Poetry is that which is worth translating.

Så inleds Eliot Weinbergers essä om översättningens konst, som närläser 19 olika versioner av samma dikt av den kinesiska poeten Wang Wei från 700-talet.

Först presenteras dikten i original med de kinesiska ideogrammen, kort förklarade. Därefter följer en translitteration enligt pinyin-systemet, som utgår från modern kinesiska (alltså inklusive en översättning från 700-talskinesiskan till dagens talade språk).

Här förklaras också några av skillnaderna mellan språken (engelskan och mandarin) och deras tillhörande litteratur: i kinesisk poesi är rim oundvikliga, och västerländsk verskonstruktion omöjlig. Ja, det brukar sägas att poesi inte går att översätta.

Nästa steg i Weinbergers genomgång är en översättning av varje ideogram för sig, inklusive deras olika möjliga betydelser. Första raden blir då:

Empty

mountain(s), hill(s)

(negative)

to see

person, people

Sedan följer först 14 olika engelska översättningar, en fransk och en spansk, med tillhörande kommentarer. Den här upplagan avslutar dessutom med ytterligare översättningar på engelska, tyska, spanska och franska, så att läsaren totalt får över 30 versioner av dikten – samt ett efterord av Octavio Paz, som även står för en av översättningarna.

Den första översättningen som presenteras är W.J.B. Fletcher’s ”The Form of the Deer” från 1919, den senaste är Gary Snyder’s version från 1978. Framför allt många av de tidigare översättarna såg sig nödgade att smycka ut Wang Weis raka och enkla ljus som äntrar diktens skog, till lite mer tillrättalagt poetiskt ”slanting”. Poesi ska ju ändå vara poesi, för att passa målgruppen…

Att läsa alla de olika översättningarna tillsammans visar hur svårt (omöjligt) det är att översätta en dikt. Och att varje version inte bara ger ett perspektiv på den översatta dikten, utan även på den tid och det sammanhang i vilket den översatts. Som det tidiga 1900-talets västerländska översättares behov av att både snygga till och kanske exotisera den österländska dikten – som säger mer om översättarens sammanhang, än poetens. Som dåtidens kartors ”hic sunt dracones” för de (för oss) okända territorierna, eller samtidens kartor med ett överexponerat Europa i central position.

Weinbergers noggranna kommentarer till respektive översättning är intressanta och helt utan pardon. För att översätta en kinesisk 700-talsdikt om känslan i ett skogsparti är det rätt nödvändigt att vara bekant, inte bara med språket, tiden och dess litterära sammanhang, utan även med skogen.

translation is dependent on the dissolution of the translator’s ego: an absolute humility toward the text. A bad translation is the insistent voice of the translator – that is, when one sees no poet and hears only the translator speaking

Sannerligen, saliga äro översättarna, ty de skola ständigt misslyckas. Men min favoritöversättning, Gary Snyders, är i alla fall också en av Weinbergers favoriter:

Empty mountains:
no one to be seen.
Yet – hear –
human sounds and echoes.
Returning sunlight
enters the dark woods;
Again shining
on the green moss, above.

Och kanske är ändå den största behållningen av hela genomgången av alla översättningarna den, att det inte kan finnas en enda, enkel – ”rätt” – översättning, utan att de alla har olika styrkor och svagheter. För det är så vi får närma oss språket (språken).

The point is that translation is more than a leap from dictionary to dictionary; it is a reimagining of the poem. As such, every reading of every poem, regardless of language, is an act of translation: translation into the reader’s intellectual and emotional life. As no individual reader remains the same, each reading becomes a different – not merely another – reading. The same poem cannot be read twice.

Det stämmer nog att poesi inte går att översätta – varken från ett språk till ett annat, eller från poetens idé till läsarens föreställning. Och ändå gör vi det, ändå har vi alltid gjort det. För poesi är det som är värt att översätta – och det finns ständigt det som är värt att översätta, alldeles oavsett hur omöjligt det är.

Similar Posts:

• Förlusterna och den självutplånande översättaren
• Dikter som växter, eller som barn
• Dikter om dikter om dikter
• Om skrivandets mystiska gåta?
• Världen stirrar på barnet

Jag brukar ligga och fantisera om det där berget ibland innan jag somnar, eller när jag sitter på tunnelbanan och har tråkigt.

Ett par år senare var jag och liftade runt i Portugal. Jag träffade två amerikanska surfare, som mest satt hela dagarna och såg ut över havet. De rökte gräs och väntade på den perfekta vågen som aldrig kom. De hade en folkabuss som de sov i och som jag fick sova i, och i den hittade jag en hundörad tufsig bok, Dharma bums av Jack Kerouac. Jag hade hört talas om On the Road och beatgänget, men aldrig läst någonting. På baksidan fick jag veta att Jack och två vänner besteg Matterhorn i boken. Jag slog upp första sidan och började läsa. Boken var full av torkade marijuanablad som låg pressade mellan sidorna som bokmärken och den var jättebra. Roligast var Japhy Ryder, en halvgalen kille som klättrade i berg, översatte gamla japanska zen-dikter och drack massor av te. Han var lite som en buddistmunk själv och påminde väldigt mycket om min kompis som dragit med mig upp på det där berget i Norge. Förutom att min kompis var geolog och inte översatte några dikter från japanska. Jag kände igen vartenda steg de tog och allt som hände, för allt det där hade hänt mig med.

Jag läste fler böcker om beatgänget och förundrades hela tiden av hur lika oss de var, hur det nästan verkade som om det var mina polare de beskrev. Sedan fick jag veta att Japhy Ryder egentligen hette Gary Snyder och att han skrivit en massa dikter och farit runt i världen som en flipperkula, och att han av och till levt som buddistmunk i Japan och USA.

Gary lever och verkar än i dag, och har precis gett ut en bok med sina samlade verk, dikter, brev och prosa. Och nu när jag läst den kan jag inte hjälpa att då jag tänker på mitt berg, så sitter han där på toppen och mediterar och kokar te på sitt spritkök.

The Gary Snyder Reader är som stora samlingsvolymer brukar vara: ojämn. Det finns alltifrån sånt man inte förstår varför det finns över huvud taget till riktiga guldklimpar. Man får vaska lite själv och se vad man gillar.

Jag gillar mest dikterna, både hans egna och översättningarna han gjort av de gamla zen-tokarnas dikter. De är vackra och roliga och lagom långa.

Japhy, jag menar Gary, tycker om berg, djur och natur och det märks. Han tycker inte om miljögifter och vårdslösa människor som inte visar någon respekt för sin och allas omgivning. Såna som slänger kolapapper och cigarettfimpar i naturreservat. Det märks också.

Han skriver om bergsälvarna, björnarna, rådjuren, örnarna, mossan på marken, om evig kärlek och om fotsvamp.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Jag tycker om det. Men det är svårt att bedöma dem, hur bedömer man ett vackert landskap, eller en söt flicka? Jag vet inte. Jag vet bara att för mig är Gary en av de där trevliga zendårarna, med gråsprängt getskägg, som tycker om fåglar och bergstoppar lika mycket som jag gör, och att han är väldigt lik en kompis till mig som just flyttat upp till Östersund för att kunna vara närmare bergen och vildmarken.

Similar Posts:

• Dikt värd översättning
• Den enes död, den andres bröd
• Bedövande vackert, outsägligt och svårt
• En pocket i bräschen för Dikt
• En samling framtida författare