- Vi leker att jag bestämmer och att du bestämmer, säger Storasystern till Mellanbarnet. Lillebror får vara vårat barn som vi passar.

Lillebror får inordna sig i de roller de hittar på åt honom, han är den eviga statisten. Och vips så finns det ingen plats åt honom i leken, storasyskonen bäddar ner honom i sängen och ger honom stränga förhållningsorder innan de försvinner. Först då kommer hans reaktioner upp till ytan, i tankebubblorna kan man läsa dumma, dumma, dumma.

Textens flöde följer de impulser som uppstår i leken på ett naturligt sätt. Storasyster och Mellanbarnet spinner vidare på varandras förslag hela tiden, ibland blir det diskussioner om vem som ska vara vad, men stort sett handlar det om att säga ja till de idéer som uppstår.

Boken har en serieliknande struktur, där mer än hälften av sidorna är uppdelade i små rutor, med berättande text under och repliker i bubblor. Dessa mixas med helsidor där en enda situation får ta plats. Bilderna växlar mellan att beskriva hur det faktiskt ser ut i barnens rum och scener där vi ser hur det ser ut inuti i leken, i fantasimiljön som barnen skapat tillsammans.

En händelse som passerar okommenterad lämnar mig lite undrande. I bildtexten står det ”Lillebror rycker hårt i slöjan. Han vill också vara fin”. Bilden visar hur lillebror drar så hårt att Storasyster blir lila i ansiktet och säger urghhh, men i nästa ruta är det som om ingenting har hänt, Storasyster talar sakligt om för lillebror att prinsar minsann inte kan ha slöjor. Varför reagerar inte storasyster? För att lillebror ändå kanske inte tar in att det gör ont när man drar? Situationen kan upplevas som lite hotfull eller skrämmande, men läsaren/lyssnaren lämnas ensam med upplevelsen. En lite liknande situation finns i Vem bestämmer? av Stina Wirsén, där en förälder skriker ”DUMMA UNGE!” till ett barn utan att det egentligen följs upp, jag upplever att händelsen släpps för snabbt även här.

Min enda invändning i förhållande till helhetsintrycket är att det går lite fort, leken rusar framåt i ett rasande tempo, bilderna hade gärna kunnat få dröja lite längre i varje scen.

Similar Posts:

• Skrämmande, härlig utflykt ifrån sina stora
• Äldrebo och klackesko
• Skillnaden på sjuk och sjuk
• Att gå i cirklar
• Vimsigt, virilt och alldeles underbart

Hans pappa ger honom danslektioner och Jocke och hans kompisar övar sig på den svåra konsten att dansa. På discot, på dansgolvet möter han Petra som han drömt om att få dansa med. Hon tycker att det är lite gulligt med killar som rodnar. Så Jocke ändrar sig, ”hellre lite röd då och då”.

Robert Nybergs lite slängigt slarvig tecknade bilder är ändå så otroligt träffsäkra. Och dom passar bra till denna lilla lågmält vardagliga historia om den första trevande insikten om det som vi vuxna kallar könsroller och relationer.

Helena Dahlbäck har skildrat Jockes rädslor på ett humoristiskt och milt eftertänksamt sätt. Jocke betvingar inte sin blygsel, men han lär sig leva med den. Själv rodnade jag för några dagar sedan, det kändes rätt så bra.

Similar Posts:

• Symetriidioternas julafton
• Ost och filosofi
• Lekens alla transformationer
• Smuggelhistoria med släkthemligheter
• Ensamheten hos en liten hund