Men Nu blir det tvångsfika! är inte en serieroman och inte heller en diktsamling. Text och bild kan visserligen samverka, men kan också fungera var för sig. Både som enskilda teckningar och dikter, men också tillsammans, i det sammanhang som är den här lilla boken. De tecknade figurerna har inte repliker, tillskrivs inte handlingar eller språk på något självklart sätt. I stället svävar det som är språk fritt mellan sidorna. Det är repliker och fraser som dels tycks hämtade från enskilda röster, dels från en allmän, kollektiv, berättarröst. Teckningarna växlar mellan konkret och abstrakt och det är inte alltid självklart vad det är vi ser och på vilket sätt den enskilda teckningen hör ihop med texten. På så sätt är detta en bok som öppnar för att läsas med både den direkt inhämtande blicken, liksom med det undermedvetna – känslan, magen, kroppen.

Jag blir ganska snabbt förtjust i den allra första textraden, som också är bokens titel.

Nu blir det tvångsfika!

Det är något med den frasen som är illavarslande och desperat, men samtidigt morskt och trevligt, nästan glättigt. Tvånget, tänker jag. Tvånget ger så starkt negativa konnotationer. Men om man plockar bort den lilla orddelen ”tvångs” blir frasen genast mycket snällare.

Titeln illustreras på framsidan med en bild där två enkelt tecknade figurer sitter på var sin sida om ett bord. Den ena figuren är fastkedjad i bordet, men den andra, i en pratbubbla, uppmanar att ”Ta en kaka till! Ta en kaka till! Ta en kaka till…” Båda figurerna är till synes könlösa och saknar nästan helt specifika utseendedrag. De har inget hår, ingen ögonfärg, inga rynkor etc. Det som skiljer dem åt är små detaljer, som ett örhänge, eller en antydan till läppstift. På liknande sätt är också resten av teckningarna i boken gjorda. Det är en enkel men effektfull serieromansestetik som då och då korsbefruktas med bilderbokens sagofigurer (drakar! spöken!) och bildar en sorts mänskliga monster, som får komplettera de mångtydiga diktfraserna.

I min läsning blir det ett innehåll som rör sig brett, precis som baksidetexten anger. Tankarna fladdrar mellan identitet och makt, kärlek och desperation, hämnd och uppgivenhet. På samma gång som boken berättar om vår tids relationer till andra, säger den också något om vår relation till oss själva. Den stora längtan efter att bli sedd och oförmågan att verkligen se:

Om jag inte skriver ner det här
vet jag inte vem jag är.

och

Om jag inte skriver ner det här
vet jag inte om du älskar mig.

och

Du ser rakt genom mig
(det är därför du stirrar på tavlan på
väggen bakom mig).

Ofta är fraserna i Nu blir det tvångsfika! banala, som dagbokspoesi av en fjortonåring, eller för den delen av vem som helst som har känt något. Väldigt ofta är det dock just detta som lockar mig i poesin. Hur det går att röra sig mot det pinsamma och sedan länge begagnade, för att sen svänga om och göra något nytt av det. I Nu blir det tvångsfika! visar de nötta fraserna på just hur urvattnade och förtvivlade våra försök till samtal med varandra kan vara. Och precis som en bra bilderbok går det att plocka fram den gång på gång för att återupptäcka och spegla sig i.

Avslutningsvis, en till favoritfras:

Allt jag berättar
är allt du vet.

Jag tror inte att det går att beskriva samtidens etikettfixerade identitetskommunikation enklare.

Similar Posts:

• En bildvärld att leva tillsammans med
• Konst eller konstigt?
• Nej, det mesta är nog inte så viktigt
• ”Det här kanske inte är det bästa stället på jorden, men man vet ju inget annat”
• Och jag kommer till dig