Den här boken rymmer många olika sinnestämningar och skiftar karaktär fort. Den gör emellanåt lite ont att läsa. Det är som ville man stiga in där i berättelsen och tala om för huvudpersonen att hon visst kan. Det kommer bli bra ska du se, lyssna inte till den svarta fågeln på axeln! Gör inte det Eva.

Tvivel, rädslan för det misslyckade, självförakt och prestationsångest, hur kommer man förbi det? Hur orkar man över huvud taget försöka skapa någonting? Dahlgren kallar Hur man närmar sig ett träd för en färdbok, en bok om hur man ska gå till väga när man inte vet hur man ska gå till väga. Det är en bok om skapande, men mest av allt om tiden i ickeskapandet.

Eva åker till London för att komma igång med arbetet med den nya skivan. Det behövs många och långa bad för att Eva ska kunna göra musik. Hon köper en plupp till den hyrda lägenhetens badkar och kokar vatten på spisen för att få tillräckligt hög temperatur. I badet så:

Här flyter jag varm och vaken. Och jag vet, bara för att jag tänker att jag tänker att jag vill ligga här och flyta länge och låta huden bli skrynklig så kommer det. En låt. En tanke. Känslan av något som jag inte riktigt förstår ännu. Gnolar. Ja. Äntligen någonting som låter fint.

Men, nej. När Eva bara lite senare lyssnar av bandspelaren som hon gnolat in det fina i låter det patetiskt. Hon hatar det. Raderar. Det blir inte en enda Londonlåt. Hon skriver kanske i ren desperation, precis som till exempel den skrivkrampande Göran Tunström i sin Under tiden – en slags dagbok istället, vilken hon fortsätter i över ett år. Den tackar vi för. Det är med stort mod och öppenhet hon delar med sig av sina tankar och det i en helt egen stil. Man känner smaken av tvivel. Att ha tvivel är som att ha en skål full med färska blåbär framför sig utan att få äta. Det är en smak som inte är någon smak. Språket som Dahlgren använder är enkelt och precist. Ofta är det cyniskt på ett härligt självdistanserat vis, man skrattar mycket. Och man blir rörd och man blir upprörd. Tråkigt har man aldrig.

För den musikintresserade är det en intressant bok i den bemärkelsen att man får ta del i hela skapandeprocessen av hur en skiva blir till. För icke musikintresserade är det också bra läsning, för allt skapande följer likartade mönster, och detta är en berättelse som de flesta människor nog kan känna igen sig i. Även om de inte spelar tennis, kokar blåmusslor, reser runt halva jorden eller är stora artister. Det är en bok för tvivlande människor, det är en bok som inger mod och hopp.

Similar Posts:

• Den blekta blondinens samlade
• Poeternas estrad: Det välbehövliga samtalet om det skrivna
• Play it again, Göran
• En domstolsförhandling
• 100 år av likgiltighet

Att läsa det sjungna, att plocka bort röstens vemod, ilska, passion eller ibland tomma likgiltighet, och ersätta den med min egen tysta inre ton kan ibland få mig att förstå texten på ett helt nytt sätt. Ibland kan den bli större, bredare och djupare. Ibland kan den falla platt till marken.

Och med de orden sammanfattar hon själv väldigt mycket av sin egen bok tycker jag. Somliga av texterna får en helt ny dimension; man upptäcker pärlor som annars har hamnat lite i skymundan för de stora "hitarna". Men andra faller just platt till marken. Inte för att det överraskar; allt som man skriver under 25 års tid kan ju knappast hålla samma höga klass.

Det genomgående intrycket är sorg. Sorg och ensamhet. Tomhet. Längtan efter kärlek. Som känslan i dessa rader, från sången "Älska mig": "jag målar min tavla om livets azurblåoch i djupen sänker jag kärlek lika med tvådet är bara drömmarmenmina drömmar är svarta som havenjag sjunker" Eller, som ett stycke ur sången "Du som älskar": "sådan var jagså tung av tomhetrunt mig var min hudsom vallgrav och mur mot all närhet"

Men det finns också åtminstone kortare stunder av lycka, av intimitet och närhet. I samlingen återfinner vi välkända sånger som "Jag klär av mig naken", "Ängeln i rummet", "Kom och håll om mig" eller "Vem tänder stjärnorna".

Texterna på engelska känns av någon anledning inte lika bra som de svenska. Är det att det är en yngre Dahlgren som har skrivit dem (samtliga är från slutet av 1970- eller början av 1980-talet), och att jag främst gillar de något senare sångerna? Det vore kanske ett bra betyg i och för sig, eftersom det betyder att Dahlgren har utvecklats till det bättre med åren (det omvända vore ju kanske tråkigare).

Men det finns många tidiga, svenska texter som jag tycker om. Som t.ex. från sången "Egoism": "hellrehundra mil bort och jag vet var du äränatt du är näraoch ändå intehär" Eller är det språket i sig som ger upphov till en barriär; att det är hennes sätt att skriva, eller mitt sätt att läsa engelskan som gör att det inte riktigt tränger in på samma sätt? Jag vet inte riktigt, men det är hur som helst här som jag tycker att några av de "platta fallen" kan återfinnas.

Är man en dyrkare av Eva Dahlgren är det här förstås en bok som man "egentligen" inte behöver eftersom texterna redan finns med på respektive skiva. Det är egentligen inget nytt som publiceras. Man kan, om man vill, ta fram alla skivor, och läsa igenom texterna. Men jag är nog benägen att hålla med Eva Dahlgren när hon skriver att det blir en annan läsupplevelse att ha texterna samlade för sig, utan musiken. Och hennes texter är starka nog att göra sig väl även utan musik.

Similar Posts:

• Tvivel, tvivel är min arvedel…
• Pocketen i varje intellektuell luffares gitarrfodral
• Blues från Sverige
• Bibel för mental istid version 2
• Fosterland eller älskad vän?