Erika Fatlands bok är tvåhövdad. Å ena sidan är det en reseberättelse där hon besöker mer eller mindre otillgängliga länder och områden. Å andra sidan är det en lättillgänglig lärobok om ett område i världen skolans samhälls-, geografi- eller historielektioner inte prioriterar. Hon är författare och socialantropolog och det är med entusiasm och nyfikenhet hon begivit sig ut på en strapatsrik resa i länder som är politiskt slutna. Hon reser runt i länder som i kölvattnet av Sovjetunionens upplösning i några fall blivit regelrätta diktaturer med en personkult som inte står Nordkorea långt efter. Det är endast i undantagsfall uttalanden om den åldrade Herr Diktator inte är idel lovord och prisande. Med rätta naturligtvis eftersom det är direkt hälsovådligt att vara kritisk mot regimen. Sovjettidens angiverimiljö och Kallocain-liknande kontrollapparater har gått i arv. Bakom lyckta bildörrar och med uppskruvad radio vågar man kanske öppna sig en aning, men enbart i viskande ton.

Jag gör det enkelt för mig och klumpar ihop länderna även om det är missvisande, oärligt och lite ignorant. Länderna hon besöker är Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan. I några av länderna finns stora gas- eller oljefyndigheter som skulle kunna användas för att bygga upp stabila och hyfsat välmående samhällen. Dessa ekonomiska katalysatorer kommer emellertid sällan befolkningen till gagn. Ett välfungerande skyddsnät eller en effektiv infrastruktur har fått stå tillbaka för enorma skrytbyggen som inte är annat än tomma skal för att stilla en diktators fåfänga. Hon åker till de mest otillgängliga bergstrakter, far med chaufförer genom öde öknar och besöker till synes moderna städer med vita marmorpalats och futuristiska byggnader. Och jag menar, vem vill inte beskåda världens högsta flaggstång?

Det är dock tydligt att det är fattiga länder. Förfallna sovjetbyggnader, ogynnsamt klimat och stor arbetslöshet präglar tillvaron. Aralsjöns borttynande kan ses som en symbol och att folk lever i direkt närhet av gamla provsprängningsområden för kärnvapen säger något. Det är för en ovetande som en annan oerhört lärorik läsning. Språket är drivet och effektivt. Vi får ta del av överskådliga inblickar i både då- och nutid där blandningen mellan schematiska beskrivningar, detaljer och anekdoter gör det underhållande. En sådan är när Turkmenistans president faller av hästen i det lopp som han naturligtvis skulle vinna. Man skall inte skratta åt andras olycka, men jag är inte bättre än så: https://www.youtube.com/watch?v=pIkurFloebs

Min främsta invändning mot boken är att det finns passager som måste ifrågasättas. Till exempel:

Katedralen, som är den största i Centralasien, var nästan fullsatt. Många hundra troende hade mött upp, finklädda i mörka kostymer och anständiga kjolar. De flesta hade ljusa europeiska drag […]

Det värmer i bröstet att jag med min ljusa hy och mitt blonda hår kvalar in i gruppen som har de äkta europeiska dragen.

Nå, i slutändan är det en till innehållet omfångsrik bok som ger en nyanserad inblick i ett område av världen åtminstone jag inte visste särskilt mycket om. Såtillvida är det en angelägen bok och kan läsas både för dess tillbakablickar in i historien eller för att lära sig om dagens problem och vilka politiska vindar som drar över Centralasien.

Similar Posts:

• Sovjets kollaps dissekerad
• ”Hos oss låter man inte människor gå under!”
• Röster om ett nationaltrauma
• Mastigt, träligt, underbart
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”