Knappast av sig självt. Och inte självklart. Aldrig någonsin självklart. Där det finns mänskliga rättigheter kan man garantera att de inte vuxit upp ur marken av sig själva. Människor har slagits för dem, och tvingas fortsätta att slåss för dem.

För fast vi gärna tänker oss vår historiska ”utveckling” som ett evigt framåtskridande fungerar det ju knappast så. Människor har måst kämpa och de kämpar hela tiden.

Smaka till exempel på ett ord som ”korrektionsvåldtäkt”. Det förekommer bland annat i Kenya och avser att genom våldtäkt försöka ”omvända” lesbiska. Bara i Afrika är homosexualitet förbjudet i hela 38 stater och belagt med dödsstraff i fyra.

Man behöver förstås inte gå utanför Sveriges gränser för att hbt(q)-personer ska riskera att möta diskriminering, trakasserier och våld. Den moderna homofobin innehåller en hel del både konkreta forskningsresultat och personliga erfarenheter. Det kan handla om dödligt våld eller det kan handla om arbetskamrater som tystnar och drar sig undan. Om att alltid behöva förklara sig, om att förbigås eller om att få höra att man bara behöver ”få känna på kuk” (hur långt bort känns det där med ”korrektionsvåldtäkt” egentligen?).

Det kan också handla om politiska beslut och mediebilder, som när regeringens direktiv för Socialstyrelsen enbart fokuserar projekt mot våld i nära relationer på heterosexuella kvinnor. Eller när Göran Hägglund beskriver ”verklighetens folk” som de ”som lever sina liv som folk gör mest” och som inte håller på och pratar om genus och ”krånglar till” det.

Allt det här och mycket annat diskuteras i en mängd angelägna berättelser i Den moderna homofobin. Bland författarna finns bland andra Fanny Ambjörnsson, Lars Gårdfeldt, Margareta Lindholm, Eva Tiby, Arne Nilsson, Carin Holmberg och Christina Kjellsson.

Men finns det då, slutligen, en modern homofobi? Nja. Homofobin är väl i stort sett samma unkna gamla rädsla för allt som på något sätt sticker ut som alltid. Det moderna ligger möjligen i att den blivit diskretare, smygig. Som ett isberg. Det är inte längre – eller än så länge och just för tillfället? – opportunt att vara öppet homofob (om man inte är konservativt religiös, eller går i högstadiet, eller håller på med machosporter, eller – äsch, ni fattar). Den moderna homofobin tecknar erfarenheter från processerna som tagit oss åtminstone dit. Det gör antologin till en viktig del av vår nutidshistoria och i berättelsen om hur människor faktiskt förändrar sina villkor till det bättre.

Similar Posts:

• Toppen på ett mycket farligt isberg
• Ojämnt om dubbellivets tystnad
• Lovvärt initiativ blev hastverk
• Läsning som gör fysiskt ont – om homofobi i Uganda
• Auschwitz och den stora kärleken

Och kanske är det så att vi, faktiskt, har svårt att se Strindberg för bara … Strindberg? Särskilt i det självbiografiska skrivandet – och dit är ju gränsen flytande – konstruerar Strindberg ett författarjag som ”narcissistisk, polemisk och extrem”, skriver Westerståhl Stenport.

Trots det vilar självbiografin på ett helt europeiskt samhällssystems förutfattade meningar om genus, vilka författaren gör sig till språkrör för. Strindberg är snarare konventionell än extrem i det perspektivet. Denna självbiografiska konstruktion gör dessvärre Strindbergs faktiska omformulering av könsrollskonstruktionerna runt förra sekelskiftet socialt och filosofiskt osynliga. De ligger för nära den ”Strindberg” som de självbiografiska skrifterna definierat som en överspänt narcissistisk och infantil kvinnohatare. En sak är dock säker: genuskonstruktionen av Strindberg är omedelbar. Vi kan inte tänka oss honom utanför ett mönster som inte redan är könskodat.

Nej, Strindberg tycks ständigt sysselsatt med manligt och kvinnligt och relationen dem emellan. Nog är det ett användbart ”genusteoretiskt råmaterial” forskarna i antologin Det gäckande könet tar sig an.

Fjorton forskare, både svenska och internationella, undersöker kön, genus och makt i olika texter av Strindberg – inte minst de naturalistiska dramerna som väl är de utomlands mest välkända: Fadren, Fordringsägare, Fröken Julie, men även Ett drömspel får vara med. En dåres försvarstal ges en framträdande roll, och även Ensam, Legender, Svarta fanor och Giftas-novellerna får egna kapitel.

Christopher Joseph Mitchell skriver om ”Radikalfeministen Strindberg”, Anna Cavallin om ”Äktenskapet som disciplinär institution”, Ann-Charlotte Gavel Adams om ”Vetenskap och manlighet” och Eva Borgström gör en ”queerläsning av Svarta fanor”. Marilyn Johns Blackwell skriver om Fadren utifrån empirism, optik och skillnaden mellan mikroskop och spektroskop; Kristina Hagström Ståhl om syn och seende i Ett drömspel. Bland mycket annat; genusperspektivet är ju, liksom texterna de undersöker, inte ett, utan många.

Men visst är det märkligt att den där manlighetens kris, som i nutid utropats från varenda tevesoffa nästan så länge jag kan minnas, tycks minst lika krisande i Strindbergs samtid? För hur tvärsäkert han än uttalar sig om vad män och kvinnor är, så är hans karaktärer ju betydligt mer splittrade, otillräckliga och motsägelsefulla. Och hur gärna vi än vill finna trygghet i fasta kategorier, så framstår de likt förbannat som evigt föränderliga och instabila.

Similar Posts:

• Patriarkens fall
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?
• Strindberg åt folket?
• Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad
• Life imitating art imitating life