Du som hyser en hemlig dröm om att jobba i bokhandel kan veckovis hyra rum ovanpå The Open Book, vilket också innebär att du förväntas sköta ruljansen en trappa ned. Ett roligt och annorlunda arrangemang, som blivit populärt till den grad att rummen är uppbokade åtskilliga år framöver.

För egen del såg jag med förväntan fram emot att få ta del av fler underhållande anekdoter från The Bookshop i Shaun Bythells nya bok med titeln Sju sorters människor du träffar på i en bokhandel. Det var därför inte utan att jag en smula klentroget glodde på den ”magerlagda” bok som jag fått i min hand.

När jag sedan läste att bokhandlaren till sin egen förvåning saknat det mänskliga utbytet under pandemin frågade jag mig oroligt om detta inneburit att han blivit vänligare inställd till mänskligheten. Lättad kunde jag redan efter ett par lästa sidor konstatera att så inte är fallet.

Shaun Bythell påminner en del om Bernard Black, innehavaren av antikvariatet Black Books i den obetalbara brittiska komediserien med samma namn. Märkligt nog är affären ständigt full av människor, som han gör sitt yttersta för att förolämpa.

Bythell har i sin nya bok delat in sina kunder i sju huvudkategorier med underavdelningar, vilka han försett med latinska namn. Fast han använder inte benämningen kunder, utan ”människor du träffar på i en bokhandel”. Kanske på grund av att många av dem inte vistas där i syfte att köpa något. Som paret som dumpade sina småbarn i barnavdelningen för att sedan smita iväg på en shoppingrunda. De återkom fullastade med kassar just som personalen var i färd med att kontakta polisen.

Somliga grupper, som ”plågoris” ”egenutgivna författare”, och ”snåljåpar”, är välbekanta även för en annan som arbetar på ett folkbibliotek.

Min erfarenhet av de egenutgivna författarna är att de inte sällan är narcissistiskt lagda. De donerar sin bok till biblioteket för att sedan med jämna mellanrum höra efter ifall den blivit utlånad.

Likaså snåljåparna frekventerar flitigt biblioteken. Snikenheten kan ta sig uttryck på så vis att besökare anser sig endast ha fått två av de tre gratisutskrifter som hen dagligen är berättigad. Efter att ha skällt ut personalen efter noter väljer vederbörande att återkomma dagen efter. I stället för att – gud förbjude – punga ut med 2 kronor.

Andra i mitt tycke förbryllande kategorier är nummer fem: ”skäggiga pensionärer” (omfattande både män och kvinnor), med underavdelningarna ”pensionärer i röda byxor”, ”lycraklädda” samt ”prylbantare”. Men med ”gnällspikar”, ”visslare”, ”snörvlare”, ”nynnare” och ”fjärtare” är jag på banan igen.

Böcker med bokhandelstema är – i mitt tycke – en sympatisk företeelse. Jen Campbell har sammanställt kunders knepiga förfrågningar i böcker som Bokhandelsblues: kunden har alltid fel (2012) (Weird things customers say in bookshops) och More weird things customers say in bookshops.

Flaggskeppet i genren är förstås Shakespeare and Company, vilket är namnet på den legendariska bokhandel som amerikanskan Sylvia Beach öppnade i Paris 1919 och som blev samlingspunkten för författare ur den förlorade generationen, vilken bland andra bestod av James Joyce, Ernest Hemingway, F Scott Fitzgerald och Ezra Pound.

Min egen favorit förblir den hjärteknipande Brev till en bokhandel: 84 Charing Cross Road, där läsaren får ta del av en autentisk tjugoårig brevväxling mellan den amerikanska bokmalen Helene Hanff och antikvariatsföreståndaren Frank Doel på Marks & Co i London.

På senare år har det också blivit populärt att förlägga feelgood-romaner till bokhandelsmiljö. Jenny Colgans serie om Den lilla bokhandeln, Frida Skybäcks Bokhandeln på Riverside Drive, Den lilla bokbussen i Provence av Nina George och serien om Bokhandeln för ensamma hjärtan av Annie Darling för att nämna några exempel.

När Shaun påstår att man väljer bokbranschen för man är ”illa rustad för att hantera det normala livets stress” inser jag att mitt jobb är väsensskilt från hans. Att hans störningsmoment är en västanfläkt av stöket på ett nutida folkbibliotek.

Bokhandelspersonalen beskrivs som speciell, snudd på excentrisk, på ett sätt som det (tyvärr?) inte längre finns utrymme för på våra svenska folkbibliotek, där vi förväntas vara utbytbara och där teamwork och arbetsuniformer är melodin för dagen.

Benämningen ”branschens fotfolk”, som ”befinner sig i frontlinjen” och ”får ta stöten” skriver jag däremot helhjärtat under på. I synnerhet som biblioteken fått alltfler anställda, som sällan syns på golvet. En växande skara informatörer, IT-folk, dekoratörer, statistiker etcetera. Medan själva basverksamheten tycks bli alltmer perifer.

Vilken kundkategori tillhör du själv förresten? Eller vilken typ av personal? Boken får – förmodligen helt oavsiktligt – en att reflektera över sitt beteende antingen framför eller bakom disken. Inte så illa, eller hur?

Om du inte redan har läst den första boken, En bokhandlares dagbok (2018), så föreslår jag att du börjar med den. Bok nummer två, Confessions of a Bookseller (2020), har tyvärr inte översatts till svenska ännu. Den tredje boken i serien, Sju sorters människor du träffar på i en bokhandel (2021), känns lite för tunn för att stå på egna ben, men som uppföljare fungerar den utmärkt.

Similar Posts:

• Obscenity, who really cares?
• Salongskvinnor i skuggan
• Kabusa Böcker svarar på frågor
• Alla människor är lite konstiga utom du och jag, och till och med du är lite konstig.
• Iakttagaren Naipaul

Det som bråkade med min hjärna under läsningen var den totala avsaknaden av punkter och kommatecken. I början var jag tvungen att stanna till och läsa om stycken för att förstå uppbyggnaden och vartåt texten syftade. Detta är kanske något den vane lyrikläsaren inte skulle höja på ögonbrynen för, eller uppskatta som ett friskt grepp. Men för mig, som har en utmattning i bagaget och inte har läst en fysisk bok på flera år, blev det ett litet berg som jag var tvungen att ta mig över. Eftersom texten fångat mig och jag bara ville läsa vidare så var det dock inte ett så stort problem. Fick helt enkelt stanna upp, läsa om och tänka till ibland. Det är intressant att det raka och rätt avskalade språket målade upp väldigt tydliga bilder i mitt huvud. Under läsandet är jag där. Jag ser kunderna, butiken och omklädningsrummet framför mig.

Kvargmänniskorna jagar i gryningen
kommer i lycra svettigt solbrända
i flock
men individuella

Lina tar oss med på en resa av grå vardag, tristess, PLU koder, mötet med kunder och kollegor under ett år. I det vardagliga och slentrianmässiga skildras även konsekvenser av ett butiksrån och att en kollega går bort.

Andra får ta hand om tårarna.
Först på söndag kväll kommer de till mig
det är olika hur man blir

jag fokuserar mest på knivarna
att vi inte dog

(…)glad det ingår i beskrivningen
att du ska vara ingen ångest
var det bra så? Blank
får låtsas att jag är någon annan då
någon som kan det här

Lina skildrar även väldigt skickligt utanförskapet, skavet, skuggorna i tillvaron.

Hon som tar ut en tia
i pant ska bjuda barnbarnen på restaurang
det blir mycket om man spar
leendet inifrån hostan

tittar upp mot cigarettskåpet
kan du hissa ner himmelriket tack?

Medges ej
jag säger det försynt
här ska ingen behöva skämmas

de flesta har ett kort till
en axelryckning bort bara ett
uns genans
andra blir arga
jag har flera tusen på det här vad pratar du om
att känna in
små stråk av plötslig rädsla
ska jag parkera kvittot
nej jag ska bara

eller ja
om du kan (…)

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag är glad att det var just denna bok jag orkade läsa, efter år av boklyssnande. En varm men också krass skildring av världen i en matbutik. Något vi alla kan relatera till. En bok som lockar till skratt, igenkänning, sorg och vemod. Orden bär sig själva. Vi bjuds inte ens på kommatecken och punkter, dem får vi göra själva. Om vi behöver dem.

Similar Posts:

• Intervju med Lina i Sydsvenskan
• Leva i prekariatet
• Möten i butiken
• Arbetet, existensen, språket
• Vinn ”Det borde finnas regler”

Båda deras öden har formats av handlingar som deras respektive familjemedlemmar ligger bakom. När vägarna korsas igen studsar minnesbilderna mot varandra. Mellan raderna framgår att sanningen har glidit dem ur händerna både en och två gånger.

Männen sätter ord på sina liv och för läsaren vecklar Saleh ut en karta över handelsresanden som i århundraden färdats över haven mellan östafrikanska kusten, arabiska halvön, Indien och Malaysia. Möbler har inhandlats för att seglas till hamnarna vid kusterna. Förbindelserna mellan tillverkare, köpmän och segelkunniga har varit livaktiga. Ingen gång under min skoltid nämndes de här rutterna när temat var världsomseglarna.

Det är en fascinerande affärsverksamhet som träder fram. Optioner utlovas, kontrakt ingås och man ger varandra lån mot pantsättning av bostaden. Orden i sig känns egentligen neutrala men i verkligheten uppstår konflikter som krockar med omgivningarnas normer, traditioner och förväntningar. Bland de involverade parterna som orsakar familjernas ekonomiska fall hittas brittiska banker, ministern med flera älskarinnor och handelsmannen som förför sonen i huset. En annan läsare skulle kanske ge alkoholen skulden till alla förvecklingar.

Genom hela berättelsen strömmar en känsla av att allt kanske inte stämmer som Saleh berättar? Han återtar ideligen ordet och korrigerar Latif, för att berätta hur det verkligen var. Latif har minnesluckor och närmar sig Salehs sanning med den yngres ödmjuka nickande till den äldres version av det som hände. Förresten är allt väldigt svårt att kontrollera efter så många år. Latif tog sig i sena tonåren till dåvarande Östtyskland – något som hans mamma uppmanade honom att göra när livet blev för svårt därhemma. Därefter hörde han aldrig mer något från de sina. Att många år senare få höra om vad som hände alla han lämnade (för en bättre framtid) är omtumlande för Latif.

Uppbrotten ter sig helt nödvändiga. Ibland är de ju också påtvingade. Girighet, stolthet, förutfattade meningar och misstänksamhet kan återfinnas hos massor av människor – till och med hos människor som står oss mycket nära. I min läsning visar romanen parallellt att samma drivkrafter döljer sig i maktspelet när nationer ska byggas.

De korta sammanfattningarna är ett påtagligt särdrag i romanens stil. Betraktelser som rör förgången tid och nutidsplanets vardag formuleras av de båda männen utan konstnärliga utsmyckningar. Prosan är nästan torftig. Men på mig utövar berättandet en stark dragningskraft och texten innehåller flera oväntade öppningar. Bland annat erbjuds jag en överraskning som knyter an till romantiteln By The Sea. Att den skulle anspela på något mer än det hus som ligger i den lilla orten på den brittiska kusten kunde jag aldrig ana.

Prosan är nästan torftig skrev jag – men det är inte hela sanningen. Vissa detaljer är utsökt valda och förmedlar kraftfullt sinnliga upplevelser. Sent kommer jag att glömma hur nedkylda fötterna blev när snöblasket trängde igenom de tunnsulade skorna under vandringarna på Dresdens gator. Eller Salehs längtan efter det särskilda träslaget ud-al-qamari. Mellan raderna på romanens sista sida blir saknaden av den försvunna och väldoftande träbiten mycket stark.

Thank you, Mr Gurnah. You got me hooked also with this novel.

Similar Posts:

• Ostafrikanische Träume
• En pojke satt i pant
• Den ärvda exilen
• Manlig vänskap och hemlängtan
• Med dubbla röster