Romanförfattaren och poeten Sjón medverkar vid flera olika tillfällen på mässan. Bland annat gör han en läsning i Rum för Poesi på fredagen kl. 14. Han deltar också i seminariet Arvet efter Eddan – den nordiska stilen?
tillsammans med norske Erlend Loe på lördagen kl. 11.

Vinnaren av Svenska Akademiens nordiska pris 2012 – Einar Már Guðmundsson, medverkar i seminariet Ett år efteråt på fredagen kl. 17. Här handlar det om året efter katastrofen på Utøya och de olika politiska strömningar som rört de nordiska länderna sedan dess. Ett antal författare, bland annat svenske PO Enquist, deltar förutom Einar Már Guðmundsson.

Steinunn Sigurðardóttir, som dagens gäst skriver om, kan bland annat ses på seminariet Dublin & Reykjavík: Litterära städer. Där leder hon ett samtal om de båda städerna som utsetts till Världslitteraturstäder av UNESCO. På lördag kl. 13 kan ni lyssna på detta.

Naturligtvis finns det mer isländskt att ta del av på bokmässan. För ännu fler tips, se programmet till höger.

Similar Posts:

• Vecka 37 på dagensbok.com: Ännu mer nordisk litteratur
• Finskt och finlandssvenskt på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• Hårdkokt, lakoniskt, isländskt
• Torsdag på bokmässan

Denne isländske författare har tidigare belönats med Nordiska rådets litteraturpris 1995 och blivit hyllad både en och två gånger. Personligen har jag aldrig tidigare stött på Gudmundsson utan först nu får jag stiga in i hans litterära värld.

Boken utspelar sig som sagt i Reykjavik och The Beatles härjar på listorna och "A hard day´s night" får folk världen över, inklusive islänningarna, att springa benen av sig till biograferna.

Johann är något av en lustigkurre som utför diverse småbus till höger och vänster, ständigt i maskopi med jämnåriga kamrater. Det är en varm berättelse om tiden då man så sakteliga närmar sig vuxenlivet. Kärleken spirar och svalnar, nervösa händer söker sig innanför blusar, föräldrarna fasar, socialdemokratin ska rädda världen, eller i varje fall Island, och hela tiden i bakgrunden ligger 60-talets musikhjältar, Beatles, Stones, Spencer Davis Group, Pretty Things, med ett komp av upproriskhet.

Ganska tidigt i boken slår det mig att Johanns upplevelser påminner en hel del om Mattis uppväxt i Populärmusik från Vittula. Människor porträtteras på ett liknade komiskt sätt och stämningen i berättelsen har mycket gemensamt med Niemis mästerverk. Även platserna påminner något om varandra, även om Reykjavik är en något större stad. Jag tänker främst på det karga landskapet och den geografiska isoleringen från omvärlden, samt att musiken spelar en stor roll i berättandet. Men jag tycker inte att Beatlesmanifestet når riktigt ända fram. Visst frustar jag till i ett skratt eller två under berättelsens gång, men det blir oftast inte mer än bara så där småputtrigt trevligt.

Visst är det kul med de musikaliska inslagen, som när Johann i ett av sina pojkstreck låter The Stones´ "Lets spend the night together" agera som inbjudan till en kvinnlig lärare, med skolans rektor Herbert som avsändare och ej heller att förglömma hans framförande av Spencer Davis Group´s klassiker "Keep on runnin´" i aulan. Eller hans tafatta försök att närma sig det motsatta könet och inte riktigt veta vad det är man ska göra. Charmigt, men det känns ändå som det fattas något i berättandet. Dock måste jag ge Gudmundsson ett stort plus i kanten för sitt, i förbifarten, namedroppande av Spooky Tooth. Ett fenomenalt band som ofta förbises i musikhistorien.

Beatlesmanifestet, titeln kommer från huvudpersonens egenkomponerade manifest som är tänkt att ersätta kommunisternas, dadaisternas, futuristernas, etc, och som tyvärr aldrig riktigt får sin förklaring i boken, är en mycket lättläst skapelse som underhåller lagom, för att använda ett typiskt svenskt uttryck. Själv sitter jag bara och jämför med Niemis bok och konstaterar att den i många avseenden är så mycket bättre.

Similar Posts:

• Hårdkokt, lakoniskt, isländskt
• Isländskt på bokmässan
• Skivtips en masse
• Mångbottnad klaustrofobi
• En bok för att klyva mörkret

Namndroppandet är dock inget nytt inom den isländska berättartradition, det är ett stildrag som härstammar från de gamla sagornas tid på 1200-talet, Gudmundsson spinner bara medvetet vidare på temat med sin 1900-talssläktssaga och ersätter blodiga spjutyxor i huvudet på folk med spritflaskor som splittrar familjer. Den fornnordiska mytologins asatro är givetvis sedan länge sopad under mattan och ersatt med kristendom och kommunism. Annars är mycket sig likt om man jämför dåtid med nutid. Det var fattigt och förjävligt då och det är fattigt och förjävligt nu. Det är hårdkokt och lakoniskt. Det är typiskt isländskt. Sådär lagom schabloniserat.

Namnlösa vägar är den tredje fristående delen i denna släktsaga som Gudmundsson påbörjade med Fotspår på himlen, den läste jag för flera år sedan men dessa två böcker är så identiskt lika att jag lika gärna skulle kunna citera hela min egen recension som jag skrev den gången. Trodde nästan ett tag att jag läste en nyutgåva av den första delen, vilket kanske ger en liten vink om att det inte var så värst inspirerande (hoppas ni ursäkta mig nu men jag kunde inte låta bli!) att trampa i gamla fotspår.

Är mycket tveksam till att jag kommer ge mig på den andra delen, Drömmar på jorden, eller någon eventuell fortsättning av denna släktsaga, men just som fristående delar/böcker kan jag rekommendera både Namnlösa vägar och Fotspår på himlen. Om inte annat för alla underbart träffsäkra och roliga repliker som man stöter på lite varstans i båda böckerna.

Här är en från Namnlösa vägar när en mor skäller ut sin olydige son som nyss besökt sin alkisfarsa:

Det är avståndet som gör fjällen blå och papporna stora. Kom ihåg det!

Similar Posts:

• 60-talets Reykjavik drabbas av Beatlesfeber
• Isländskt på bokmässan
• Isländskt livsöde i varm ton
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Överlevnadskonst