganska karg, ofruktsam och fattig trakt. Precis som Lilly själv skulle man kunna säga att den präglas av ett stillsamt egensinne.

För frågan är väl om fru Bagge verkligen vill ha det precis som doktor Bagge i sin vishet organiserat sitt frånfälle för henne. Det här att han har sålt bilen, till exempel. Nej. Lilly köper tillbaka den.

Jag har suttit tillräckligt många gånger bredvid Vigand för att veta hur man startar en bil och var bromsarna och kopplingen och gaspedalen sitter. Först körde jag en liten bit på vägen mot Riis, sedan vände jag tillbaka till Give och parkerade på gatan nedanför poliskontoret.

”Jag har kommit för att få ett körkort”, sa jag till Jonassen, som också är fordonskontrollant och tog honom med till burspråksfönstret och pekade ner.

”Hur har den bilen kommit hit?” ville han veta.

”Jag har kört den”, sa jag.

Det var tillräckligt för att han skulle sätta sig vid sitt skrivbord och skriva ut ett körkort till mig. Jag betalade fyra kronor och fick en stämpel. Jag är nu innehavare av ett körkort.

Så kunde det kanske gå till att få körkort 1927, och det är väl ganska charmerande att läsa om? Det historiskt specifika blandas med de livshändelser och val som alltjämt präglar människotillvaron. Liv och relationer påbörjas och avslutas.

En ny tid är den första av två romaner om makarna Bagge, vilket kanske kan låta förvånande med tanke på att herr Bagge dör relativt tidigt i denna. Nästa del, Doktor Bagges anagram, är dock ingen kronologisk fortsättning utan skriven ur makens perspektiv, och kommer på svenska i höst. Det ska bli spännande att läsa.

Similar Posts:

• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Platsen omformar dig
• Bli med barn och bli gift
• Stillsam skildring av kvinnlig frigörelse
• Downton Abbey möter Agatha Christie

Det är en absurd värld som Jessen visar. Boken består av fem delar, alla med varsin berättare. En mystifikation i den ena kan få sin förklaring i den andra och så vidare. Det är ett kul grepp, som förstås har för avsikt att driva historien om Fox framåt. Men jag har svårt att riktigt komma in i fiktionen.

För när Jessen nästan hade mig i sitt grepp tappar hon mig hårt i golvet. Det är meningen ”sedan vaknar jag och upptäcker att jag bara har drömt” som gör att jag misstror det gestaltade. Kanske jag är överkänslig, men min bula vill inte går ned. Vet ärligt talat inte om någon text någonsin har blivit bättre av det-var-bara-en-dröm-tricket. Så även om Jessen här leker fritt med sagans form, vilket är kul, hamnar jag utanför.

Sagans form återspeglas också i det mustiga och överdrivna. Många scener är både roliga och burleska. Det underhåller. Men jag blir fort mätt på det överlastade språket.

Hela huset skakade och skramlade och darrade. Det var ett trampande och ett dovt brummande och höga skrik, och under allt detta toner som av klirrande glasbjällror eller skvalpande isgröt, och efterhand tilltog ljudet, och folk tystnade medan isgröten svällde och reste sig i en våg som växte och växte tills den till slut gick över styr och vällde in över byggnaden.

Samtidigt vill alltså inte Jessen att vi ska veta hur Fox har kommit till eller hur dess omvärld är beskaffad. Jag har svårt att förstå varför. Det förblir en dröm och berättelsen vaknar aldrig riktigt till liv. Det är synd, för jag tror den vill något mer. Kanske vill den visa människans blindhet för omvärlden och oss själva? Kanske vår ständiga åtrå efter bekräftelse? Nej, det är något annat:

Som man ofta ser när många kvinnor är samlade på ett enda ställe, händer det alltid oförklarliga och oväntade saker. Det ena oförklarliga förklaras av det andra. Vi skapar en historia vars titel lyder: Så gåtfullt är livet. Och under tiden går skvallret vidare.

Från bokmässan i Göteborg i höstas har jag kvar en anteckning efter ett seminarium där Jessen var med. Det står: ”Är det verkligen meningen att man ska förstå när alla förstår olika? Det handlar om individuella läsupplevelser. Någon universell förståelse finns inte.” Hm, vad kan man säga emot det?

Similar Posts:

• Livet efter döden
• Att läsa och skriva om andras liv
• Ett mord, ett liv, ett utsnitt
• Inget danskt hygge
• När hämnden blir till livsluft