”Det är”, sade han ”jag samlar på en viss sorts rester.”
”Vad då för slags rester?” frågade Humkoke.
”Tystnad”, sade Murke, ”jag samlar på tystnad.”
Humkoke tittade frågande på honom, och Murke fortsatte: ”När jag har ett band som skall klippas och de som talar ibland har gjort en paus – också suckar, andetag, total tystnad -, då kastar jag inte klippen i papperskorgen, utan sparar dem. Bur-Malottkes band innehöll för övrigt inte en enda sekunds tystnad.”

Novellen ”Ej blott i juletid” cirklar kring en familj, där huvudpersonens faster Millas vana att klä julgranen upplöser en hel familj. Före kriget var det endast en tradition att faster Milla var noga med julgranen. Under kriget var det inte längre möjligt att upprätthålla traditionen eftersom bombattackerna gjorde att de ömtåliga prydnaderna föll ur granen och gick sönder. Då granen gör sitt återtåg in i Millas hem får den inte tas ned. Då släkten försöker ta bort granen efter julen blir faster Milla hysterisk och skriker hjärtskärande i flera dagar till dess en ny julgran införskaffas. Efter det är familjen dömd att fira jul varje kväll. Detta får såväl ekonomiska som hälsomässiga konsekvenser för familjen. Kusinen Lucie får vansinnesanfall och tvingas utebli från firandet flera veckor och kommer aldrig mer kunna äta en pepparkaka. Svågern Karl vill emigrera till ett land där det inte får växa granar och där ”importen av dem måste vara förbjuden eller omöjliggjord genom höga tullar”. Familjen hyr så småningom in skådespelare som skall ta deras plats i julfirandet, barnen byts ut mot vaxdockor. Endast faster Milla är sig själv.

Heinrich Böll erhöll Nobelpriset i litteratur 1972. Gott så, och ett gott val, eftersom Bölls berättarkonst är rent otrolig. Dock ger Lindelöws utgåva av Doktor Murke en lite för nyttig eftersmak. Boken inleds med ett förord och avslutas med Bölls Nobelföreläsning. I mitten finns guldet. Där finns berättelserna som med sin udd och absurda satir fångar in mig och omsluter mig totalt. Att Nobelföreläsningen är det som får avrunda den fantastiska trerättersmiddagen känns så fel. Det är som att jag istället för en ljuvlig pannacotta får fullkornsris till efterrätt. Nobelföreläsningen är intressant, jag säger inte annat, men att det ska tryckas så på Bölls nobelpris, på att han minsann är en ”viktig” författare, en del av kanon, är onödigt. Berättelserna står så bra för sig själva. Man förstår Bölls betydelse bara genom att läsa hans verk.

Ofta tycker jag att det är givande med förord till böcker, det är alltid intressant att få en annan läsares ingång till ett författarskap eller ett verk. Stig Hanséns förord ”Resan till Köln” känns dock hackigt, klippt. Som om han skrev alldeles för långt och bara valde att lyfta ut partier ur texten. Man känner att Hansén är kunnig och passionerad vad gäller Bölls författarskap, men det blir stundtals lite redovisande och ointressant. Särskilt då Hansén har med en intervju med Günter Wallraff. Det är som allra bäst när Hansén blir personlig. Jag rekommenderar läsare av Doktor Murkes samlade tystnad att börja med förordet, det finns intressanta poänger där. Läs sedan Nobelföreläsningen och avsluta med novellerna. Då har ni det godaste till sist.

Similar Posts:

• ”Eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda”
• Dragkamp mellan det apolliniska och dionysiska
• Herta Müller Nobelföreläser ikväll
• En förtrollande i princip storylös tegelsten
• Sagor för barn, och för dem som inte är det

Heinrich Bölls roman från 1974 – eller, inte roman, säger han i sitt efterord tio år efter ursprungspubliceringen, ”denna till berättelse utklädda pamflett” – nystar på ett utredande, lite omständigt språk och med torr, torr humor upp hur Katharina Blum hamnade i den här sitsen. Hur polisens och framför allt den stora skvallertidningens förföljelser och förtal leder fram till den desperation som till slut gör henne till just det hennes belackare hela tiden hävdat.

Det är mot tidningen (i Bölls språkbruk helt enkelt TIDNINGEN) pamfletten riktar sig, som den not-so-much-disclaimer som inleder romanen uttrycker det:

Personer och handling i denna berättelse är fritt påhittade. Skulle skildringen av vissa journalistiska metoder tyckas ha likheter med metoderna på den tyska tidningen Bild-Zeitung, är dessa likheter varken avsiktliga eller slumpmässiga utan oundvikliga.

Nu är ju mediedrev knappast något okänt fenomen i dagens Sverige heller, men Bild-Zeitungs metoder och förgreningar – och Bölls förbittring emot dem – framstår ändå som något i särklass. Per Svenssons avslutande essä sätter in romanen i sitt historiska sammanhang och det är en högst välkommen kontextualisering.

Västtyskland i mitten av 1970-talet är ett extremt politiserat sammanhang och om Bölls berättelse verkar tecknad med stora ilskna kolkritelinjer så har de sin motsvarighet där. Böll kritiserade Bild för hetsjakten på framför allt Ulrike Meinhof och Röda Armé-fraktionen. Polisen svarade med razzior mot Bölls familj och vänner – razzior som trycktes i Bild innan de ens inträffat.

Det är en tid med ett tonläge så högt att det är svårt att föreställa sig. För Bild tycks alla ha varit ”sympatisanter”, kommunister och terrorister; för RAF var alla svin och nazister. Och som Svensson lakoniskt konstaterar: ingen anklagelse var sådär alldeles uppåt väggarna. Kretsarna kring RAF tog emot pengar från DDR, medan företeelser de reagerade emot, som de gamla nazisternas fortsatta dominans i det västtyska rättsväsendet, uppenbarligen också var ett faktum. 1958, refererar Svensson, innehades 33 av 47 ledande poster inom rikskriminalen av före detta SS-män.

Alltsammans är med andra ord väldigt spännande. Men är det för den skull bra litteratur? Jag är nog inte riktigt säker på det. Katharina Blums förlorade heder är en intressant roman, berättelse eller pamflett, men i sättet den är skriven på ligger en oerhörd distans och åtminstone för mig blir det ett hinder. Vi kommer aldrig Katharina Blum eller de andra karaktärerna inpå livet.

Det är säkert inte heller Bölls avsikt. Metoden känns igen från andra tyska vänsterförfattare. Verfremdung, publiken ska tänka snarare än känna, och allt det där. Men även om idén om en alternativ dramaturgi alltid har tilltalat, eller kanske snarare fascinerat mig, tror jag att den i grunden faktiskt bygger på ett feltänk. Man blir inte klokare av att inte känna. Snarare tvärtom.

Similar Posts:

• Intressant men ojämnt
• En terrorist nära dig
• Musikaliskt, rytmiskt och tyskt
• Kärleksfull skildring av kampen mot Hitler
• Välskrivet men föga överraskande