Sorgligt nog dog dock robotmakaren innan han hann bygga en sjätte robot som kunde reparera femman, varpå hans änka efter en passande tid anlitade en framgångsrik leksaksrobotkonstruktör från Eringo Beta att göra jobbet. Denne grävde kvickt upp ritningarna till de fem första robotarna och satte igång.

Efter flera månaders hårt arbete presenterade han resultatet. Till en början var många försiktigt optimistiska; visserligen var själva skalet till roboten lite väl bekant, eftersom den uppenbarligen var ihopsatt av delar som var snodda rakt av från de fem originalrobotarna utan att den nye konstruktören tillfört något nytt, men när han väl satte igång roboten skulle den säkert göra något kul.

Han slog om strömbrytaren.

”Fffffffffroody”, sa roboten, knirkade lite med ena knät (som hade varit en liten utsmyckningsdetalj på den tredje roboten, men nu förväntades driva hela konstruktionen). ”Frood. Frooooody.” Den stannade upp tillräckligt länge för att åskådarna skulle hinna minnas att ordet ”frood” hade sagts en eller två gånger av de tidigare robotarna; den nya roboten verkade ha det som sitt huvudsakliga ordförråd. ”Frood”, sade den en gång till medan en liten rökplym började stiga upp från dess huvud. (I övrigt gjorde huvudet, som för många hade varit favoritdetaljen hos originalen, inte speciellt mycket alls utom att dricka te då och då.)

Vid det här laget började robotkonstruktören få panik. Ingen av de delar han snott från de gamla robotarna verkade vara inkopplad till moderkortet eftersom de just inte gjorde någonting, och de många lösryckta smådetaljer han snappat upp från originalen var inte starka nog att bära en hel robot utan en stark egen struktur. Alltså rusade han raskt in i sin verkstad och hämtade en ny del (byggd av open source-material som alla kände till redan) som han raskt monterade fast på robotens rygg. Roboten, som var balanserad för att stå helt still och imponera med sin blotta existens och officiella status som Uppföljare, tippade omgående bakåt och slog i marken med ett ihåligt ”dång”. Där låg den sedan helt stilla, froodande tyst för sig själv, medan en misslyckad detalj från den femte roboten gnisslade en smula.

En efter en gick åskådarna därifrån. I tidningen dagen efter avfärdades den nye robotkonstruktören med uttrycket ”äpp”, ett slangord från Betelgeuse som betyder ungefär ”säkert en genomhyvens kille om man bjuder honom på en öl, men som inte verkar ha en aning om hur man bygger just den här typen av robotar och som nog borde ha låtit oss behålla de goda minnena av originalen i stället.”

Och om ni tyckte att det skämtet var återanvänt ska ni defintivt låta bli Och en grej till… .

Similar Posts:

• Harry Potter med automatvapen
• Illa förtäckt politisk propaganda
• Artemis på rätt väg
• Var har du hjärtat, doktor Jersild?
• Visst går det att köpa kärlek

Artemis har skapat något han kallar en C-Kub, en kombination av människo- och vätteteknologi. Denna intelligenta lilla pda kan knäcka i princip alla koder och ta över vilket nätverk som helst. Det är i samband med att den stjäls som Butler dödas. För att få tillbaka den tar Artemis hjälp av vättarna vars existens kan avslöjas av C-Kuben.

Boken följer inte riktigt mönstret i dom två tidigare vilket är bra. Den första var väldigt bra medan den andra i princip bara var en upprepning av den första vilket naturligtvis inte fungerade. Den här gången har dock Colfer ansträngt sig lite extra. Boken innehåller då och då utdrag ur Atremis egen dagbok på ett bra sätt och vi får stifta bekantskap med minst en person som troligtvis kommer vara med i kommande böcker. Nu räcker inte detta ända fram men det är på rätt väg. Varför inte ta med lite fler nya och spännande saker och personer? Varför begränsa sig så?

Colfer verkar också ha fått en större respekt för sina läsare, det inte är lika nedlåtande skrivet som tidigare. Nedlåtande är lite hårt men det fanns tidigare ingen tro på att den unga målgruppen var kapabel till att ta till sig mer komplicerade texter och själva lista ut saker och ting. J.K. Rowling har väl redan visat hur fel det är, tycker jag. Nu har nog böckerna om Artemis en lite yngre målgrupp än de om Harry men inte så mycket yngre. Det skulle vara en bättre läsupplevelse om man kände att författaren hade lite mer förtroende för sina läsare.

Även denna gång är det en rätt påkostad produktion som kommer göra sig bra i bokhyllan bredvid dom andra i serien även om omslaget till den engelska upplagan är mycket snyggare. Du kan vara rätt säker på att det kommer fler delar och efter Artemis Fowl – Evighetskoden känns det faktiskt som om det är något att se fram emot igen. Vi pratar inte Harry Potter-klass här men i väntan på att nästa Potterbok på svenska kan Artemis Fowl stilla den värsta abstinensen.

Similar Posts:

• Harry Potter med automatvapen
• En förtrollande bok
• Illa förtäckt politisk propaganda
• Potter-konceptet börjar kännas slitet
• En illustrerad dos magi

Böckerna kom i nytryck för ett par år sedan och det fanns hela tiden i mitt bakhuvud att jag skulle läsa dem igen. Lite nostalgi är aldrig fel. Efter nästan ett år var det så dags och det visade sig att jag kom ihåg det mesta av handlingen men det var intressant läsning i alla fall. Språket är enkelt och lite väl övertydligt, särskilt när man fortfarande har Harry Potter i färskt minne. Man är inte dum bara för att man är ung och författare av ungdomsböcker har en tendens att underkatta sina läsare.

I fallet med kvartetten om Universums öde så skulle jag vilja säga att det är ett ganska uppenbart försök att påverka läsaren politiskt. Själv säger George att det var miljödebatten som påverkade honom och att det är det centrala budskapet men jag tycker nog att det mer känns som en bisak. De tre första böckerna handlar om hur illa allt är på jorden och att det är den överdrivna konsumtionens fel att jorden håller på att gå under tack vare alla miljöförstöringar. I den tredje boken har människorna förvandlats till viljelösa konsumtionsmaskiner helt i klorna på den storebrordator som styr samhället. Bok fyra däremot utspelar sig ett framtida samhälle i Andromedagalaxen där man kallar varandra för ”kamrat”, alla måste vara lyckliga och ingen får leva utanför systemet. De arketypiska kommunistiska dragen är väldigt tydliga och det blir nära på lite patetiskt. Nåja, de skrevs i alla fall under en annan tid. När jag läste böckerna första gången kommer jag inte ihåg att jag reagerade för samma saker så han har kanske inte underskattat sina läsare i alla fall den gode George.

Den nya utgåvan av Universums öde har reviderats och i den tredje boken talar man om ”nätet” som är det sätt på vilket de stora centraldatorerna styr hela världen. Jag vet inte om det är en ändring till denna upplaga men det känns verkligen så. Mänsklighetens räddning ligger i att förgöra både datorerna och nätet och tvinga mänskligheten tillbaka till ett förteknologiskt stadium. Själva syftet är att hindra den hemska konsumtionen som korrumperar mänskligheten och förstör planeten.

I den fjärde boken finns ett avsnitt (sidan 54) som för tankarna till Adolphson & Falk med ”Kontrollen blinkar blå”. Otroligt charmigt måste jag säga. Klara plusspoäng till George. I den tidigare utgåvan var det fem böcker. Han har strukit en av dem helt då han helt enkelt tyckte den var för dålig för att ges ut igen.

Om man bortser från de klumpiga försöken att forma läsaren till en god kommunist är det en ganska underhållande serie. En bok tar ett par timmar att läsa och då läser jag ändå inte speciellt fort. Har du inget annat för dig är de värda några timmar men det finns betydligt bättre tidsfördriv. Harry Potter som jag nämnde är ju det självklara valet men även Artemis Fowl är klart överlägsen. Spara Universums öde och ha den som reservlitteratur när du har slut på annat intressant att läsa eller bara har ett par timmar på dig, det är mitt tips.

Similar Posts:

• En förtrollande bok
• Artemis på rätt väg
• Harry Potter med automatvapen
• Passar i samma ram som första boken
• Potter-konceptet börjar kännas slitet

Den fjärde boken om Harry är den tjockaste hittills och har samma tjusiga omslag som sina föregångare. Den årliga quidditch turneringen mellan Hogwarts elevhem är inställd till förmån för en återupplivad tradition, magisk trekamp. Magisk trekamp lades ner på grund av allt för många dödsfall bland deltagarna men nu ska man göra ett nytt försök med syfte att öka förståelsen mellan trollkarlar och häxor från olika länder. Rowling vidgar våra vyer ordentligt i och med att det är trollkarlar och häxor från tre olika magiskolor i världen som deltar i tävlingen. Detta är första gången som vi på allvar får veta något om hur världen för magiker fungerar och ser ut. Vi introduceras även för ett antal nya varelser och raser.

Även detta skolår får Harry, Ron, Hermione och de andra eleverna en ny lärare i Skydd mot svartkonster, Monsteröga Moody som tidigare jagat onda trollkarlar och blivit lite paranoid av det. Lupin som innehöll positionen i förra boken dyker inte upp men det gör istället Sirius Black, Harrys gudfar.

Som vanligt är det välskrivet, väl genomtänkt, bra översatt och otroligt bra. Rowling ser till att hela tiden hålla oss på sträckbänken genom att ge oss små doser av information om världen men inte för mycket och inte allt på en gång. Det finns mycket kvar att avslöja i kommande böcker och jag ser verkligen fram emot att få lära mig mer.

De element som gjort de tidigare böckerna så framgångsrika finns med även denna gång. Det jag syftar på är att det är ämnen som ungdomar och självklart alla vi som en gång varit ungdomar kan relatera till så som svartsjuka, hur svårt det är att bjuda ut någon första gången, sättet på vilket vuxna undanhåller sanningen för att skydda barnen och maktlösheten man känner när man inte blir tagen på allvar bara för att man inte är gammal nog att rösta som tas upp.

Rowling är en mästarinna i att ge karaktärerna olika personligheter och det är vad som motiverar personerna som är nyckel till gåtorna i böcker och det gäller även denna gång. Beteenden som verkar suspekta visar sig ofta ha helt andra bakomliggande orsaker än man först tror och det är inte förens i slutet man förstår hur det hela hänger ihop.

Enligt Rowling ska det bli sju böcker i serien och hon hade huvuddragen i historierna klara för sig redan innan arbetet med den första boken började. Vad jag förstår så har hon redan skrivit sista paragrafen i sista boken. Det borde borga för fortsatt hög kvalitet och de farhågor jag haft om att det blir en evighetsserie med Lord Voldemort som återkommande skurk inte besannas.

Jag läste en nyhetsnotis i tidningen nyligen om att rektorn på en skola i USA har förbjudit eleverna att läsa Harry Potter böcker i skolan då de magiska inslagen strider mot den kristna tron. Jag är inte säker på hur mycket av det som är sanning men fenomenet Harry Potter lär i alla fall överleva den om det är sant.

För inte så länge sedan recenserade jag Artemis Fowl av Eoin Colfer som jämförts med Harry Potter, den fick åtta i betyg. Jag var nära att ge den en nia men i jämförelse med Harry Potter och Den flammande bägaren är den absolut inte värd mer än en åtta. Denna den fjärde boken om Harry Potter är till och med snäppet bättre än sina föregångare. Den enda anledningen jag kan komma på till att inte ge den en tia är att det blir problem om nästa bok är ännu bättre och jag kan ju inte ge mer än tio i betyg. Nåväl, den dagen den "sorgen". Den enda negativa jag kommer på är att boken känns lite sladdrig och att trycket färgar av sig på fingrarna, någon som inte blir bättre av att det är en svart sida med stjärnor före varje kapitel.

Nå, varför sitter du här och läser den här recensionen för? Om du inte är blind och väntar på att den ska släppas på ljudband är det bara att masa sig iväg till närmaste bokhandel eller klicka på länken här bredvid för att köpa den via internet. Vilket alternativ du än väljer så gör det NU!!!

Similar Posts:

• Vem gillar Rowling?
• Potter-konceptet börjar kännas slitet
• Idén är styrkan
• Artemis på rätt väg
• En illustrerad dos magi

Fowl är en ung blivande mästerbrottsling vars far förmodas vara död och vars mor är sinnessjuk som en följd av det. Han har en plan som går ut på att lura av de skygga vättarna en del av deras guld. Resten av mänskligheten vet inte ens att vättarna existerar och det är på det sättet de vill ha det. När jag pratar om vättar är det inte de små mystiska varelserna från sägnerna. Nej, dagens vättar är tekniskt välutvecklade och lever under jord. Gnomerna är den ledande rasen bland de underjordiska folken men det finns även troll, dvärgar, svartalfer, älvor och minst en kentaur som tillsammans går under betäckningen vättar.

Eoin Colfer har byggt upp en spännande värld med roliga, intressanta och levande karaktärer som det är lätt att leva sig in i. De olika raserna har alla sina egenheter från dvärgarna som kan sätta käkarna ur led och gräva tunnlar genom att äta sig fram genom marken till svartalferna som kan frammana eldklot och är eldsäkra. Fowl har alltså en plan för att lura av gnomerna en del av det guld de har undangömt. För att lyckas med detta måste han komma runt alla deras försvarsmekanismer. Att lura vättarna är dock ingen liten bedrift med tanke på att de har massförstörelsevapen och kan stoppa tiden. Fowl vet dock mer om vättarna och deras knep än de kan tro och det blir en jämn kamp ända till slutet.

Eoin Colfer själv har beskrivit boken som en Die Hard i sagolandet och liknelsen är kanske lite överdriven men inte helt felaktig. Frågan är bara om dagens ungdomar kan relatera till Die Hard då den inte direkt är en ny film. Å andra sidan kanske jag inte är riktigt så gammal som jag känner mig i jämförelse med bokens målgrupp, så det kanske fungerar. Artemis Fowl är en väldigt underhållande bok och jag önskar att det funnits fler sådana när jag växte upp. Om du är intresserad kan du med lite tur hitta ett tunt häfte hos din bokhandlare där du får två kapitel som smakprov utan kostnad. Du kan även läsa dem på den officiella webbplatsen om du vill men då är de på engelska. Artemis Fowl har alla förutsättningar att bli en gigantisk framgång, inte minst med tanke på att historierna om Harry Potter har breddat vägen och gjort ungdomsböcker till något hett Det lär inte dröja länge förrän det finns en uppföljare tillgänglig.

Boken är välskriven och sticker ut lagom mycket för att den ska bli riktigt spännande och intressant men inte tillräckligt mycket för att den inte ska passa in i bilden av en fantasybok för ungdomar. Den är väldigt spekulativ och kommersiell, en riktig produkt vilket inte är ovanligt när det handlar om att tjäna pengar på ungdomar. Colfer har fått 700.000 pund i förskott för rättigheterna. Potters möjlige efterträdare på världens topplistor är något alla förlag letar efter med ljus och lykta och de öppnar säkert gärna rejält på plånboken. Efter att ha läst Artemis Fowl är det nog ingen som blir förvånad när jag säger att filmen beräknas komma ut 2002…

PS. Kan du gissa hur dvärgarna gör sig av med all jord de sätter i sig?

Similar Posts:

• Artemis på rätt väg
• En förtrollande bok
• Illa förtäckt politisk propaganda
• Potter-konceptet börjar kännas slitet
• Menlös