Lutie har ändå arbetat sig upp. Från att ha varit tvungen att arbeta och bo långt ifrån sin familj – det som kostat henne äktenskapet med Bubs far – som inneboende tjänare hos en vit familj, har hon läst in kurser, lärt sig skriva maskin och liknande på kvällstid. Nu kan hon arbeta på kontor och betala hyran för en egen lägenhet. Samtidigt måste hon lämna sonen ensam när han kommer hem från skolan, och gatan är som ett ständigt underliggande hot. Hon vill inte låta gatan uppfostra sonen, men vad har hon för val?

Möjligheten att få sjunga på en nattklubb gnistrar till som ett sätt att komma undan tillvaron utan marginaler, men orkesterledaren som kommer med erbjudandet förutsätter också att hon i så fall ska ”vara snäll” mot honom. Den typen av erbjudanden återkommer kring den vackra Lutie. De från bordellmamman på nedre botten är bara de mest uppenbara.

Ann Petrys debutroman från 1946, här återutgiven i Norstedts klassikerserie med förord av Valerie Kyeyune Backström, skildrar rasismen som präglar tillvaron för Harlems invånare, men ännu mer Luties utsatthet i skärningspunkten mellan kön, hudfärg och fattigdom. Som ung, svart kvinna sexualiseras Lutie ständigt, av såväl vita som svarta.

Petry växlar perspektiv. Hon återkommer till Lutie och Bub, men låter oss också se världen ur de andra romankaraktärernas ögon. Orkesterledaren som är beredd att göra nästan vad som helst för att slippa gå tillbaka till att passa upp på tåg. Portvakten som suktar efter Lutie med en våldsam frenesi. Hans sambo som ser hela sin tillvaro hotad av den nyinflyttade kvinnan. Bordellmamman på nedre botten som fått sitt eget utseende förstört och nu lever på andra unga sårbara kvinnors.
Livsvillkoren på gatan gör så många där beredda att kliva över sin granne, att utnyttja alla möjligheter som finns för att överleva. Kanske till och med kunna drömma om att inte bara överleva någon gång. Om att leva.

Gatan pekar framåt mot författare som Toni Morrison, Alice Walker, Jaqueline Woodson och Regina Porter, men för också tankarna till äldre, socialt engagerade författare som Jack London och Charles Dickens. Jag brottas även med associationer till Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga. Det känns lite orättvist, men jag blir nästan provocerad av Lutie Johnsons godhet. Hon är inställd på att göra det rätta, hon är dygdig och rättrådig i en värld som bara vill utnyttja henne. Samtidigt är det förstås deprimerande att bokens persongalleri, bortsett från Lutie och Bub, så helt saknar solidaritet med varandra.

Sammantaget är romanen en oerhört aktuell skildring av social och ekonomisk utsatthet som verkligen väcker frågor. Jag skulle jättegärna diskutera den i en bokcirkel eller liknande. Hur tar man sig fram och gör något vettigt av sitt liv i en värld där spelplanen är så uppenbart riggad emot en? Hur hanterar man moraliska frågor – eller finns det ens utrymme för moral? Kanske är det som i det där Brecht-citatet: ”Först kommer käket, sen moralen”? Är Lutie och hennes likar helt enkelt bara födda till förlorare?

Similar Posts:

• Systerskap i botten av näringskedjan
• Delad stad
• ”Spring aldrig i vita områden”
• Reportage från klassamhällets avgrund
• Vapen. Kärlek

Essäerna i den här samlingen kan alla sägas handla om hur det var att vara afro-amerikan, framförllt då i USA, i mitten av 1900-talet. De må ha hyllats av sin många skribenter i sin samtid, vilket också framhålls i flera citat på omslaget. Flera av de inledande essäerna uppfattar iallafall jag dock som ganska daterade. En essä handlar exempelvis om filmen Carmen Jones, från 1955. Den filmen har väl inte riktigt uppnått klassiker- eller kult-status, och själv har jag inte sett den, vilket jag gissar att jag inte är särskilt ensam om – något som också gör att essän i mångt och mycket inte känns särskilt relevant. Ytterligare andra essäer handlar exempelvis om litteratur som var klassisk redan när Baldwin skrev om dem, som exempelvis Harriet Beecher Stowes omdiskuterade Onkel Toms stuga. Just för att den romanen förblivit en klassiker så behåller ju Baldwins essä också indirekt en viss relevans. I ett par andra essäer kan man läsa exempelvis om livet i Harlem, eller som (svart) amerikansk student i Paris under 1950-talet. Måhända givande om man är intresserad av en samtidsskildring från den här tiden, men mycket av det känns inte särskilt relevant för vår samtid.

Men ibland gnistrar det till ordentligt. I mitt tycke allra mest så i bokens avslutande essä ”Främling i byn”. Även om den så klart också är skriven i, och reflekterar över, en viss given historisk kontext – närmare bestämt när Baldwin spenderade en tid i en isolerad liten by i Schweiz – så lyckas han här fånga många aspekter av vad det innebar att vara ”främling” som nog kunde ha varit skrivna idag. Först här får jag verkligen en känsla för varför Baldwin kunde bli så hyllad av somliga i sin samtid, och varför det kan vara relevant att läsa honom än idag.

Similar Posts:

• ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?”
• En filosofi för 1800-talet
• ”I hope that nobody has ever had to look at anybody they love through glass”
• Vår bedrägliga samtid
• Deckare med bredd och djup

I Margaret Mitchells Borta med vinden finns ganska dråpliga scener där nyanlända nordstatare i Atlanta strax efter inbördeskriget påstås ha läst Onkel Toms stuga och är fullständigt oförmögna att förstå att deras bild av slavar och slaveriet inte alls stämmer med verkligheten (som Scarlett O’Hara och Mitchell uppfattar den). Var har ni blodhundarna? undrar de sensationslystet.

I Mart Crowleys pjäs The Boys in the Band används Uncle Tom som ett verb i betydelsen rasistiskt nedvärdera eller köra med: ”I let him Oncle Tom me just so he can tell himself he’s not a complete loser.” En onkel Tom är en toffel inför vita, kanske till och med en svart rasförrädare. Slavmentaliteten personifierad.

Det är nog så man oftast hör talas om onkel Tom – som skällsord. Och efter att äntligen ha läst romanen om honom kan jag bara säga att jag förstår varför. Slaven Tom är godheten i betydelsen undergivenheten personifierad. Han är god på ett sådant där 1800-talssätt som verkligen, verkligen inte står sig, snäll på det där sättet som gett snällhet dåligt rykte.

Om Beecher Stowe inte kört med parallellhandlingar och haft med även slavar med andra strategier än Tom, så tror jag faktiskt aldrig att jag klarat av att läsa ut romanen. Den är så moraliserande, så enkelspårig, så sentimental. Syftet, att i romanform teckna vilket omänskligt system slaveriet var, lyckades den onekligen bra med, och som en kvarleva av den debatten är den riktigt läsvärd. Men samtidigt som avsikten är sympatisk tyngs romanen desto mer av att den faktiskt är producerad i ett i grunden rasistiskt samhälle. Att de svarta framställs som offer gör dem inte likställda med de vita.

Ändå framställs också de flesta vita som offer för slavsystemet. Flera av Toms ägare är klart välmenande. De får bara ekonomiska bekymmer som gör att de måste sälja Tom och splittra hans familj, eller lovar att ge honom fri men glömmer att göra klart pappersarbetet. Och Tom har förtröstan. Han tiger och lider och finner sig och ber sina böner, helgonlikt.

Det är så man kan bli galen. Varför gör han inte motstånd? Varför slåss han inte, även om det är lönlöst, för sin värdighet, eller åtminstone för sin familj? Måste han vara så in i helvete domesticerad, hans kristna fromhet så oerhört opium för folket?

Men kanske är det ett gott betyg? Hur otidsenlig Onkel Toms stuga än är, så nog väcker den fortfarande känslor.

Similar Posts:

• Klassisk essäsamling i reviderad utgåva
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor
• Ett släktträd tuktat av slavskepp och våldtäkter
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom
• Mellan Jamestown och Charlottesville