Boken inleds med en språkhistorik, i vilken Åberg kortfattat går igenom svenskans utveckling från runsvenska till nusvenska. Vidare presenterar författaren grunderna i svensk grammatik, vilket kan vara av nytta för den som inte kommer ihåg högstadielärarnas meningslösa rabblande av ordklasser. Därefter får vi lära oss lite om ordförråd, meningar, styckeindelningar och skrivregler. Det är dessa delar som är de mest givande för den som inte lärt sig formalia på annat håll, men som, exempelvis sitt arbete, skriver. Hur många gånger har man inte stött på kompendier och andra texter som är skrivna med enkelt radavstånd och utan styckeindelning?

Kapitlen som handlar om att skriva prosa och vers är, tyvärr, de som är minst givande. Åberg ger oss anvisningar om hur man skriver limerickar och en summarisk genomgång av berättartekniska grepp, som inte ger särskilt mycket för den som fortsatt skriva efter skolan.

Boken avslutas med ett lexikon över 400 knepiga ord, som brukar användas felaktigt, missuppfattas och stavas fel. Brukar du använda uttrycket ”i termer av” eller är du osäker på hur man bör använda ”ju … dess/desto”? I sådana fall kan det vara värt att se vad Åberg säger om dessa uttryck.

Åberg kommer knappast med någonting nytt i sin bok, vilket heller inte är meningen. Dess förtjänst ligger i att på ett enkelt sätt ge nyttiga anvisningar hur man kan skriva beroende på vad man ska skriva.

Similar Posts:

• Ledstång i vinglig spiraltrappa
• Språkets små vardagsbekymmer
• Tanken är god men resultatet obra
• Handbok i struntprat
• ”- Å ja ba, vicken bra bok liksom!”