Avståndet mellan är en berättelse om tåg. Om människor som åker tåg. 24 författare har skrivit 28 texter i jagform, där varje jag är en passagerare på pendeltåget i och kring Stockholm.

Man brukar säga att ju fler kockar desto sämre soppa. Stämmer detta när det gäller romanskrivande? I så fall utmanar den här boken den föreställningen. Visst finns det antologier med många författare, men det här är ingen vanlig antologi. Den kallas roman, och även om varje avsnitt skulle kunna kallas novell, så är helheten en viktig del av texten, eller texterna.

Passagerarna knyts samman, små detaljer i varje berättelse knyts ihop med nästa, personer och händelser återkommer. Men egentligen är det kanske inte detaljerna som är det verkliga kittet. Snarare är det gemenskapen på tåget.

Jag tycker om att åka tåg. Jag tycker överhuvudtaget om kollektivtrafik. Jag tycker om att se människorna där, fundera över vilka de är, fundera över hur de ser mig. Jag tycker om att läsa på tåget, eller virka (jag blir såklart lite extra förtjust i Johanna Koljonens berättelse om den stickande tjejen, här sätter hon verkligen fingret på en grej med handarbete som få personer greppat), eller skriva, och jag blir aldrig så lugn och harmonisk som när jag befinner mig på ett tåg fullt av stressade människor, eller så inspirerad som omgiven av uttråkade resenärer. Det är något med tåg. Något som får mig att tycka att den här idén är helt genialisk.

Den individuella gemenskapen och den gemensamma ensamheten. Alla människor som är främlingar men som för en stund är närmare varandra än alla dem som betraktas som bekanta, vänner eller familj.

På tåget händer så mycket. Så mycket kärlek och så mycket sorg. Så mycket minnen och drömmar. Vi får träffa en vampyr, en fluga, en cellist, en cancersjuk amerikan som kommit till Stockholm för att för första gången träffa sin vuxna son, en poet som skriver sina texter på gatan.

Ibland blir det kanske alltför spretigt. Ibland blir det kanske oavsiktligt alltför lika – som när jag under de första nästan femtio sidorna undrar om det någonsin ska komma en kvinnlig huvudperson, eller när jag i mitten av boken undrar om alla som åker pendeltåg är gravida, gärna på ett ganska komplicerat sätt. Ibland känns det lite kort, så att det inte hinner fördjupas. Framförallt i början känner jag så, och det är svårt att avgöra om det är för att jag senare vänjer mig vid formatet eller om texterna blir starkare, men efter ett tag är de korta utdragen ur människors liv så fascinerande att det inte är nödvändigt att önska sig mer.

Jag påminns lite om ungdomsantologier, som Orden brinner i hjärnan (där Malin Isaksson, en av författarna här, var redaktör), och jag menar det på ett väldigt positivt sätt. Som något inspirerande, något opretentiöst fragmentariskt som ändå har kvalitet. Och det finns något ungdomligt i texterna. Inte bara för att de flesta personer som skildras verkar vara relativt unga, utan det finns en känslighet, och kanske en sorts ofärdighet, i de korta texterna som påminner mer om ungdom än om genomtänkt mitt-i-livet-ålder. Romanen kategoriseras crossoverroman, alltså en roman för både ungdomar och vuxna. Jag tror det är precis vad den är.

Författarna till romanen har blandad kändisfaktor. Bland andra Johanna Thydell, Sara Bergmark Elfgren, Jenny Jägerfeld, Mårten Sandén, Katarina Kuick och Gunnar Ardelius är etablerade ungdomsförfattare, Johanna Koljonen är mer känd som radio- och teveprofil, andra är vuxenförfattare eller journalister, några skriver på norska eller engelska, ännu fler har andra språk än svenska som förstaspråk, yngst är Björk Mirjamsdotter, född 1994, bloggare och poet.

Ett tvärsnitt av författare alltså. Spretiga. Ändå är det kanske just den här spretigheten som binder samman alltihop, för det är ju så. Världen är inte enhetlig, varje perspektiv är ett nytt perspektiv, varje människa har sin historia, och varje historia hänger ändå ihop med alla andra historier.

Similar Posts:

• Ordning och reda, döden kommer på fredag
• En ny erotisk ungdomslitteratur
• En litterär käftsmäll
• Form vs innehåll
• Socialrealism is the shit!

Innan du börjar äta en kronärtskocka måste du gissa exakt hur många blad hon har. Annars förvandlar hon dig till folköl. För alltid.

Det finns serier som täcker en helsida, och också noveller som brer ut sig betydligt längre än så. En del av Kirurgi tas upp av Göranssons dagboksserier – väldigt pricksäker och underhållande läsning – och vissa sidor är bara fyllda med teckningar. Ämnen och stil varierar från serie till serie, från sida till sida. Vad som också varierar är kvaliteten, vilket är ofrånkomligt när man plockar ihop en bunt serier på det här sättet. Vissa är riktigt, riktigt bra. Som Göranssons fantasifulla och magiska beskrivning av Barcelona, som man inte kan annat än att förälska sig i. Här är skiljegränsen mellan vad som är sant och vad som är hans eget påhitt svår att se, vilket ger en unik och träffsäker ton till serien. Också den semi-filosofiska "När Djävulen skapade världen" som avslutar boken är värd att nämnas.

Men som sagt, kvaliteten skiftar och där de två ovan nämnda bidragen är riktigt, riktigt bra blir det andra gånger mest lite småtråkigt. Men, Göransson är väldigt produktiv, och är man det varvas pärlorna med strunt, se bara på Neil Youngs karriär. Allt som allt, ett klart godkänt alster, men vill man verkligen se Göransson skina föreslår jag debuten Gaskriget.

Similar Posts:

• Det politiska resereportaget
• Neil Young släpper seriealbum
• Igenkänningsfaktor i råsnyggt format
• Författarintervju med Loka Kanarp
• Serier – inte bara för barn

Men jämte Coca-Colan hos Mexicos indianer, jämte tårgasgranaterna i Paris, och jämte kokainmissbrukarna i Bolivia finns lättsammare serier som balanserar det politiska tungsinnet. De behövs och det är skönt att de finns där, avsnitten om backpackerlivets klyschor och hierarkier, om flygmyrorna som stör tuschandet och om den amerikanske gayprästen i Buenos Aires som råkar heta Tom Hanks. Tecknarstilen är enkel och behaglig, det är rent och oplottrigt och figurerna får ibland lätt karikatyriska drag. Tuschmängden och nivån av realism i teckningen ökar och minskar lägligt beroende på seriens politiska tyngd och allvar. Och här kommer en av få invändningar, att stilen känns, inte alls opersonlig, men i alla fall lätt ordinär. Det skulle krävas en intim och långvarig bekantskap med Göransons uttryck innan jag fick syn på en av hans teckningar i en tidning och sa aha det är ju han ju innan jag läser signaturen. Men det är en bekantskap jag kan tänka mig att göra.

Men det jag vill berömma och komma fram till nu är detta: Göranson tröttar inte ut som man först kunde tro. Alla har en åsikt om allt i det evinnerliga mediebruset, och det är ju härligt och demokratiskt livsbejakande och så men man kan samtidigt ledsna ordentligt på ämnen som tuggats till vatten i SVT:s Debatt och spätts ut med sönderpåskrivna näsor och hårdretoriska klichépoänger. Och här har man då ett album med Göteborgskravallerna och kriget i Irak, som hämtat ur Ordfronts våtaste dröm, och då kan man väl göra en grimas redan innan man börjat läsa och gissa att man kanske, kanske har hört det där förut. Men faktiskt inte. Fabian Göransons serier är rejält mycket bättre än så. De är nyanserade och begåvade, klart rekommenderade.

Similar Posts:

• Lagom kul för pengarna
• Konsekvenser av en fri och gränslös barndom
• En motvillig recension
• En brokig målarbok
• En affirmation om dagen