Men berättelsen om 24-åriga Alhèmes vardag – en stökig lillebror, en skadad fader, motvilliga myndighetsrepresentanter, korttidsanställningar, olycklig kärlek – bleknar bort i en halvhjärtad glimten-i-ögat-komik och hjälpligt konstruerade dialoger. Att Alhèmes två vänninor är så gränslösa i sin stereotypa tonårsplastighet. Att alla myndighetspersoner undantagslöst bara är onda och fula. Visst, det är kanske rimligt att huvudpersonen upplever det så men nej, vidare fräscht känns det inte.

Att en roman är lättillgänglig är förstås aldrig ett fel i sig. Förenklande däremot, är trist. Drömmar för dårar går ut på att framhålla att "såhär jobbigt är det för den här huvudpersonen", och bakom detta finns ingen ansats till frågeställning eller nyansering. Men man kan ju också hejda sig i vilka krav man ställer. Önskas inget mer än en sådär helt lagom mild och riskfri berättelse, så varsågod.

Similar Posts:

• Mig lurar ingen!
• Situationistiskt testamente
• Ett offer för könstillhörigheten
• Försiktig optimism i pandemins tid
• ”Vi är till slutet våra kroppars förbryllade barn”

Pappa ville ha en son. För stoltheten, sitt namn, familjens ära och antagligen av en massa andra dumma anledningar. Men han fick bara ett barn och det blev en flicka. Jag. Jag motsvarade inte riktigt kundens önskemål. Problemet är bara att det inte går till som på Carrefour: det finns ingen kundtjänst där man kan reklamera varan.

En gång i veckan går Doria till madame Burlaud. Egentligen är hon rätt skeptiskt inställd till hela grejen, det var ju skolans idé att skicka dit henne och det är soc som betalar. När hon nu ändå är där blir det så att hon berättar ett och annat. Trots rätt tuffa omständigheter, familjen är verkligen fattig, mamman är analfabet och städar på ett hotell där hon behandlas respektlöst, så verkar inte Doria låta sig nedslås, hon gnäller inte. Här finns inte ett uns offermentalitet, snarare lite ilsken uppkäftighet och bitsk humor.

Några jämnåriga vänner verkar det inte finnas i Dorias liv. Hon tillbringar rätt mycket tid med Hamoudi som brukar hänga i hennes port. Han är en ganska uppgiven typ som röker hasch och inte riktigt verkar bry sig om något, fast citera dikter kan han. Sedan är det ju Nabil som brukar komma hem till henne och hjälpa henne med läxorna, men han är en ganska uppblåst och självgod kille.

Det är kanske inte så konstigt om man ofta drömmer sig bort under sådana omständigheter. Att Doria sett mycket på TV står snabbt klart för en, situationer som uppstår i hennes liv får henne ofta att associera till något program eller någon TV-profil.

Att pappan lämnade familjen innebär en stor vändpunkt i mammans liv. Först nu börjar hon jobba utanför hemmet, hon knyter nya kontakter. Omständigheter som naturligtvis påverkar dotterns liv också.

Det här är en bok som lyckas smyga in en massa information mellan raderna, som ger en tydlig bild av hur det kan kännas att befinna sig i en situation med få valmöjligheter. Samtidigt som den också pekar på vägar som leder till förändring, utan att falla i fällan att bli övertydlig.

Boken är lättläst, med korta koncentrerade kapitel. Doria slösar inte med orden direkt. Det är en tonårings röst vi hör, hon intar ofta en avvaktande position, men ibland lägger hon ner garden. Och då blir livet kiffe, kiffe, imorgon.

Similar Posts:

• Välkommen till förenklandet
• att bekanta sig med ett okänt territorium
• Intelligens går inte att lita på
• När orden försvinner
• att omskapa bilden av sig själv