Ändå är det inte det som berör mig mest med den. Det gör istället det övergrepp som beskrivs i efterordet. När Kohout mot alla odds hade överlevt lägren och kom tillbaka till hemstaden Wien visste alla varför han suttit fängslad och många tog avstånd. Hans pappa hade tagit livet av sig på grund av det. Och medan män som arbetat som SS-vakter i lägren kunde tillgodoräkna sig det och få pension var Kohout inte berättigad till någon ersättning alls. Homosexualitet var fortfarande ett brott i Österrike, och var så fram till 1971. Först 2005 tilläts homosexuella ansöka om skadestånd för sin tid i koncentrationsläger. Då fanns förstås ingen kvar i livet som kunde söka.

Det övergreppet är så mycket mer drabbande därför att det är oändligt bekvämt att tänka sig nazitiden som en ond parantes i Europas historia. Ett undantag. Josef Kohouts berättelse säger oss att det inte var det. Snarare ett större sammanhang drivet till sin spets.

Sammanhanget fanns som bekant också i Sverige. Jonas Gardell har skrivit om förslagen att internera aids-sjuka homosexuella i 1980-talets Sverige. Eva F Dahlgren återvänder till Rasbiologiska institutet i sin senaste bok, Fallna kvinnor.

Hon hittar dem i de ökända fotoalbumen, de ”undermåliga” kropparna noggrant dokumenterade nakna i halvbild, helbild, bakifrån, framifrån, i profil. Kvinnor dömda enligt lösdriverilagen, det vill säga nästan alltid prostituerade, och internerade på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona. Det är en ond cirkel. De fängslas om de inte har ett hederligt arbete. De kan knappast få arbete eftersom de varit fängslade, och de flesta återvänder till anstalten gång på gång.

De klassificeras, enligt vetenskap som för en nutida läsare verkar fullkomligt godtycklig. Debatten vetter mot steriliseringsivern. Fast många av kvinnorna har ju redan barn. ”Oäkta” barn. Är oäkta själva, förresten. Också prostitution anses ärftligt. Sociala faktorer? Äsch. De anses ärftliga de också. Ändå skuldbelägger man. Varför skärper de sig inte bara?

Allt det här borde kännas länge sedan. Det gör det långt ifrån alltid.

Similar Posts:

• Vem är egentligen pervers?
• Vecka 39: Dan före dan före dan före dan…
• Makt, motstånd och samhällets bottensats
• Ett försök till att få omvärlden att förstå
• Till minne av de som försvann

”Tillsammans med de judiska fångarna befann sig de homosexuella underst i lägerhierarkin, långt nedanför politiska och kriminella fångar”, skriver Kurt Krickler i efterordet till Männen med rosa triangel. ”Det förklarar varför de homosexuella männens överlevnadsfrekvens var bland de lägsta i lägren.”

Österrikaren Josef Kohout är en av dem som ändå överlevde. Han berättade sin historia för Hans Neumann, som skrev ner den, och det blev Männen med rosa triangel, utgiven under pseudonymen Heinz Heger första gången 1972. Varför under pseudonym? ”Homosexuella handlingar” var straffbara i Österrike ända fram till 1971.

På något sätt är det nästan det mest drabbande med Kohouts öde. Det låter säkert cyniskt, men för oss som vuxit upp med 1990-talets Förintelsekampanjer har nazisternas grymheter nästan blivit som en del av möblemanget. Visst finns det skildringar som bryter igenom, som verkligen tvingar oss att se vad som hände och kanske också dra paralleller till saker som händer idag. Och visst borde man, som Jonas Gardells känsloladdade förord här, sjuda över av ”Aldrig mer!” och ”Vi får aldrig glömma!” Ganska ofta står de ändå bara där i något hörn, de här obegripliga grymheterna. Vi har på något obehagligt sätt vant oss.

Men Kohouts berättelse slutar inte med befrielsen från lägret (eller jo, det gör den, men Kricklers efterord fyller på). Han kom tillbaka till Wien, efter sex ofattbara år i läger – och homosexualitet var fortfarande olagligt. Alla grannar och bekanta visste vad han suttit fängslad för och de flesta tog avstånd. Hans pappa stod inte ut med det, utan hade tagit livet av sig. Och medan SS-vakter kunde tillgodoräkna sig tjänstetiden i lägren och få pension fick Kohout vare sig det eller någon annan ersättning. Det han suttit fängslad för räknades ju fortfarande som brott.

Först 1992 fick Kohout faktiskt ut sin pension. Det var inte mer än att han kunde leva på den istället för bidrag, men i alla fall en upprättelse, och han blev en symbol för den kampen. 2005 beslutade Österrike att göra det möjligt även för homosexuella att ansöka om skadestånd för sin tid i koncentrationsläger. Då var förstås alla berörda redan döda.

Männen med rosa triangel är en rak, chosefri skildring av Kohouts sex åren i läger, av arbetsläger där arbetet snarast utgör ett utdraget mördande, och där godtyckliga, bestialiska bestraffningar präglar allt. Det är en skildring av så uttänkta grymheter, ibland utförda med så stor förtjusning och inte sällan också med en klart sexuell underton – eller vad ska man kalla lägerchefen som står med handen i byxfickan och uppenbarligen runkar till fångar som blir halvt ihjälpiskade? – och av en överlevnad helt beroende av sexuella tjänster, som ger extra matransoner, lättare arbetsuppgifter, åt just den överhet som ska bestraffa de depraverade.

Ofta är det kapos, chefer utsedda bland fångarna (de politiska eller kriminella, vill säga) som satt detta att ha ”älskare” i system. ”Men det var ju enligt deras åsikt – och gemene mans – bara ett substitut och ingen böghistoria.” Inför detta hyckleri kan man nästan ana en vass, mycket mörk humor:

Men jag mådde så illa att jag ville kräkas. Jag var alldeles utlämnad åt dem i mitt eländiga tillstånd. Det var helt främmande för dem att även homosexuellas lust har att göra med känslor och mänsklig kontakt. Och det spelade heller ingen roll eftersom det viktiga bara var deras egen njutning. Under tiden talade de om mig och andra ”fjollor” i obscena och föraktfulla ordalag. Men själva var de minsann inga fjollor, utan helt normala män, trots att de just hade tvingat mig att suga av dem. Den normala världen var inte lätt att förstå sig på!

Båda citaten ovan kommer förresten från händelser innan berättaren ens kommit fram till lägret (först Sachsenhausen och senare Flossenbürg). Övergreppen går som en röd tråd genom Kohouts hela berättelse. Att tvinga fångarna med rosa trianglar till lägerbordellen, där de kvinnliga prostituerade helt sonika hämtats från andra fångläger, så att de ska inse ”det andra könets fröjder” och ”botas”, måste förstås räknas dit.

Den där blaserade generationen som jag skrivit in mig själv i, vi vill ju ändå gärna föreställa oss att alla förfärligt som skedde under nazismen också tog slut i och med dess nederlag. Männen med rosa triangel är inte minst en viktig påminnelse om att så inte alls var fallet.

Similar Posts:

• De utsorterade
• Auschwitz och den stora kärleken
• Homohistoria med skygglappar
• Vecka 39: Dan före dan före dan före dan…
• Förintelsens fasor bevittnade

Och dagensbok kommer att vimla runt precis som alla er andra. Vi besöker seminarier, vi intervjuar författare, vi känner av stämningen och kommer med uppdateringar. Följ oss här, på facebook och på twitter!

I övrigt blir det förstås recensioner varje dag, som vanligt. Lite smakprov på vad som komma skall:

Idag skriver Ella om den manliga blicken som färgat vårt samhälle. Från medeltid till nutid, både inom kulturen och i bevakningen av den. Detta avhandlas i antologin Kvinnorna gör mannen, sammansatt av Kristina Fjelkestam, Helena Hill och David Tjeder. ”Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?” frågar sig Ella.

På onsdag handlar det om Bengt Liljegrens första del av sin biografi om Churchill – Winston Churchill Del 1. 1874-1939. Ett stort ämne, konstaterar Eva, som ändå med stor behållning satt i sig denna bok, som hon kallar ”oupphörligt intressant”.

På lördag blir det krönika med anledning av utdelningen av Skytteanska priset i statsvetenskap, och även en färsk recension av The Evolution of Co-operation. En klassiker inom området, skriven av årets pristagare Robert Axelrod. Recenserar och skriver krönika gör Kari.

På söndag skriver Ella om pseudonymen Heinz Hegers koncentrationslägersskildring Männen med rosa triangel. Österrikaren Josef Kohout överlevde sex år i koncentrationsläger och när han kom tillbaka till Wien efter krigsslutet var homosexualitet – som han och de andra med rosa triangel på fångdräkterna satt i läger för, fortfarande ett brott i Österrike, så han kunde inte ens få skadestånd eller pension för det han varit med om. ”På något sätt är det kanske det mest drabbande för mig”, skriver Ella; ”det blir så tydligt att nazismen inte bara var en ond parentes utan ett större sammanhang drivet till sin spets”.

Similar Posts:

• De utsorterade
• Vem är egentligen pervers?
• Om mannen som (fortfarande) förkroppsligar Storbritannien
• Rätt man på rätt plats
• Prestigefylld prisutdelning i Uppsala idag