Det är viktigt med tryckfrihet. Det är också viktigt att fundera över vad vi använder den till. Författare på flykt finns över hela världen, Sverige tar emot en hel del; det är människor som skriver saker som upprör styret i det land de lever. Som kritiserar regimer eller på annat sätt bryter den censur som råder, och som för att kunna fortsätta skriva, utan hot om fängelse eller dödsstraff, behöver skydd i ett land med demokrati.

Och så har vi Charlie Hebdo, som publicerar satirteckningar som i bästa fall kritiserar terrorism och fascistiskt styre. I sämsta fall ökar hatet mot muslimer och islam som religion. Ingen förtjänar att dö för en satirteckning. Men vi har en religion där det uttalat förbjuds porträtt av guden. Är det då en vettig sak att använda sig av tryckfriheten, för att förlöjliga och reta de som tror på detta förbud? Jag är inte för terrorism. Men jag är fan inte för att missbruka tryckfriheten heller. Vi ska aldrig tulla på människors rätt att uttrycka vad de tänker och känner. Men hur vore det om folk tänkte lite på andra, innan de publicerar? Vägde vikten av vad som sägs mot vilken vinst det i längden ger? Lars Vilks gjorde inte sin rondellhund med någon sorts ödmjuk inställning inför andra människors tro. Det måste gå att ha två tankar i huvudet samtidigt.

Och välja sina strider.

I veckan skriver vi på dagensbok som vanligt recensioner varje dag. Är det inte fantastiskt? En recension per dag får ni. Aldrig att vi misslyckas med det, och då är ändå folk sjuka, har massor att göra och har lika röriga liv som någon av er läsare.

På måndag skriver Marie om Elizabeth Smarts klassiska och i stor utsträckning självbiografiska kärleksroman Vid Grand Central Station där satt jag och grät. ”En lyriskt koncentrerad historia om en kvinna som offrar sig fullständigt för kärleken till en man, likt en 1930-talets Ester Nilsson. Formuleringsfröjd och frustration i fin symbios”, hälsar Marie.

På tisdag skriver Håkan om Agneta Enckells Inte ett ord (jag är naken). ”En fantastiskt egensinnig diktsamling, i processen från djupsömn till vakenhet. Inspirerad av judisk teologi. Tolkningar och vantolkningar, barn och föräldrar. Generationers återskapande av mening. I allt gammalt, nytt.”

På onsdag skriver Josefine om Stjärnklart av Lars Wilderäng. ”En väl researchad spännande undergångsroman. Typ.”

På fredag skriver Cecilia om Anna Hedlins debutroman Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten. Huvudperson är Anne Boleyn och handlingen den välkända från det engelska hovet under Henrik den VIII. ”Det vackra språket är behållningen snarare än dramat”, tycker Cecilia.

Och avslutar veckan gör Tone som skriver om svenska Grantas spöknummer, som hon besviket konstaterar lider stor brist på spöken.

Similar Posts:

• Det finns inget försvar för kärleken
• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner
• Vacker debutpärla
• Säkerhetspolitisk action på detaljnivå
• Författarintervju med Lars Wilderäng

Elizabeth Smarts prosalyriska (och i stor utsträckning självbiografiska) roman om sin kärleksrelation med poeten George Barker gavs ursprungligen ut 1945. Det är en relation som inleds helt på Smarts initiativ då hon redan som läsare av hans dikter bestämmer sig för att Barker är mannen för henne. Med en enastående envishet får hon poeten (och hans fru) att bli en del av sin tillvaro. De båda skrivande själarna inleder en stormig relation som (från och till) kommer att vara i arton år och resultera i fyra gemensamma barn. Detta dock alltid vid sidan av Barkers ”riktiga” relationer och äktenskap.

Kvinnan i romanen är aldrig den enda för mannen, och hon brottas ständigt med svartsjuka och skuldkänslor. Hon låter sig själv ätas upp av dessa känslor, oförmögen att bryta sig loss. Och hon gör det provocerande nog helt frivilligt, som om det i sig är nobelt att offra sig själv för någon annan. Eller är det för att hon inte vill vara utan den hans kärlek gör henne till – urkvinnan som är sprungen ur själva naturen?

Jag trodde det skulle vara som att ha en fågel i handen, inte ett vilt hav som behandlade mig som vrakgods.
Men jag har blivit en del av jorden: jag är en av dess bortdragande och framrusande vågor. Jag är samma musik som träden, kolibrifåglarna, himlen, frukterna, grönsakerna i sina rader. Jag är alltsammans eller vad som helst av detta. Jag kan förvandla mig till vad jag vill.

Av poeten hon älskar tecknas ingen skarp bild, nej knappt någon bild alls. Det är inte honom romanen handlar om trots allt, det är om hennes kärlek. Vi vet bara att hon låter sig uppslukas av den och att kraften i detta inte svarar mot förnuftet. Det är en klok, tänkande och inledningsvis självständig kvinna som böjer sig fullständigt för kärleken till en man som inte vill ha henne så som hon vill ha honom. Det ger samma frustration som då Lena Anderssons Ester Nilsson kryper för Hugo Rask – starka kvinnor som kapitulerar och offrar sin självrespekt för kärlekens irrationalitet. ”Nej, det finns inget försvar för kärleken, och tårar gör bara brottet värre. Var förnuftig. Var vanlig. Du är en klyftig tös. Du har något i huvudet. Sätt igång och gör någonting av dig själv.”

Språket är lyriskt koncentrerat, och kryddat med bibliska referenser och anspelningar. Smart citerar Höga Visan och Voltaire, och hon använder sig i stor utsträckning av naturens rörelse för att beskriva känslor (knoppning, vågor, vulkanutbrott, förruttnelse). Men så låter hon dessa högtravande bilder kontrasteras mot krasst reella – skrivmaskinsknatter, gårdagens smink och grova porer, eller bomberna som faller på andra sidan Atlanten. Jag samlar formuleringar i en anteckningsbok, och vet att jag inte är den första. För att nämna ett exempel så är Morrisseys albumtitel Louder Than Bombs hämtat från romanen.

Annina Rabe som skrivit förordet till denna mycket snyggt formgivna nyutgåva kallar den, trots att hon inte tycker om begreppet, för kultroman. Det är en bok som drar med mig ner i en virvel av känslor och formuleringar som jag kan värja mig mot lika lite som kvinnan i romanen kan värja sig mot kärleken. Och som plåster på såren för den som tycker det är svårt att läsa om den här typen av kvinnlig självutplåning – det är trots allt inte George Barker vi kommer ihåg idag.

Similar Posts:

• Hopplöshetens historia
• Befriande skeptiskt om förälskelse och relationer
• Vecka 3: Bland skämt och allvar
• Skickligt men svalt
• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen