Bevisen verkar till en början vattentäta och åklagaren vill ha en snabb dom, men Guerrieri blir övertygad om att Abdou är oskyldig och erbjuder sig att representera honom utan ersättning.

Trots att boken handlar om ett fruktansvärt mord och trots att den är en kraftfull attack mot rasism, griper den aldrig tag i mig. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är det för att det mesta av handlingen försiggår i huvudet på Guido och det är svårt att se händelserna framför sig? Kanske hade boken vunnit på att ha fler berättarröster? Som det är nu känns den mest pratig och tråkig.

Gianrico Carofiglio har ett oklanderligt språk, men det är nästan som om det stjälper mer än hjälper. Dialogen är alldeles för litterär, riktiga människor pratar inte så där genomtänkt och överlagt. Det är en av anledningarna till att bokens karaktärer aldrig får liv.

Jag hade ganska höga förväntningar på den här boken. Den har bland annat blivit nominerad till årets bästa översatta kriminalroman av Svenska Deckarakademin, och flera andra recensenter höjer den till skyarna, men dess storhet går mig förbi. Det är faktiskt så att jag nästan undrar om vi har läst samma bok.

Similar Posts:

• ”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar de likgiltiga.”
• Mamma mia – att förstå en mor
• En liten roman med stort innehåll
• A trip down memory lane
• Livet observerat från ett klätterträd