Helle Helle beskrivs som en av Danmarks mest framstående författare. Hennes senaste bok de, som handlar om relationen mellan en mamma och en dotter, fick ett stort genomslag och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Bob är en fri fortsättning på den boken, jaget i Bob är dottern i de. I Bob syns hon dock knappt; hon är ständigt närvarande som berättare, men inte mycket mer än så. Det är inte bara ett särskilt grepp – att låta en karaktär berätta om vad som händer när hon inte är där – det är också själva brännpunkten för vad som utspelar sig i Bob: Bob blir ensam i en ny lägenhet, i en ny stad och måste försöka hitta sysselsättning och mening på egen hand.

Helle Helle har ett sätt att arbeta med detaljer för att få fram sin berättelse som känns både nyskapande och effektivt. Det händer inte särskilt mycket i Bob och samtidigt pågår stora och svåra saker, men liksom bortanför texten. Det skrivs aldrig rent ut hur dåligt Bob mår av att vara ensam, men det finns där i ett stegrande obehag som tar sig uttryck i galopperande tankar och plötsliga infall: till exempel att sätta sig på ett tåg bort från stan sent på kvällen när man egentligen bara var på väg hem till sin lägenhet. På det tåget beskrivs vad Bob ser, vilka andra människor som befinner sig på det tåget, att han funderar på att gå av vid flera tillfällen men av olika till synes obetydliga anledningar bestämmer sig för att inte göra det. Bob som person målas också fram med säregna detaljer: att han har ett sorts maniskt behov av att mässa gatunamn med olika betoning på deras stavelser, att han travar in på ett hotell och börjar hjälpa till med saker som behöver göras och därefter får anställning där – att han ständigt tycks svepas med i vad som händer omkring honom, som om alla hans intentioner faller till föga för omvärlden.

Bob är en sällsam berättelse om en ung person som försöker hitta sin plats i världen, men som bara tycks bli mer och mer vilsen. Slutet är tvetydigt: det kan läsas som väldigt oroväckande eller väldigt frigörande. Det faktum att det är Bobs flickvän som berättar allt ger historien ytterligare en dimension som gör boken svår att släppa: både under läsningens gång, men också i tankarna efteråt.

Similar Posts:

• Upphöjd vardagstristess
• Färjstarkt
• de som delar livet
• Ett dockhem i romanform
• Små stora betraktelser

Deras värld rubbas när mamman blir sjuk. Först lite sjuk, det är en sten som trycker i kroppen. Sen mer sjuk och inlagt på sjukhus.

Dottern blir ensam kvar i lägenheten. Vänner och bekanta finns med i handlingen men de kommer aldrig riktigt in i berättelsen utan existerar bara i periferin.

Vi följer dottern, som under moderns sjukdom och senare frånvaro, utövar konsten att klara sig själv. Hon tar sig igenom sina dagar med rutiner, receptskrivande och sortering av dessa. Hon har lite pengar men dem vill hon inte röra. Det är klara depressiva och bitvis maniska drag över hur hon lever sitt liv i lägenheten.

Hon tar sig till skolan och ut i staden. Hon funderar på romanskrivande och försöker hitta sätt att formulera sig. Fokus är på nuet, betraktelser från trottoaren.

Vi får från dotterns synvinkel ta del av relationerna till vänner och pojkvänner. Språket är avskalat och handlingen bitvis ofullständig. Det är en tydlig sorglig underton i boken som inte skrivs ut i text.

Vännerna finns hela tiden i ytterkanterna men tar inte en del av hennes sorg. Likaså pojkvänner, eller snarare pojkar som är vänner. Hon är oftast inte intresserad utan har ett undersökande sätt. Jag får en känsla av att det är slumpen som avgör.

Fokus är på det dagliga – klädesplagg, mat och kaffe. Långkål, stekar och andra maträtter. Frysen är full med mat som kan tas fram och tinas. Kycklinggrytor och rabarber.

Boken känns som ett dovt, monotont ljud på låg frekvens som man ibland kan höra i bakgrunden. Den är full med ord men jag vet inte vad som är syftet eller mening med den.

Jag upplever boken som svårläst trots sitt avskalade språk. Jag fastnar på de detaljer som inte nämns utan medvetet utlämnas. Vad jobbar de med mer exakt, vad heter de? Jag känner att det saknas ramar, det finns ingenting som håller ihop berättelsen.

De danska miljöerna i boken kan jag se framför mig – landskapet och de små orterna. Beskrivningar är mer övergripande än detaljerade men ändå mycket träffsäkra.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken, jag känner mig klart kluven. Delar av mig älskar miljöerna. Andra delar av mig ogillar de bleka beskrivningarna av personerna.

Ibland tänker jag att vissa böcker inte är för mig. De hyllas men jag kan inte ta in dem när jag väl läser.

Det här är en sådan bok.

Similar Posts:

• Färjstarkt
• Tät och febrig relationsroman
• Sällsamt porträtt av ensam pojkvän
• Upphöjd vardagstristess
• Duktig debutant

En sådan bild kan också Helle Helle ge av Dorte, den unga huvudpersonen i Detta borde skrivas i presens.

- Men vad tycker du om den här då? sa hon och sträckte ut alla fingrarna framför mig, naglarna var korallfärgade, färgen klädde hennes hand.
- Färgen klär din hand, sa jag.

Sådant är ungefär vad vi får veta om Dorte. Dorte tänker ibland på triviala saker. Oftare får vi inte ens veta vad hon tänker. Eller känner. Hon gör, hon handlar. Det framstår sällan som särskilt dramatiskt. Varför? Det får vi aldrig riktigt veta.

Att det finns något mer där under ytan – som med det berömda isberget – kan man ana. Saker fladdrar förbi, eller bara liksom finns någonstans i tomrummet bortom.

En graviditet som avbyts, föräldrarna hon undviker, förhållanden som går i stöpet, universitetskursen hon aldrig går på, texterna hon aldrig skriver. Men trots att romanen är skriven i jag-form är huvudpersonen märkligt undflyende.

Lika ofta som replikerna är trivialt uppriktiga, som ovan, kan de vara trivialt och hjärtskärande förljugna.

- Jag har alldeles glömt att fråga hur det går med Hardy, sa jag.
- Jo då, det går bara bra, sa hon. Då gick det alltså inte i alla fall.
- Det var verkligen roligt att höra, sa jag.

Är det inte lite som någon av Sandro Key-Åbergs lätt absurda ”prator”? Det faktum att huvudpersonen Dorte här talar med Dorte, den barnlösa mostern som hon är döpt efter och som står henne närmast, gör det kanske inte mindre bisarrt? Vilken författare döper sina två mest bärande karaktärer till samma sak? (Möjligen en som själv har samma för- och efternamn?)

Helle Helle har kallats den danska vardagstristessens drottning. Det är i så fall något slags förhöjd vardagstristess, som inte är tråkig alls. Även om ytan kanske är bedrägligt lugn, händer det mycket på få rader, eller mellan raderna. Två tidsplan varvas med varandra. Två försök att flytta hemifrån.

Men nej, inget av dem är skrivet i presens.

Similar Posts:

• Sällsamt porträtt av ensam pojkvän
• Färjstarkt
• Sex, lögner och nanny cam-filer
• de som delar livet
• Förutsägbart om familjehemligheter

Rödby-Puttgarden förbryllar mig.

På ytan (heh) är det ju en så enkel historia. Två systrar som blivit kvar i Rödby – en stad av typen där en studentexamen är något att skryta med, som är känd för en enda sak: folk åker rakt igenom den för att ta sig någon annanstans. De jobbar naturligtvis på färjan – åker fram och tillbaka till kontinenten utan att kliva i land, säljer taxfreevaror och åker hem till lägenheten med lite makulerade varor som "råkat" gå sönder i frakten. Och hemma i Rödby går eller snarare linkar allt vidare, utom för de som dör…

Men någonstans där skymtar något annat bakom trasiga gungstolar, håglösa flirtar på tyska hotell och ett liv nerpackat i några papperskassar. Övertolkar man om man tänker på färjan och på Karon som måste åka fram och tillbaka med all världens själar utan att själv varken få leva eller dö? Kanske. Men det är en bild som stannar kvar i huvudet; generation efter generation som blir kvar, som jobbar på, "life is what happens to you while you're busy making other plans" osv.

Mer än en recensent har jämfört Helles sparsmakade prosa med Hemingway – ni vet, han som en gång skrev en hel roman i sex ord ("For sale: baby shoes, never worn.") Och även om det finns likheter både i stilen och i sättet att fånga något stort i något litet känns det som en småtrött jämförelse; Helle är något helt eget, och hennes språk är som hennes karaktärer; korta, knivskarpa meningar som klamrar sig fast vid Östersjöns kust.

Det svåra med att skriva realistiskt är ofta att göra det till något mer än "så här finns det människor som har det" – att spinna ut det till "så här är det att vara människa". Att skapa verkligt levande karaktärer, att utifrån några enstaka avsnitt ur ett påhittat liv bygga något som kan betyda något även för dem som aldrig suttit i den där trasiga gungstolen. Det gör Helle Helle. Och för första gången någonsin blir jag kvar i Rödby.

Similar Posts:

• Sällsamt porträtt av ensam pojkvän
• Upphöjd vardagstristess
• de som delar livet
• Inget nytt, men spännande ändå när dansk polis jagar mördare
• Ett dockhem i romanform