Men det var ju bara en metafor. De satt i varsin kammare och skrev sina respektive romaner i helt olika stilar med helt olika idéer och helt olika målsättningar, men på något vis råkade de båda konstruera en huvudperson som var en ung ensamkommande flykting vid namn Ahmed (eller Ákmeð på isländska dårå, utlänningar får dras med de namn man kan uttala) som radikaliseras och dör. När de båda släpper sina romaner samtidigt leder det förstås till stor Kulturdebatt™ där alla som räknas har en åsikt om exakt hur de här romanerna ska utläsas (åtminstone tills ett nytt ämne dyker upp och de båda snabbt glöms bort), men också till slutet på deras förhållande. Så nu sitter de i stället i varsin ända av stan utan att kunna skriva något mer och taggar varandra varje gång de knullar någon annan framför kamerorna för att hämnas. Men samtidigt planerar någon en förändring – det slutgiltiga terrordådet, eller om det nu är ett konstverk, det som stänger ner eller öppnar upp den sköna nya värld vi valt åt oss en gång för alla. Vad händer då?

Det är något i den där krocken mellan det självgoda och det omvärldsblinda som har fröet till en stor samtidsroman i sig. Från det nordvästra hörnet av ett stängt Europa som bara bryr sig om sina privata angelägenheter kan ju icke-europeer bara användas just som metaforer och stridsäpplen, något egenvärde har de förstås inte när vi reducerat samhället till en enda autofiltrerande selfiefest. Terrorismen är ju den perfekta 2000-talshandlingen, en bön om att bli sedd och bli viral. Dumhet blir en riktigt kul satir, lite som en korsning mellan E.M. Forsters The Machine Stops och Black Mirror utspelad på DN:s kultursida, men som jag också ganska snart irriterar mig lite på. Varenda karaktär här är så outhärdligt självupptagen och, tja, dum att jag redan efter 30 sidor vill se dem dö, eller åtminstone se hela den här tyckonomidystopin gå under i flammor. Till viss del är det säkert poängen, men när alla inblandade är så uppenbara schackpjäser i Örn Norðdahls lustmord håller det inte riktigt som roman. Ironin: när han satiriserar självupptagenheten, enkelspårigheten, tråkigheten borde det gå att åtminstone skymta något bortom det. Annars riskerar romanen tyvärr att bli precis lika kortlivad som något annat kultursides- eller Facebookinlägg man lajkar och retweetar innan debatten hittar nästa ämne.

Similar Posts:

• Att föreställa sig E.M. Forster
• Att läsa sitt liv
• En berättelse för vår tid
• Många pojkars historia
• Isländskt livsöde i varm ton

I Damon Galguts biografiska roman möter vi Morgan, som han kallas boken igenom, på hans resor till Indien och Egypten där han tillbringade längre perioder. Han vill upptäcka världen och bli inspirerad till nya böcker. Fantasierna om män avlöser varandra men Morgan verkar aldrig få till det på riktigt. Även relationerna till de två han förälskar sig djupt i, Masood och Mohammed, stannar på ett mestadels platoniskt plan. Och när kärlekarna gifter sig och får barn blir Morgan lämnad kvar. Galgut har verkligen spännande ämnen att jobba med. Exotiska platser, skrivandet och undantryckt sexualitet. Tyvärr hämmar det biografiska formatet historien från att riktigt lyfta.

Arktisk sommar var även namnet på E.M. Forsters oavslutade roman. När Damon Galgut nu återanvänder titeln blir den en poetisk bild av ett författarskap som trots sina framgångar håller mycket inlåst. Kontrasten mellan Morgans brinnande inre och den sexuella avhållsamhet han tvingas in i, av samhället men många gånger också av sig själv, är ständigt närvarande, även i skrivandet. Det långa och ofta avbrutna arbetet med En färd till Indien (1924) utgör en stor del av Galguts skildring. Forster skrev samtidigt romanen Maurice, färdigställd 1914 men inte publicerad förrän 1971 på grund av sin gestaltning av homosexuell relation. I Galguts Arktisk sommar beskrivs hur Morgan upplever att Maurice får honom ”ur kurs” och grumlar hans förmåga. När han äntligen hittar en väg tillbaka in i En väg till Indien är det en stor lättnad. Romanen blir också hans största succé. Samtidigt skäms de vänner, flera av dem själva homosexuella, som får läsa Maurice. De tycker att den är rent ut sagt dålig och att den inte kan offentliggöras. Att sådant varken kan eller ska skrivas.

Den arktiska sommaren antyder också Morgans längtan till en exotisk plats. En plats där livet kanske är enklare. Fullt så enkelt är det såklart inte. Trots att han upplever kärlek och sexuella möten är han på många sätt fast i sin kropp, sina känslor och det fördomsfulla klassamhälle han lever i. Bakom allt finns också den koloniala kontexten. Inte minst i Morgans möjligheter att resa till den så kallade Orienten och hans attraktion för de unga männen där. Men också på ett större plan. Flera gånger påpekas att det brittiska imperiet en dag kommer att falla och lämna Indien till sitt öde. Vad händer då med de mänskliga relationerna?

Det svåra med biografiska romaner är att förvandla fakta till levande fiktion. E.M. Forster lämnade efter sig ett stort antal dagböcker, och det är tydligt att Arktisk sommar bygger på grundlig research. I sitt tack i slutet av boken radar Galgut upp en mängd källor han använt sig av. Och ibland fastnar berättelsen i uppvisandet av fakta, som i partiet om hur Morgan funderar på vad han ska ta med i essäsamlingen Pharos and Pharillion. Att vara alltför upptagen vid sanningen innebär också att partier med detaljerade beskrivningar av resande och skrivarbete blir väl utdragna och, tyvärr, tråkiga. Här kan jag önska att Galgut tagit sig större konstnärliga friheter. Intressantast är Morgans tafatthet, motstridiga känslor och personliga utveckling. Även här stannar det dock ofta vid beskrivningar av känslorna istället för gestaltningar av händelser som påverkar Morgan, något som gör berättandet onödigt segt.

Jag fångas mest av hur vältecknade många av bifigurerna är och hur de bidrar till bilden av Morgan. Masood och Mohammed i synnerhet, men även mindre karaktärer. Virginia Woolf är en av dem. Som medlemmar av Bloomsburygruppen samtalar Morgan flera gånger med paret Woolf om sitt skrivande. Virginia befinner sig oftast i bakgrunden, men i de få rader där hon framträder mer lyckas Galgut både fånga hennes karaktär och ge en bild av hur andra ser på Morgan.

Virginia satt intill och rökte en av sina shagcigaretter. Hennes närvaro hade en intensitet som fick honom att ta ett steg bakåt. Ändå hade han lärt sig tycka om denna kvinna med det långa, lyktformade ansiktet, präglat av skarp intelligens. Hon studerade intensivt med sina två lysande naglar till ögon och sa sedan: ”Jag kan faktiskt inte föreställa mig dig där borta.”
”Men jag har redan varit där. I sex månader.”
”Jo, jag vet. Du brevväxlade med mig. Jag säger bara att jag inte kan föreställa mig på den platsen. Misslyckandet är mitt.”
Fast som alltid med Virginia kändes det som om misslyckandet på något sätt var hans.

Även vännerna verkar tycka att Morgan är omgiven av en viss mystik. Vem är han egentligen? I spänningen mellan en persons strävan efter att fullborda sig själv och det svåra i att släppa andra människor in på livet blir Arktisk sommar som mest engagerande.

Similar Posts:

• En berättelse för vår tid
• Många pojkars historia
• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Han lajkade Big Brother
• Att läsa sitt liv

Det blir en resa genom Samanthas liv och genom ett utsnitt ur litteraturen – böcker skrivna av (mestadels) kvinnor, för (främst) kvinnor och flickor: L.M. Montgomerys Anne på Grönkulla, Margaret Mitchells Borta med vinden, Sylvia Plaths Glaskupan, Shirley Conrans Lace, Erica jongs Rädd att flyga men också J. D. Salingers Franny och Zooey, H.C. Andersens Den lilla sjöjungfrun, E.M. Forsters Ett rum med utsikt och många fler. Det är en rad kära återseenden men också många ifrågasättanden, eftersom hon läser på ett annat sätt nu, ständigt med feminismen inom räckhåll. Men också av det, som hon inte helt ställer sig bakom längre, har hon lärt sig en hel del. Identifikationen hon behövde har hela tiden lett henne vidare till nya förebilder när livet och behoven ändras och i backspegeln är det ändå få av idealen som är helt förkastliga. Däremot visar det sig att en del av birollsinnehavarna vid närmare påseende besitter en hel del åtråvärda hjältinneegenskaper.

Det är personligt men hålls ändå mestadels vid ytan – djupen snuddas vid men sällan länge, trots att det ändå är ganska sorgsna ackord i grunden: att inte känna sig hemma, eftersom man är del av en familj som flytt och lämnat sitt hemland bakom sig, och att inte riktigt gå med på att det som föräldrarna, traditionen, kulturen, ser som målet med ens liv faktiskt är det, d.v.s. att gifta sig med en trevlig irakiskjudisk pojke.  Och det är där litteraturen visat på fler vägar och alternativ, gett möjliga liv att leva.

Eftersom min egen barn- och ungdomsläsning i så hög grad sammanfallit med Samantha Ellis är det mesta välbekant men det blir ändå något nytt med det vuxna perspektivet, som ändå ställer sig på det läsande barnets, den läsande tonåringens sida. Det är ett synnerligen ickeelitistiskt tillvägagångssätt där Jane Eyre och Lace mäts med i stort sett samma måttstock (och ja, båda vinner). Mestadels är det lättsamt, småbitskt och roligt med drastiska beskrivningar av såväl händelser i Samantha Ellis liv som i böckernas handling och jag får lust att läsa om såväl de böcker som nämns som andra titlar som betytt mycket för mig.

Jag tror att den här boken vinner på att läsas på engelska – ord som ”äktenskapshandlingen” finns inte på samma sätt på svenska, som engelskans ”the marriage plot” är ett begrepp (det syftar på en intrig som rör uppvaktning och övervinnande av hinder för att sluta i ett äktenskap). Samtidigt finns det en bra tvetydighet i det, eftersom ”handling” både kan syfta på handling i böcker och filmer men också själva handlingen i sig, här att ingå äktenskap.

Ibland ställer jag mig frågande till översättningarna av citat – i slutet finns en litteraturlista för samtliga kapitel och där nämns de svenska översättningarna men på åtminstone ett par ställen är det inte dessa översättningar som använts för citaten, utan antagligen är de översättarens egna och då blir det lite si och så för oss som verkligen läst böckerna som Samantha Ellis. Det är tyvärr också gott om små korrekturfel, som stör en annars framåtflödande läsning om en av de saker jag älskar mest – litteraturens förmåga att skapa och öppna nya världar gång efter annan, för oss alla om vi bara vill det.

Similar Posts:

• Att föreställa sig E.M. Forster
• En berättelse för vår tid
• Första översättningen
• Många pojkars historia
• Han lajkade Big Brother

Jag hinner inte läsa länge i Edmund Whites En pojkes egen historia förrän jag stöter på en beskrivning av det jag själv varit med om. Ett ”fjolltest”. Ett test för att se om jag är bög eller inte. Om alla bögar kontrollerar naglarna på samma sätt är det lätt att urskilja dem. Eller ja, oss. Så är det såklart inte. Alla bögar kontrollerar inte naglarna på samma sätt. Alla bögar beter sig inte likadant. Ändå kan det vara viktigt med gemensamma uttryck. Det kan vara gester, det kan vara sätt att klä sig, det kan vara låtar, filmer… Framför allt är det viktigt med gemensamma historier.

För några år sen gick jag en skrivarkurs och hade skrivit en text som innehöll en kärleksrelation mellan två män. När jag innan responsmötet i förbifarten nämnde min pojkvän sken en av de andra i gruppen upp och frågade mig om jag tror att homosexuella författare oftast skriver om homosexuella karaktärer? Svaret är nej, det tror jag inte. Historiskt sett har homosexuella författare skrivit om heterosexuella personer och relationer, precis som heterosexuella författare har gjort. När homosexuella karaktärer förekommit har de framställts som kriminella, dekadenta och hotfulla. Homosexuella i litteraturen, och i den övriga kulturen, har varit starkt under- och missrepresenterade. Homosexuella författare har alltså snarare undvikit att skriva, eller åtminstone undvikit att ge ut, romaner om homosexuella karaktärer. Ett exempel på detta är brittiska E.M. Forsters Maurice som fick vänta nästan sextio år på utgivning.

Den franska litteraturteoretikern Hélène Cixous myntade begreppet écriture féminine, direkt och lite slarvigt översatt: kvinnligt skrivande. Mer korrekt innebär begreppet att skriva in den kvinnliga kroppen och kvinnors erfarenheter i språk och text. Som Cixous skrev i sin inflytelserika essä The Laugh of the Medusa (1975):

Woman must write her self: must write about women and bring women to writing, from which they have been driven away as violently as from their bodies.

Den feministiska kampen och hbt-rörelsen är tätt sammanlänkande och det är lätt att byta ut kvinnan i citatet ovan mot en homosexuell person. Att homosexuella författare skriver homosexuella karaktärer och representerar sina egna och den homosexuella gruppens erfarenheter är tyvärr inte en självklarhet, men en nödvändighet. På samma sätt som kvinnorna i Cixous exempel har de homosexuella fördrivits från sina kroppar, och därmed även från möjligheten att skriva om dem.

Edmund White var banbrytande med att öppet skriva om sin homosexualitet i självbiografisk form. I En pojkes egen historia har sexualiteten visserligen en stor del, och här finns några explicita scener av tonårige Edmunds experimenterande, men fokus ligger snarare på upptäckten och processen med att förstå den än på det fysiska praktiserandet.

Vid den tiden hade jag en bok om Rodin. Varje eftermiddag satt jag på min säng och tittade på ett svartvitt foto av en tidig skulptur. Bronsåldern, en nakenstudie av en belgisk soldat – så realistisk att konstnären hade blivit beskylld för att ha gjort en avgjutning av modellen. Jag onanerade inte till bilden, och jag fantiserade heller inte om samlag med statyn av soldaten. Nej, jag älskade honom och berättade det för honom om och om igen, i viskningar som aldrig lät riktigt rätt, för jag kunde inte bli klok på vem jag var – hans son? hustru? bror? fiende? make? vän?

Det är inte bara sökande efter sex utan ett sökande efter kärlek, och en identitet. Vardagen med familjen. Relationen med den frånvarande pappan. Den dominanta systern. Vem är Edmund? Vem ska han bli? Det är en berättelse om att vara homosexuell men också om att växa upp, och att acceptera. White ställer sig frågan, som blir en stor vändpunkt i livet och hans berättande: Tänk om jag kunde skriva om mitt liv precis sådant som det var?

Jag kan identifiera mig med många tankar, känslor och situationer i En pojkes egen historia, och tror att många andra känner likadant. Detta är Edmund Whites historia, men blir även en del av vår gemensamma historia. Det är böcker som denna som får mig att fortsätta våga. Att komma ut gång på gång, varje dag i olika sammanhang. Att öppet visa kärlek till min pojkvän. Att aldrig undvika att skriva om homosexualitet. Nu har jag till exempel skrivit den här recensionen.

Similar Posts:

• En berättelse för vår tid
• Att föreställa sig E.M. Forster
• Att läsa sitt liv
• Homohistoria med skygglappar
• Han lajkade Big Brother

E.M. Forsters Maurice är ett verk som fått vänta på sin tid. När romanen färdigställts 1914 kände författaren själv att den homosexuella huvudpersonen skulle vara alltför kontroversiell och innebära för stora risker. Efter Forsters död 1970 gavs romanen till slut ut i England, men först nu kommer den i svensk översättning.

Ellen Mattson beskriver i sitt förord hur Maurice blev ett hinder för Forsters fortsatta författarskap. Efter att ha skrivit den gav han bara ut en till roman, En färd till Indien (1924), och övergick sen till politiska och litterära essäer. Till stor del kan detta ha berott på känslan Forster hade av att inte kunna skriva om sig själv och sina känslor på ett ärligt sätt.

När Maurice skrevs var den traditionella framställningen av en homosexuell man någon som var feminin, dekadent, slug och lockade unga pojkar i fördärvet. Ofta med den homosexuellas död eller någon annan sorts besegring på slutet. Det känns därför befriande, samtidigt som det blir förståeligt att Forster ansåg att boken inte kunde ges ut, att huvudpersonen Maurice aldrig tvivlar på sin sexualitet. Visst inser han vilka problem homosexualiteten skapar och att omvärlden inte accepterar, men han ljuger aldrig för sig själv. Minnet där en lärare förklarar (hetero)sexualakten för honom genom att rita upp något slags diagram i sanden är talande. Att den sexualitet som han antas ha och antas behöva lära sig praktisera inte tilltalar honom är något han redan som ung förstår.

På universitetet i Cambridge träffar Maurice Clive. De förälskar sig i varandra, studerar grekiska och läser Gästabudet. Där skriver Platon om erotiska förhållanden mellan män, och om hur denna kärlek är överlägsen den mellan män och kvinnor. Maurices och Clives beskrivs också som något upphöjt och i universitetsmiljön höjs det inte alltför mycket på ögonbrynen åt deras nära relation. De kan sitta tätt ihop och smeka varandras hår. De är intelligenta, unga män med livet framför sig.

Forster använder sig tydligt av den romantiserade bilden om det antika Grekland som något slags utopiskt samhälle för homosexuella män (sanningen är snarare att den accepterade homosexualiteten där var koncentrerad till en liten skara och hade en tydlig hierarki, ofta äldre män som hade sex med sina yngre adepter). Samtidigt är det också under en resa till Grekland som Clive bestämmer sig för att avsluta den intima relationen. Han skriver till Maurice medan han sitter på Dionysosteatern och ser solen gå ner bakom Akropolis. Deras relation ändras drastiskt, Clive gifter sig med en kvinna och Maurice blir förpassad till att vara deras gäst.

Under ett av besöken hos Clive och dennes fru träffar Maurice skogsvaktaren Alec (Forsters version av Lady Chatterleys älskare?). Han kommer som i en dröm om natten, från skogen in i Maurices sovrum. Helt klart en representant för det ”naturliga”, kroppen och sexualiteten, det som tillfredsställer Maurice och gör honom lycklig. Ändå vet Maurice inte om han kan lita på Alec. Har han något i kikaren?

Något som höjer berättelsen är att de manliga karaktärerna faktiskt har sex med varandra. Deras relationer stannar inte på ett platoniskt, romantiskt plan utan blir också fysiska. Inga explicita sexscener men det är på flera ställen tydligt att de har, har haft eller kommer att ha, sex.

”Maurice…”

”Clive…”

”Hall!” flämtade han, klarvaken. Han kände värme. ”Maurice, Maurice, Maurice… O Maurice…”

”Jag vet.”

”Maurice, jag älskar dig.”

”Jag dig.”

Samtidigt som karaktärerna lever ut sin sexualitet finns också självföraktet, rädslan och lögnerna. Maurice erkänner för sin läkare att han är ”en sedeslös usling av Oscar Wildes sort”. Clive brottas med sin religiösa uppfostran.

Djupt religiös, med ett levande begär att nå Gud och behaga Honom, fann han sig i stället i unga år gäckad av detta andra begär, uppenbarligen från städerna på Slätten. Han hyste inga tvivel om vad det var, hans känsloliv, solidare än Maurices, var inte kluven i det djuriska och det idealiska och inte heller slösade han bort åren på att överbygga klyftan. Han hade inom sig den drift som ödelade staden på Slätten. Den borde aldrig någonsin ta sig sinnligt uttryck, men varför hade han, av alla kristna, straffats med den?

”Städerna på Slätten” – Sodom och Gomorra – är ett exempel på hur Forster genom att bädda in referenser kopplar ihop språket med berättelsens tematik. Allt sägs inte rakt ut, precis som de homosexuella karaktärerna inte alltid öppet kan visa vilka de är utan måste använda sig av olika tecken och symboler. Denna utgåva är försedd med en utförlig notlista som ger kött på benen och kunskap om till exempel grekisk filosofi och personer i den sexuella frigörelsens tidiga historia.

I slutet av Tordyveln flyger i skymningen undrar ungdomarna om tiden någonsin blir mogen för Linné-lärjungens tankar. De känner ändå att han borde ha anförtrott dem åt sin samtid.

Vi måste alltid lita på vår samtid även om det kan vara svårt ibland, annars sviker vi…

Är vår tid mer tolererande mot homosexualitet än 1910-talet? På många sätt, ja. På många sätt, inte alls. Antigay-lagar i Uganda och Ryssland är de tydligaste exemplen, men att komma ut och leva som homosexuell i Sverige är även det en prövning. Hatbrott, diskriminering och inskränkthet är vardag för hbtq-personer. Allt detta visar att det behövs fler bra representationer av icke-heterosexuella personer och deras erfarenheter, och utgivningen av denna bok är mer än välkommen. Maurice är inte bara en förlorad roman om homosexuellas situation för hundra år sedan. Det är en roman som går att känna igen sig i, och som utmanar än idag.

Similar Posts:

• Att föreställa sig E.M. Forster
• Många pojkars historia
• Att läsa sitt liv
• Han lajkade Big Brother
• En sanningssägande posör