Hästen är ett flockdjur med starka flockinstinkter eftersom en ensam häst i det vilda är ett lätt byte för rovdjur. Därför vill hästar inte bli lämnade ensamma och håller ihop i vått och torrt. Hästar trivs helt enkelt bäst tillsammans. Så även Grethe Rottbölls och Lisen Adbåges hästar. Men hästen är också ett nyfiket djur. När tio vilda hästar springer omkring och leker händer det lätt att någon kommer efter.

I inledningen av den här boken är alla hästarna tillsammans, de leker i en stor ek, men när de springer iväg ut i skogen blir Plus, den orangea hästen som klättrade högst upp, kvar på en gren. Och så bär det av:

Nio vilda hästar
stack över stock och sten
En halkade med hoven
och slog sitt lilla ben

Hela boken är skriven på vers med ett fantastiskt bildrikt språk som aldrig känns krystat eller nödrimmat. Grethe Rottböll har en rytm och en melodi i språket som gör boken lätt att läsa högt. Stroferna på varje sida är lagom långa för att både hinna läsa och räkna alla hästar innan det är dags att rusa vidare.

Dandy är den som blir ensam kvar:

Den enda vilda hästen
var inte lycklig alls
Som en stor och taggig fotboll
satt gråten i hans hals

Men en ensam häst har inte roligt så han bestämmer sig för att leta rätt på sina kompisar och så bär det av åt andra hållet. En efter en hittas hästarna och snart är alla tio återförenade.

Det enda jag kan ha någon invändning mot i den här fantastiskt fina boken är att den inte har getts större utrymme. Fick jag önska skulle hästarna fått sträcka ut sig över ett helt uppslag för varje siffra. Hästar är djur som tillryggalägger stora sträckor och den effekten hade blivit större med uppslag som inte blivit begränsade. Dock är det ingenting som hindrar mig från att stoppa Tio vilda hästar i handen på vem som helst som behöver lära sig, eller redan kan, räkna till tio och tillbaka.

Similar Posts:

• Små hästar, stora känslor
• Lättläst om hästar och resandefolk
• Årets bästa barnböcker
• Stallets grinigaste häst
• Borta bra, hemma bäst