Det är dock inte så att de fattiga inte äger någonting. Tvärtom har de fattiga ofta såväl mark som bostad och privata ägodelar. Men de har sällan eller aldrig någon legalt erkänd äganderätt till dessa resurser. Bostaden är byggd på ockuperad mark, i favelas eller kåkstäder. Marken är av tradition deras, men det finns inga lagfarter på den, och så vidare.

Kapitalismens apartheid, för att använda de Sotos formulering, medför därför att enorma mängder kapital inte erkänns av ländernas legala system. Det gör att resurserna inte kan säljas särskilt lätt. De kan inte användas som säkerheter för att ta lån i en bank. Och om någon stjäl resurserna har ägarna oerhört svårt att få rätt i domstolar, framförallt om det är någon (inomlagligt) rik person, som kan lägga ned stora resurser i domstolar för att vinna ett mål. Kapitalet som de fattiga äger förblir därför dött kapital, obrukbart för ekonomisk utveckling i en modern ekonomi. Det här handlar om mångmiljard-belopp i alla de fattiga länderna, långt mycket större än hela västvärldens samlade bistånd under hela det senaste halva seklet, beräknar de Soto.

I brist på legalt skydd för ägandet uppkommer därför utomlagliga arrangemang av och för de fattiga. Det här beror inte på att de vill leva utanför lagen, utan på att det är det enda möjliga att göra det i de flesta fattigare länder. de Soto visar med exempel från sin egen forskning vad han menar; byråkratin är i många länder oerhörd för att få starta ett litet företag, eller köpa ett stycke mark. Det kan sammantaget ta månader av arbetstid för att besöka alla byråkrater som ska besökas, och processen är både dyr och drar ofta ut flera år i tid. Då är det ändå lättare och billigare att agera utomlagligt.

Lösningen, menar de Soto, är att staterna i de fattiga länderna måste börja lyssna på de fattiga. De måste börja undersöka hur de utomlagliga egendomarna ser ut, och anpassa lagstiftningen efter dem – istället för att försöka tvinga in de fattiga i bristfälliga system som inte tjänar dem. Det här gör att kapitalet kan börja verka, med sin mystiska magi. För den hugade finns också en färdig checklista med saker att göra för att realisera de här idéerna…

Det låter kort och gott som om en ombudsman på Småföretagarnas riksförbund skulle ha breddat sitt perspektiv till att omfatta hela världens befolkning. Det är förstås ett budskap som går hem hos många med borgerliga sympatier – en kapitalism med ett mänskligt ansikte. Symptomatiskt är ju därför att det är tankesmedjan Axess, finansierad av Ax:son Johnson-koncernen, som är utgivare av boken tillsammans med förlaget Atlantis. Men budskapet är betydligt mer komplext än ett enkelt försvar för ägenderätten. De Soto försvarar förvisso den rätten, men han går samtidigt till hårda angrepp på de rika som utnyttjar status quo för att försvara sina privilegier. Och han framhåller historiska markockupanter och andra utomlagliga nybyggare som pionjärer vilka byggde upp exempelvis USA:s rikedomar.

Boken väcker utan tvekan reaktioner hos mig, vilket i sig är ett gott omdöme. Jag kan till exempel tycka att det är att göra det lite väl enkelt att försöka komma med en enda förklarande faktor till i princip all global fattigdom. Jag kan också tycka att han är förvånansvärt ohistorisk när han till exempel inte tittar på det kaos som kolonialismen ställde till med ute i kolonierna. När kolonialmakterna tog över makten upprättades i princip alltid legala system som inte tog hänsyn till tidigare existerande äganderätter. Det är sannolikt en helt avgörande rot till dagens enorma diskrepans mellan lagens mening och befolkningarnas uppfattning om vad som är rätt, i många länder.

Men det är framförallt synd att de Soto inte ens diskuterar frågan om fördelningen av lagliga egendomar. Tvärtom, som han själv formulerar det, handlar hans tankar om att bygga om örnboet utan att störa örnen som ligger i det. Att de fattiga får sina grundläggande rättigheter erkända är utan tvivel bra – men är det tillräckligt? Är det lättare att vara fattig i USA än i Peru?

En nära besläktad fråga är om de Soto skulle försvara markockupationer, som i dagens Brasilien, eller – varför inte – om det hände i USA? Här är de Soto ganska oklar; framställningen om USA:s historia verkar gå i en positiv anda, som något att ta efter. Men kanske är det min läsning av de Soto som speglas i den tolkningen, författaren blir själv aldrig tydlig i frågan. Så frågan blir hängande; är det bara som historisk kuriosa, kanske när det är ursprungsfolk som blir bestulna, som det är ok att ockupera mark eller egenmäktigt ta kontroll över andra resurser? Hur tacklar man annars frågan om markockupationers berättigande, utan att diskutera fördelningen av rikedomar?

de Soto skriver dock huvudsakligen så väl genomtänkt som tankeväckande, med såväl hjärta som hjärna, om en av vår tids stora globala frågor. Äganderätt och kapitalism är för honom inte någon helig dogm. Tvärtom, skriver de Soto – viktigare är frihet, medkänsla och lika möjligheter för alla. Men så länge som kapitalismen är det enda system som gäller så måste den fås att omfatta alla på mer jämlika villkor än idag, och inte utestänga de fattigaste.

Ju mer jag läser, desto mer inser jag en sak; det här är en av de bästa böckerna till försvar för kapitalismen som jag någonsin läst. En sann intellektuell utmaning, för såväl den politiska vänstern som högern.

Similar Posts:

• Hållbara banklån?
• Senil kapitalism
• Vårt gemensamma vatten
• Argumentsamling mot privatiseringar
• Bättre och bättre dag för dag