Flugdrottningen är en novell att läsa med avsmak, i alla fall om man liksom jag tycker att flugor är ungefär det äckligaste som finns. För flugor svärmar det av i Elisabeth Lahtis novell. Huvudpersonen i Flugdrottningenn har till en början samma inställning till flugorna som jag har, de är äckliga, smittbärare och ska väck till alla pris. Det sprayas och städas och kastas mat för att flugorna ska försvinna men inget hjälper. Som tur är har internet svar på allt och det finns forum där andra flugdrabbade kan mötas och byta tips och erfarenheter. Det är som att komma hem.

I takt med att jag läste inläggen blev jag allt mer euforisk. Det blev lättare att andas. Jag hade hittat hem. Från den kvällen drog jag ner en aning på städandet och tillbringade istället mer tid med mina nya vänner.

Flugdrottningen är skriven på ett klassiskt novellspråk, det är lite av en högtravande ton med många korta meningar. Jag vet inte varför jag upplever att noveller alltid låter likt Flugdrottningen, kanske läser jag för få. Men av en ny författare, oetablerad bland de stora förlagen hade jag hoppats på något nytt, något annorlunda, något som bevisar för mig att en novell inte måste se ut som jag förväntar mig att en novell ska se ut. För jag hoppas och tror att genrebegreppet novell kommer att vidgas.

Egentligen är jag inte med på vad Flugdrottningen handlar om, den har ett drag av oförklarlighet och magi eller science fiction över sig, det där med det oförklarliga som bara sker, som vi inte har någon makt över. Med det perspektivet är Flugdrottningen en spännande novell.

Similar Posts:

• Noveller man glömmer
• Verkligheten som en skuggridå
• Lättläst novellkonst med ömhet
• Konsekvenser som bygger på förtroende
• Uppbrott och våndor