Den här boken gjorde mig glad en gång. Omslaget är snyggt och fantasieggande. Vi får se en sorts fantasifrukt, en sammansmältning av två frukter till en ny sort. Det hela har charmen av en gammaldags skolplansch. Det är jag gammal nog att uppskatta.

Men sedan började jag läsa. Och då var jag inte glad längre utan mest förvirrad. Vad är det Erik Lindman Mata vill berätta för mig? Och vilken form har han valt? Jag är inte människa att svara på någon av dessa grundläggande frågor, tyvärr.

Ibland är det dagboksanteckningar, ibland är det brev, ibland är det något som jag tror är essä och däremellan lyrik. Och det som ska hålla samman verket är äpplen med sina fem kärnhus. Nej, jag är ledsen, det funkar inte på mig.

Föreställ dig en bit brun och skär massa som fylls upp, huden spänns ut, förvandlas från cellulosa till kött.

Här tar min fantasi slut och mitt intresse dör. Och när jag får veta att det finns pomologisk litteratur från 1600-talet, antyder det ju att det finns samma sorts litteratur även från andra århundranden. Det är en litteratur som jag inte tänker fördjupa mig i, det kan jag garantera.

Jag är imponerad av mig själv att jag läste alla 376 sidor utan att få någon riktig klarhet i vem Inga, Krapp och Kermes är.

Erik Lindman Mata fick både Borås tidnings debutantpris och Katapultpriset 2020. Han är alltså en certificerat god författare. Jag har läst böcker sedan 1972 men aldrig fått något pris för den saken. You do the maths.

Similar Posts:

• Något svårtillgängligt om arbete och naturtillstånd
• Minnas en älskad
• Cyniskt om kronisk smärta
• För vems skull matar vi fåglar?
• Köra Volvo, lyssna på Springsteen och bli på smällen

Precis som i Ringskog Ferrada-Nolis senaste roman Rich Boy, som avhandlade tre generationers kvinnoliv, handlar D e kroniskt om det kvinnliga, denna gång genom linsen av Anne: en fyrtioårig kulturell mångsysslare och tvåbarnsmamma, presenterat i hybridromanens tillåtande form. Ringskog Ferrada-Noli tar avstamp i smärtan, den kroniska, ibland till synes psykosomatiska – i alla fall om man ska se till journalernas ”utan känd orsak”, men likväl allmänpåverkande smärtan som ingen vårdenhet tycks kunna sätta fingret på.

Annes barndom, liv och vardag vecklas ut i korta iakttagelser, minnen, funderingar, essäliknande utsvävningar, med den fysiska, ständigt närvarande smärtan som en sorts kuliss för den själsliga smärta som är än mer påtaglig. Det finns så mycket i världen som är fult och äckligt, Annes blick på samhället och samtiden är knivskarp, avslagen och samtidigt angelägen: kanske mest på grund av att hon om igen återvänder till insikten och åsikten att om man ska påstå bry sig om världen måste man älska allt, också det fula, äckliga och trasiga; på samma gång blir Anne så i allra högsta grad cynisk och ändå oerhört mjuk och känslig. Är det därför hon känner denna smärta? Är smärtan i själva verket en smärta över att vara människa, att vara kvinna? Och därmed också hopplöst förlorad i förhållande till ett vårdsystem som arbetar med mätinstrument anpassade för män?

Ringskog Ferrada-Noli skriver inte för att på något sätt ge några svar, bara för att lyfta fram i ljuset, tillsynes arbiträrt. Det finns en nonchalans i språket som speglar och tar udden av Anne, det är helt och hållet medvetet; Anne är nonchalant, människan är nonchalant – framför allt samtiden är nonchalant. Ibland resulterar det dock i att det blir väl lätt att gå vilse i språket – utsvävningar, liknelser, iakttagelser kastas in mer enligt regel än undantag – här finns inga pretentioner om att texten eller ”historien” på något sätt skulle vara helig, tvärtom. Dessutom, och det kan vara en personlig preferens, men denna samtidens nonchalans som Ringskog Ferrada-Noli vill spegla i språket och hybridformen – som från en början kan tyckas skarpsynt och ärligare än mer klassiska grepp, känns ganska snart överdriven och framför allt lite gjord. Nog för att boken serverar diverse brutala formuleringar som klingar igen lite för väl med verkligheten, men någonstans blir jag som läsare ändå irriterad över det sättet att berätta en historia på – hur avslagen och cynisk Anne än är, vill hon ju faktiskt berätta något – det hade varit skönare om hon slutat låtsas som att hon inte vill det, slutat låtsas som att hon – eller Ringskog Ferrada-Noli, bara råkat skriva den här boken, bara råkat tänka alla de här tankarna. Jag antar att anledningen är en rädsla för patetism och sentimentalitet – men jag hade nog velat se Ringskog Ferrada-Noli trippa lite närmare just det.

Similar Posts:

• Naturlig klaustrofobi
• Pod blir bok – men varför då?
• Debutantnomineringar
• Favoritdebutanter
• Anorektiskt förakt