En kväll träffar de en råtta, som lovar dem guld och gröna skogar, eller i alla fall sidenpyjamasar och leksaker, om de följer med honom till drottning Indra. Immer lockas men Sem anar oråd. Kvällen slutar dock i katastrof och så beger de sig genom en grävd tunnel till Lindormars land. Där finns ett märkligt slott med en tjänarstab av förtrollade djur och en drottning som så länge önskat sig ett litet barn. Lyckan är total men det är ändå något – mycket – som inte stämmer och Sem får mycket att fundera på.

Det handlar om sagovärld och sagotid, såväl i den mer realistiska inledningen som i fortsättningen, om arketyper såväl i persongalleri som omständigheter. Det är minnet av de döda föräldrarna och glappet mellan den lycka som fanns och den misär som råder nu som är förutsättningen för det som komma skall. De är de två pojkarna, den äldre som tar hand om den yngre, och hur syskonkärleken sätts på prov. Och det är kampen mellan ont och gott, eller snarare mellan att göra ont och göra gott.

Det finns dock den ytterligare komplexiteten i att det inte är så lätt att avgöra vad som är vad. I alla fall inte om man börjar fundera över det. Är man ond om man följer sina instinkter och sina drifter? När är våldshandlingen ett brott och när är den ett hjältedåd?

Något liknande är det med de förmänskligade djuren som slits mellan sina ursprungliga egenskaper och det som nu förväntas av dem och hur de hanterar detta. Här problematiseras det generiska rättfärdigandet av sagans grymhet och även om det är självklart vem man håller på som läsare får man sig ändå en tankeställare.

Göra det lätta eller det rätta? Och vad är egentligen rätt?

Jag tyckte väldigt mycket om Frida Nilssons förra bok, Det tunna svärdet, och hade höga förväntningar som inte riktigt infriades den här gången. Samtidigt – om en barnbok får en att tänka på Astrid Lindgren och Elsa Beskow ska man väl inte klaga?

Similar Posts:

• På liv och död men helst på lek
• För den som söker spänning
• Kampen mot järnklon
• Pojkar som får vara små och ensamma
• Människor behöver sagor

Det är en saga med sagans alla kännetecken – hjälten och utmaningen, hjälparna och de vars roll är den motsatta. Dödens rike befolkas av de tre folkslagen spartaner, harpyrer och hildiner, som i väldigt hög grad liknar hundar, örnar och svin, djur som också figurerat kring hemmet i den vanliga världen. Där finns soldater, en kungafamilj, en trädgårdsmästare… och så de som är mer direkt underlydande Döden; roddare, snickare, skräddare…

Det finns en tidlöshet, som det nästan måste göra när det handlar om sådant som kärleken och döden – och hur den förra kan övervinna den senare i sagans värld. Men det finns också mer nutida ifrågasättanden och ombytta roller, som att det bara är harpyrflickor som får leka med svärd medan deras bröder ska hålla sig hemma, och kritik mot vuxenvärlden, där föräldrarna inte ser sina barn förrän de tvingas göra det. De förment förståndiga vuxna är på klassiskt barnboksmanér också de som visar sig vara de oförståndiga och det finns hela tiden ett upphöjande av barnen.

När Frida Nilsson är som bäst påminner hon om Astrid Lindgren. Om och om igen associerar jag till stämningen i Bröderna Lejonhjärta och Mio, min Mio. Det är något med sättet att tala om de stora, svåra frågorna så att de blir hanterliga, utan att det ligger något svekfullt i förenklingen. Det är också något med miljöbeskrivningarna, en kista i ett hus, en rosengård och vissa formuleringar:

Prinsessan av Sparta var obönhörligt mycket bättre än jag och Trine på att strida, det gick inte att låtsas om annat. Men det var roligt ändå. Ja, åh, vad jag hade roligt när jag lekte i Dödens rike!

Där är det kanske mer av Lisa i Bullerbyn men för mig låter det väldigt Lindgrenskt. Samtidigt är det inte fullt så enkelt som det kan verka, vad som är gott och ont är inte självklart och spelreglerna som gäller på andra sidan skapar oväntade möjligheter.

Det finns blinkningar till de vuxna läsarna, små inslag ur såväl grekisk som fornnordisk mytologi, som att en av de som för de döda till Dödens hem är en spartan vid namn Karo, eller den något vilsne Höder, som visar sig vara modigare än han själv trodde. För att inte tala om Döden själv som visar sig avvika ganska mycket från den gängse bilden.

Språket är lekfullt och målande och naturen är sällsamt levande, ja besjälad, och väldigt visuellt beskriven. Illustrationerna, som är porträtt av personer Sasja möter, är mjukt vemodiga.

Något av det finaste som finns är här leken, som en motsats mot vuxenvärldens rigida mönster. Faktum är, att något av det sorgligaste som beskrivs är oförmågan att leka.

”Får jag fråga ers majestät någonting?” sa kusken i knipslug ton. ”Om du så starkt ogillar att Prinsessan lär sig strida, varför vill du då så hjärtans gärna att hon ska leka strid?”

Drottningen tänkte efter mycket kort och svarade:

”Ur leken går alla som segrare. Är det inte så, Karo?”

Similar Posts:

• Är vi alla lindormar?
• För den som söker spänning
• Stockholmsfantasy
• Pojkar som får vara små och ensamma
• Människor behöver sagor

Det är en bok som utspelar sig på en plats långt härifrån i en annan tid, en plats och tid som bara finns i sagans värld. Sagans värld är inte alltid helt olik vår värld men kännetecknas ofta av det som är lite annorlunda. I den här sagans värld finns det gigantiska sjöjungfrur, inte alls vackra som i Disneys saga, farliga isvargar och vilda valhöns med vassa tänder. Och så finns där pirater, den värsta av dem alla är Vithuvud. Han och hans pirater seglar på ishavet med sitt skepp Snökorpen för att röva bort barn som får arbeta åt Vithuvud i hans kolgruva efter jakt på en diamant. Det är svårt att tänka sig att pirater skulle segla runt i Stockholms- eller Göteborgs skärgård och ingen har sett gigantiska sjöjungfrur piska med sina stjärtfenor men helt säkra på att det inte finns kan vi aldrig riktigt vara, det är en känsla jag får när jag läser Ishavspirater.

Långt ut i havsbandet på ön Blåvik bor Siri och hennes lillasyster Miki tillsammans med deras pappa. En dag tar Vithuvud Miki, och Siri bestämmer sig för att rädda henne. Ingen annan har tidigare vågat leta efter Vithuvuds ö och utmana honom, många barn har rövats bort och många har gett upp, men för Siri är det självklart, trots att hon själv är livrädd eftersom hon tänker på hur rädd Miki måste vara ensam med piraterna. ”Nog för att jag visste att mina Vithuvud var minst lika små som någon annans. Men jag hade i alla fall inte bestämt mig för att dö där ute på Ishavet.” säger Siri när hon packar ner varma kläder i en säck och slår upp dörren för att ge sig iväg.

Ett äventyr, till synes utan slut, tar sin början när Siri mönstrar på ett fraktskepp som seglas av den sura kapten Urström och får jobba tillsammans med kocken Fredrik i kabyssen. Fredrik förstår Siris känslor av sorg och skuld över att Miki blev bortrövad, 12 år tidigare var han med om samma sak när hans syster Hanna togs av Vithuvuds pirater. Till en början tycker Fredrik att Siri är galen som ger sig ut på jakt efter Vithuvud men snart smittar hennes mod av sig.

Mod och en vägran att ge upp är centralt i den här berättelsen. Det är något jag tror är lättare att känna och göra i sagor än i verkligheten och ibland behöver vi den där påminnelsen om att vi ibland bara måste trotsa våra rädslor. Siris mod påminner mig om Skorpan i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta när han säger ”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” Siri är verkligen ingen liten lort.

Det är en kamp mellan gott och ont som utspelar sig men det visar sig också att ingen är helt ond eller helt god, alla har ett val. ”Saker man gör, lämnar spår efter sig. De fina sakerna lämnar fina spår… och de onda sakerna lämnar onda spår.” Det lär sig Siri av sin pappa.

Språket är fantastiskt rikt och skapar en spänning som gör att Ishavspirater lämpar sig väl för högläsning tillsammans med någon att hålla i handen när det blir lite väl spännande och skrämmande, eller för läsning långt efter läggdags under täcket med en ficklampa för den mindre rädda för det går inte att slå igen boken utan att läsa bara ett kapitel till. Bilderna som dyker upp i vissa kapitel, och ofta porträtterar människorna eller djuren som figurerar i boken känns däremot lite tråkiga och tillför inte berättelsen något.

I sagornas värld är spänning, mod och äventyr inget unikt, och Ishavspirater saknar det lilla extra men törstar man efter spänning blir man inte besviken när man läser boken.

Similar Posts:

• På liv och död men helst på lek
• Är vi alla lindormar?
• Augustpriset 2015
• Melankoliskt och absurt om ensamhet och sorg
• Läsning och hundtrygghet