På Bokus anges missvisande (och smått obegripligt) danska som språk för Autor Chap I? Av de sex miniböckerna är två på danska (Ida Marie Hede och Anne-Louise Bosmans), en på norska (Sigbjørn Skåden) och tre på svenska (Burcu Sahin, Henrika Ringbom, Jila Mossaed). Den som känner att det tar emot med grannspråken kan trösta sig med att de essälånga texterna inte är särskilt långa, ens som essäer räknade.

Författarna verkar ha fått ganska fria händer att utforma sina respektive texter. Några är mer konventionella essäer med ganska tydlig struktur, andra har en mer poetisk utformning, och så allt däremellan. Men eftersom den mänskliga hjärnan alltid vill hitta mönster och samband så framträder sådana såklart även här. Det visar sig, helt väntat, att det här med skrivande och litteratur ofta är något som liknar ett behov snarare än ett nöje och att förhållandet till skrivandet, liksom språket, är komplext hos de olika skribenterna.

Modersmålet och hjärtats språk lever parallellt i mig och
samverkar och påverkar varandra när det behövs.

Så skriver Jila Mossaed om erfarenheten av att som poet befinna sig i ett nytt land och ett nytt språk, inte för att hon valt det utan för att överleva. Men hur överlever en poet i en ny språkvärld? Vid närmare 40 års ålder bestämmer hon sig, hon kan inte vänta på att det gamla livet ska återgå för det kommer inte hända. I stället börjar hon skriva på det nya språket, med allt vad det innebär.

I ”Landskap, minne raseri” skriver Sigbjørn Skåden om en helt annan språklig erfarenhet – den av att sedan generationer ha blivit fråntagen den självklara tillgången till det egna språket och generationer av internaliserad kolonisation.

Norsk er mitt beste språk, men da jeg begynte å skrive for alvor valgte jeg samisk som skrivespåk. Å skrive føltes ikke som noe individualistisk, det var noe kollektivt. Det jeg skrev var ikke på vegne av meg, det var på vegne av oss, og derfor måtte jeg velge det som var det beste for oss, ikke det som var det beste for meg. Det at samisk språk fortsatte å eksistere, det at det kom litteratur fra bygda vår på samisk, det var en hilsen fra oss.

Det må handla om skrivandet och litteraturen, det må handla om språket – tillgången till det och förhållandet till det – men det handlar också om livet. Och Autor Chaps skribenter tar med läsarna till sina egna, högst personliga erfarenheter av hur förhållandet mellan de där två, skrivandet och livet, ser ut. Ibland, som hos Anne-Louise Bosmans, måste de olika delarna hanteras för att skapa nödvändigt utrymme för skrivandet.

Min familie elsker jeg, og jeg vil helst blive sammen med dem, men uden ensomheden er det svært at skrive. Jeg må fjerne mig fra det, jeg kender. Jeg kryber ind i skrivningen som i en hule, et skjul. Jeg elsker min familie, men jeg savner mit skjul. Skriften kan jeg ikke dele med dem.

Har vi hört det förut? Ja, såklart. Har vi hört det på det här sättet som Hede, Bosmans, Skåden, Sahin, Ringbom och Mossaed låter det ta form på häftessidorna? Sannolikt inte. Är det värt det att ta sig an läsningen? Absolut.

Samlingen blir dessutom knappast sämre av den utsökta utformningen av Andjeas Ejiksson och Denise Hedström. Uppföljaren, Autor Chap II som handlar om översättning (och som enligt Bokus är på norska, men det tror jag vad jag vill om), ser minst lika lockande ut både vad gäller skribenter och formgivning. Den släpptes i förra veckan och är redan slutsåld! Nåväl, håll den på bevakning och håll tillgodo med ettan så länge.

Similar Posts:

• Livet i boken i boken
• Dikt för konturerna
• Möte över generationsgränserna
• Världspoesidagen 2011
• Allt man kan önska sig. Ocensurerat.

Du flammar,
isar.

Henriikka Tavis diktsamling Toivo gavs ut i Finland 2011. Henrika Ringboms Hoppet gavs ut i Sverige 2015. Den är, som många skulle säga, samma bok som Toivo.

Hoppet utsågs nyligen till årets översättning 2015 av Författarförbundets översättarsektion tack vare Ringboms ”både varsamma och djärva tolkning”. Jag kan inte finska, men när nomineringen vidare beskriver boken som ”levande dikt på svenska” – då får jag något jag vet att jag kan hålla med om.

Ringbom är kolossalt ödmjuk när hon avslutar boken med Översättarens anmärkning. Tillägget finns där för att hon på en del ställen har, som hon uttrycker det, kommit till korta. Den ena eller andra dikten har, som hon säger, förlorat något. Jag, som också är översättare, lever med liknande tankar.

Det är visserligen modigt att redogöra för svårigheterna så öppet. (Jag skulle aldrig våga göra det.) Men att dessutom närmast målmedvetet punktera sin egen text är inte bara onödigt ödmjukt; det innebär också att man utgår från den fastnaglade idén om översättningen som präglad av förluster.

Det som har ställt till det för Ringbom är homonymerna, berättar hon. Ett slående exempel är den på finska två ord långa dikt som sträcker sig över två sidor och lyder: ”Tulet, / jäät.” När man som finskspråkig tolkar orden lär man upptäcka att de kan betyda antingen ”Du kommer, / du stannar.” eller ”Eldarna, / isarna.” (Mina kollegiala sympatier till Ringbom. Herregud.) Översättningen av dikten inleder den här recensionen.

Ringbom har gjort, och måste alltid göra, något annat än vad originalet gör. Språken tvingar fram avståndet. Situationen är ju den att man med målspråkets, inte källspråkets, material och bindemedel måste skapa något med sin läsning som grund. Det handlar alltså i första hand om vilka möjligheter man har, och svenskan har inte samma uppsättning homonymer som finskan. Och fastän det är en skapandeprocess som äger rum, spanar vi ständigt efter vad som inte gick, vad som inte gjordes.

Det enda som händer i översättarens anmärkning är att läsaren får glimtar av originalet. Ofta tycker vi bättre om originalet än vår egen översättning – och vi ser gärna till att läsaren också gör det.

Förlusttanken är reserverad för ett godtyckligt urval stackars transformationsdrabbade konstformer, däribland översättning, men även till exempel filmatiseringar. Unikt för översättning är att vi i princip ber om ursäkt för det oundvikliga. Någon gång snappade jag upp hypotesen att förlusttanken härrör från klassisk bibelöversättning, närmare bestämt föreställningen om den ursprungliga textens helighet. Ja, varför inte.

Men dikten är där den alltid har varit. Den har inte förlorat något. Däremot har en översättning tillförts.

Similar Posts:

• Dikt värd översättning
• Prosodi rimmar på melodi
• Litteraturens doldisar i välskriven fackbok
• Översättningens dubbla landskap
• På promenad i den språkliga trädgården.

Och idag – en diskussion om det finns ens framtid för finlandssvensk poesi? Varför?

Som bakgrund bör ju förlagsfusionen 2012 nämnas när förlaget Schildts och Söderström & co gick ihop och bildade ett storförlag (S&S). Där och då väcktes en debatt i Finland som nyligen åter färgats av litteraturhistorikern Tuva Korsströms Från Lexå till Glitterscenen (S&S 2013), en genomgång av finlandssvenska författarskap från 1960-talet till idag. Eller ja, idag om idag råkar räknas som 28 år sedan. När Tua Forsström debuterade. Boken marknadsfördes i Finland som ”så heltäckande som möjligt”, samtidigt som Korsström glömt eller helt struntat i att ge plats för poeter verksamma idag – så uppstod naturligt frågeställningen: Är finlandssvenska poesin döende?

Av Korsströms verka kunde man kanske dra slutsatsen att den finlandssvenska poesin är döende, oberoende av om man ser på den kvantitativt – inga eller få nya viktiga poeter sedan 1970-talet – eller kvalitativt: de nya poeterna som debuterat sedan 1980 är på det stora hela så betydelselösa att de inte behöver tas med i en litteraturhistoria som marknadsförts som heltäckande.
(Peter Mickwitz)

Poesin. en debattbok – är med andra ord ett resultat av en större litterär debatt i Finland och är i form av en (mejl)korrespondens mellan sex finlandssvenska poeter som ger sin syn på saken. Fem teman finns att förhålla sig till, fem kapitel. Kort beskrivna: 1. Kan samtidspoesin ignoreras (som Korsström gjort)? 2. Poesins ”obegriplighet” 3. Litteraturkritik, vem skapar rum i det offentliga samtalet? 4. Poesins strukturella förutsättningar – (förlag osv.) 5. Framtidens möjligheter för svenskspråkig poesi i Finland.

Utifrån dessa temaställningar debatterar Matilda Södergran, Peter Mickwitz, Tatjana Brandt, Henrika Ringbom, Agneta Enckell och Ralf Andtbacka, en korrespondens om finlandssvenska poesins egenvärde och framtid.

Om än inspirerande läsning, men någon vidare omfattande debatt blir det inte. Kanske snarare då, lite väl mycket hänsyn och ursäkter – tydliggöra teoretiska skillnader och hålla på, som ett värmande fotofilter av hänsynstagande – lite meningslöst att läsa om man inte finner det intressant givetvis. Men trots det jag nyss sagt innehåller debatten inspirerande tankar om poesin. Samtidigt växer en annan kanske mer akut desperation fram, en tanke som inte ens reflekteras i boken: Men borde inte det här drivas av läsare, förlag, redaktörer och kulturjournalister? I vart fall vara lite större, ha mer kraft och tid och plats? Förbryllande tid – denna tysta. Behövs den?

Ett helt kapitel följer sen om poesin drivits till ”obegriplighet”? I Sverige känns den diskussionen sedan länge över – den följde ju liksom med modernismens som väsen. Men vad är värre är än att ha (som uttrycks) ”epitetet obegiplighet”? Som poet, menar jag: Inte bara poet – en fullständigt obegriplig poet. Och eftersom jag vet att följande redan har sagts och är lite som att svära i kyrkan – låt mig upprepa det så skamliga: Om ditt verk anses obegripligt, jag menar av dina läsare – säg, är det då inte – en ganska obegriplig konstnärlig ambition? Att låsa alla dörrar, har någon försökt? Så borde väl frågan snarare vara – hur hjälper jag läsaren in i följande tankesprång? I Sverige har jag läst poeter som leker med att fullständigt vitmåla sina verk. Vi obegripliga! Gör något då, obegriplighet kan vara konst – om det görs begripligt! Vilken finlandssvensk poet vågar i så fall bryta obegripligheten för att ödmjukt och svepande fånga in nya läsares intresse? Vem vågar?

”Man kan bara läsa från den punkt där man just då befinner sig.” Skriver Ringbom, sympatiskt.

Jag hatade Erik Lindegren tills jag begrep honom. Det krävde ju en personlig mognad och sökande i diktverk, antologier och biografier. Att läsa in poetens vardag och verklighet, tankar och brott – var för mig en förutsättning för att vidare begripa t.ex. Björling och Ekelöf. Men. Dikterna – de grep mig långt innan jag visste konstnärernas ambitioner (bortsett från Lindegren). För dikterna hade enkla ingångar. Det ”obegripliga” var en stor del av mystiken, sökandet i betydelser och hänvisningar. Måste allt begripas direkt?

Okej, men ”det oförståeliga” är väl i betydelsen tankesprånget från vardaglig text till vissa långt drivna poesifilosofiska språkdiskurser. Det ska väl inte behövas en magister i Litteraturvetenskap eller Teoretisk filosofi för att läsa och tycka om poesi? Eller skriva? Nej tvärtom, det ska snarare motverka en sådan. Och när man ser att poesin har stor plats att ta – och inte kan, får, vill eller ens skall – ta den. Då får man kanske ta och pissa på kyrkan istället och utbrista som Leif Panduro: Skit i traditionerna! Av kärlek, menar jag.

Bokens behållning är M. Södergrans mejl. Vad hon beskriver i sina fem brev är för mig och debattboken det centrala. Jag blir inspirerad av hennes smittsamma lugn, fritt från hysterisk panik eller kristänk.

Poesin mår bra av bredd. Även om allt inte hela tiden kan vara ironiskt (hemska tanke) tror jag alltså att motpoler är stimulerande för återväxten. Det finns en poäng i att genren fortsätter utsättas för de verksammas våldsamma hantering. Återväxten måste skapas aktivt. Den uppstår inte i ett tomrum. Sist och slutligen är det ju vad poesin handlar om – poeternas individuella eller kollektiva hänsynslösa hantering, utforskande och öppenhet. Poesin som ett svar på vad den utsätts för.
Vi fortsätter!

(M. Södergran)

Edith Södergran föddes i St. Petersburg flyttade som barn till Finland. Vad med det? Jo – där kultur möts och får plats att mötas – skapas nytt. Som det fick i Finland – det slapp ju Sveriges konservatism. Lider vi brist på litterära rörelser och lokala poetiska mötesplatser i Finland och Sverige – svar: Ja. Stor brist, avgörande brist förmodligen. Men kan en slutsats dras av detta; var uppstod poesin som förändrade världen? Kanske en lika viktig fråga som jobbig att acceptera. I rörelse och fullt naturligt är svaret. Där människor möttes och influenser som tradition och språk och tanke utbyttes. Kan det ske i dagens globala rörelse? Det är frågan. Ja! hade jag svarat för tio år sedan. Idag – känns det som, nej förmodligen inte.

Boken genomströmmar engagemang och passion för poesin men letar man efter lite hopp, framtidstro – är M. Södergrans konstruktiva och begåvade tankelekar att föredra. Framför korrespondensens stundtals lättlästa men ångestgivande teoretiserande kanon, som gör mig skraj och skäms för allt jag skrivit och skriver förmodligen kommer att skriva på. Även detta. Framförallt detta.

Men nya saker händer ju. Ellips Förlag är i sig ett unikt försök att göra nytt, något annat – som författardrivet förlag och ger ut kvalitativ finlandssvensk poesi. Liknande saker händer även i Sverige – exempelvis Fel Förlag och Tolvnitton. Även en passionerad utgivning sätter sina spår, för att den finns. Ju fler poesimanus som kommer ut i bokformat ju bättre. Det skapar möjligheter för litterära rörelser, samtal och intresseskapta rum. Och vidare tvingar det fram en rörelsedriven passionerad offentlighet. Och paniken kring Internet, visst går det snabbt och visst är det rörigt – men lugn. Poesi är ju inte resultat av ett enda format. Poesi är ju mänsklig berättarkonst.

Och visst är det lätt att generalisera, köpa snacket om att efterfrågan styr utgivningen. En (sedan när?) vedertagen sanningsskapelse. Möjligtvis sann i USA på 80-talet. Men är ju inte alldeles sann här och nu. För ”efterfrågan” mäts i antal köpta böcker. På biblioteken sitter folk och läser poesi, på nätet också. Varför säljer inte lyriken? Här är ju en tankes stora fälla! Nya diktsamlingar är ju extremt dyra. Det går inte att köpa diktsamlingar! Och var? det finns ju inte ens en hyllmeter lyrik i bokaffären. Och inte ens personalen vet var den finns. Fråga själv – svaret brukar vara – jag tror det finns lite lyrik under kartorna i hörnet längst ner bakom en gulnad duk av damm.

Ingen ny poesi säljer. ”Efterfrågan styr” – säg varför är alltid nya diktsamlingar utlånade på biblioteken? Begreppet efterfrågan är oreflekterat och missvisande. Såhär tänker en redaktör: Minst antal läsningar och bearbetningar innan utgivning, exakt vad lektören hinner läsa och förstå på kortast möjliga tid och för förlaget att ge ut på minst antal arbetstimmar och mötestillfällen – benämnt och pga ”efterfrågan”! Det finns ingen ”efterfrågan” för att det finns ingen (kvalificerad) förfråga(n) – ingen exponering av ny dikt, ingen marknadsföring. Inget subventionerat pris, inga antologier. Att oreflekterat tro att det som ges ut styrts av medborgarens vilja och efterfrågan – att ta sånt för sanning! – ja då vinner tyvärr ekonomen den retoriska språktävlingen.

Men tillbaka – boken diskuterar sakligt, inte särskilt engagerande men engagerat kring problemställningarna. Ibland lite högfint, och gentilt. Men vad jag förstår är att korrespondensen gör ganska ont. Och det gör ont i mig också. Krisen för finlandssvensk poesi i Finland är säkert en faktiskt och oroande kris, vad vet jag? Vi minns ju Ekelöfs resa till Södergrans hemtrakter – i djup vördnad och passionerat. Ekelöfs resa till Finland visar hur viktig den finlandssvenska poesin var för Sverige. Och är idag? Det extremt lilla jag läst av poeterna i boken, av Matilda Södergran och Ralf Andtbacka – så känner jag, ja, så. Andtbacka är ju smått galen, men – annorlunda och nytänk.

Diskussionen ger sig även på poesikritiken. Givetvis. Så vad är medias roll i det hela?

Medial självkritik, säg finns den? Den granskande objektiva makten, som sedan länge förbrukat förtroendet – och kommer till samma slutsats: Vi måste hänga med i utvecklingen. Såatt, ja därför rymmer vi bara detta här — till detta här. Så puckat motiveras bristen på objektiv och etisk kulturjournalistik. Hänga med vaddå? Och vad händer om man inte? Kanske först då att hänga med Journalistförbundet och ge litteraturkritikerna skäligt betalt, eller? För när det syftar på att hänga med i konstnärliga diskurser – så är det inte särskilt kvalificerat genomfört alls.

Krisernas tid, 10-talet. Poesin är i kris. Är inte allt i kris snart? Vi har ju inget som egentligen funkar som det ska längre. Vi har trott att vi har haft, men förstått att vi inte nog aldrig har haft det. Alltid kris, vi människor. Även viljan att kollektivt mäta kriser med kriser. Detta drivs av en liten medial tradition som kallas: ”Att överdriva.” Överdriften och därmed som följd – en himla massa underdrifter som följd. Poesin är underdriven. Och bör väl få vara det. Medias sans och demokratiska funktion har av nya tider skapat ett känslostyrt och nervöst förvridet medialt ansikte, rynkor av paranoia – blicken smått bergtagen.

Så bokformatet känns värdefullt för poesin, underdriven av underdriften. En traditionsanalys av lyrik publicerat på nätet – är nog extremt svår att genomföra. Görs nog i så fall bäst på nätet. Om poeter behövs på svenska – börja då med att öppna upp för nya generationer att hitta in, och skapa tid och rum och yta. Poesin är inte ensam att vara i kris. Plocka skärvor och sen skära sig – kan ju annars bli en hobby. Poesi i kris, ja men vi är ju människor. Poesin dör med oss.

Ibland är det så enkelt, vad jag nyss skrev: Vi är människor. Vad vi gör påverkar, om så en skogsstig till en sjö att dränka sig i, eller att – som modernisterna i språk, i tanken påverka – en inverkan. Poesi handlar även om att våga läsa konstnärligt. Och att läsa ”fel” är ju en förutsättning som leder vidare. Mickwick ser det som ”Allt jag kan (det må vara lite men ändå någonting) om värld, samhälle och människa har jag lärt mig genom att läsa och skriva poesi …” Där håller jag med.

En mer ekologisk syn på konsten? Som Andtbacka nämner i sista mejlet, men lite försent löper tanken förbi de andra: ”Poesin behövs som en del av litteraturens mångfald; den är inte den synligaste arten/genren men utan den påverkas hela systemet på ett oförutsägbart sätt. Om vi vill värna helheten gäller det följaktligen att också värna de olika delarna.”

Här äntligen ett språk som äntligen känns sympatiskt och konstruktivt. Att se ekologiskt på konsten. Som ett känsligt ekologiskt system men reder sig nog om det bara lämnas plats. För diktsamlingarna behåller vi, återkommer till och lånar på biblioteken. Det som håller tidens våldsamma slitage – är alltid kvalitetsskapt, för att … ja kvalitet håller. Visst är konsten känslig, ordkonstens ekosystem. Men behövs. Så om poetisk kris, fridlys poesin! Kvaliteten kommer att visa sig. För att sedan växa upp på nytt. Som Ringbom skriver: ”… det brukar ta några årtionden och så blir också den poesi som av samtiden upplevts som obegriplig och formlös igenkännlig ‘som poesi’ – så har det ju gått till exempel för Södergran och Björling.”
Och dikterna älskas. Som de ska älskas. I tron att orden aldrig ska åldras eller dö ut. Som rena barnsligheter.

Similar Posts:

• Finskt och finlandssvenskt på bokmässan
• Dagens poesiläsare – Charlotte Qvandt
• Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild
• Utan ord i begynnelse en skapelseberättelse
• Samtidspoesin och framtidspoesin