Bränt barn skrivs i ett litet stenhus i Kerné, kök och sovrum på bottenvåningen. En trappa upp två rum och trappan upp är på utsidan, på baksidan av huset. I garaget står familjens svarta Citroën och sammanbyggt med garaget ett rum som tjänar som den treårige sonens lekrum. Vatten tar man ur byns brunn och dasset är ett litet hus på gården. Huset har fått namnet Pébéji, ett ord till minne av de fyra barn ägarna till huset mist under andra världskriget. Mat handlar man i Quiberon och hos bönderna i grannskapet och man äter på restaurang en gång om dagen.

”Här har jag alltså tänkt att förbli i juli och augusti under träget arbete med Bränt barn”, skriver Dagerman till sin förläggare Ragnar Svanström och fortsätter: ”Jag tror mig om att kunna bli klar med manuskriptet i början av augusti och hoppas att få ta itu med korrekturläsningen när jag kommer hem i första hälften av september.”

Dagerman kom att följa den lovade tidsplanen och de sista 50 manussidorna sändes i slutet av augusti och i oktober fanns romanen till försäljning.

När Bränt barn kom ut rönte den mycket stor uppmärksamhet med bland annat ett 70-tal recensioner. Mottagandet var i stort positivt och när jag sätter mig att läsa om Bränt barn talar romanens personer fortfarande med mycket starka stämmor om det liv vi lever här och nu; en bok för vår tid likväl som för den tid den skrevs i och i omläsningens lugn finner jag nya nyanser och språkliga spel som den oroliga första läsningen inte bestod med.

Alma, maka och mor, är avliden. Knut, fadern, har redan innan Alma gått ur tiden inlett ett förhållande med Gun och sonen Bengt stampar på förljugenheten och förstår inte att flickvännen Berit håller på att slitas sönder av ovetskapen om kärlekens riktning och styrka. Och Gun ser den osäkre Bengt och Bengt vill bli sedd i sin renhet, men smutsen är där ändå och den allra renaste smutsas och det som inte vill bli gjort görs.

Dagerman hade knappt 22-årig debuterat med romanen Ormen och mellan den nu åter aktuella romanen Bränt barn och Ormen hade Dagerman även skrivit, förutom den redan nämnda Tysk höst, romanen De dömdas ö (1946), novellsamlingen Nattens lekar (1947) och rader av dagsvers, artiklar och recensioner i den syndikalistiska Dagstidningen Arbetaren och skådespelen Den dödsdömde, Upptäcktsresanden, Streber och Skuggan av Mart.

Det har varit svårt en tid, att få tag i Stig Dagermans böcker, men nu har både Pan Pocket och ePan lagt manken till och under hösten kommer merparten av Dagermans verk att ges ut på nytt, liksom Olof Lagercrantz Dagermanbiografi från 1958.

Similar Posts:

• Inte riktigt inpå nu heller
• På första parkett
• Stig Dagerman hyperaktuell igen
• Ändar av två författarskap
• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son

Vi känner alla historien om Dagermans, ofta beskrivet som tragiska, levnadsöde. Den skyddade uppväxten i Älvkarleby, det tidiga genombrottet och geniförklaringen, en frenetisk produktivitet under fyrtiotalets senare hälft som kom att klinga ut i en förtvivlan förorsakad av en nästan patologisk skrivkramp. Och hur han för egen hand ändade sitt liv i garaget med bilmotorn snurrande, skuldsatt upp över öronen av både yttre och inre faktorer. Över denna gåta har många forskare, litteraturkritiker och psykologer funderat. Få har antagligen kommit nära ett svar.

Frågan är om Dagermans brev har så mycket att bidra till detta. Sammanställaren och kommentatorn Hans Sandberg har delat in stoffet i olika perioder, från ”Den unge; de första böckerna (1932-46)” som domineras av en bitvis mycket rolig och satirisk återgivning av soldatlivet, till ”De litterära projekten (1951-54)”, där breven ger uttryck för ett alltmer prekärt och låst läge. I mellanperioden tillbringade Dagerman långa perioder utomlands. Antingen var det på reportageresa i Tyskland eller Frankrike, eller för att andas och finna kraft till nya romanprojekt, som en längre vistelse i Österrike sommaren 1950 vilken resulterade i den havererade ”En hund begraven”.

Om man ser till det totala brevinnehållet dominerar de personliga hälsningarna till Dagermans bägge fruar och övrig släkt (under inkallelsen och resorna) samt i korrespondens med författarkollegor och förläggare. Ofta är det kommentarer om det politiska och litterära klimatet i Sverige. Som superung 40-talist och aktiv syndikalist var han inte en otacksam måltavla för uppretade debattörer i efterkrigstidens Sverige, där skuldsaneringen efter tysklandsbanden under kriget just satt fart. Den personligt sårade Dagerman värjer sig, men de flesta exemplen på försvarstal verkar aldrig ha nått postlådan, ett faktum som nog berättar rätt mycket om hans karaktär.

Utgivningen av Brev är, vilket Hans Sandberg påpekar i inledningen, inte en fullständig samling. Många brev har gått förlorade i privat ägo, andra har alltså inte skickats iväg, och en inte obetydligt mängd i boken utgörs av dessa. Ett stort antal av Dagermans brev, får man förmoda, blev bara utkast och hamnade i papperskorgen (en tid innan slutet dumpade han hela sin dagboksarsenal i soptunnan). För den läsande hade det blivit bra mycket mer intressant att följa brevväxlingen mellan Dagerman och t ex hans förläggare Ragnar Svanström eller Tarjei Vesaas. Som bok betraktat ger nu Brev en mycket splittrad bild av den splittrade Dagerman.

Similar Posts:

• Bränt barn brinner
• Stig Dagerman-priset till Le Clézio
• På första parkett
• Lapptäcke i brev och bilder
• Stig Dagerman hyperaktuell igen