Alla andra tider på året hör jag definitivt inte till den sortens vuxna som tycker att de böcker jag själv läste som barn, är de enda rätta för dagens ungar. Det är ett hån mot alla dagens barnboksförfattare, att bara förespråka klassiker. Tiden har inte stått stilla sedan Sveriges nationalhelgon Astrid Lindgren lämnade jordelivet och det kommer ständigt nytt på barnboksfronten som är minst lika bra, ibland till och med bättre!

Men när det är jul får man faktiskt vara både konservativ och sentimental. Så åt fanders med grundsatserna, nu blir det gammalt, klassiskt och något som jag själv älskade under mycket tidigt 70-tal.

Petter och Lotta, de föräldralösa stackarna, togs om hand av de tre tanterna Grön, Brun och Gredelin i den första boken i serien på fem (se nedan för den kompletta listan). Man får aldrig riktigt veta under vad för sorts förhållande tanterna levde tillsammans och lika lite får vi klarhet i hur vårdnaden om barnen såg ut.

Just boken om julfirandet, är jag väldigt förtjust i eftersom Petter och Lotta där får vara företagsamma och smarta. Första julen barnen är hos tanterna var de totalt aningslösa och fattade inte vad det var för hemlighetsmakeri som pågick.

För de hade inte reda på att det fanns något som hette julklappar.

De hade inte heller reda på att julklapparna levererades av en julbock, föregångaren till jultomten, och blev livrädda när den gjorde entré i det julpyntade finrummet. De uppmärksamma läsarna känner genast igen att det är farbror Blå som döljer sig bakom bock-utstyrseln.

Och strax efter sen julbocken hade gått kom farbror Blå in, och han tyckte att det var så förargligt att julbocken hade varit där just när han var ute ett tag.

När tant Gredelin på julaftons kväll nattar Petter och Lotta, berättar hon att julbocken är en förtrollad prins som bor långt inne i skogen. Barnen bestämmer sig för att söka upp honom under sommaren för att be honom ta med några klappar till tanterna nästa år. När ungarna någon gång på vårkanten äntligen lyckas komma iväg utan tant-sällskap, hittar de en man som har hand om en kolmila långt ute i skogen och är helt övertygade om att det måste vara den förtrollade prinsen.

Och kolaren sa, att nog kunde han lova att gå med de där julklapparna till tanterna på julafton, men Petter och Lotta finge allt själva göra i ordning sina paket, för han kunde omöjligt hinna skaffa julklappar till alla människor.

Lotta syr och virkar de julklappar hon ska ge bort och Petter täljer för brinnande livet. Med tant Gröns hjälp snickrar han dessutom en bokhylla av krokiga ekgrenar till farbror Blå. Anmärkningsvärt är namnet “en vildes bokhylla”, vilket tant Gredelin dessutom tycker är rätt missvisande eftersom ju vildar inte behöver några bokhyllor, då de ju inte kan läsa …

Finalen utspelas på julafton, då en lurvig julbock kommer inklampandes mitt i kaffedrickandet. Petter och Lotta tycker att den är större än förra året, men han har ju åtminstone rätt paket med sig, så de blir inte rädda. Genom motsatt dörr kommer ytterligare en julbok intrippandes – det är farbror Blå, som sätter bockskägget i halsen och tappar masken, både bokstavligen och mentalt! Det uppdagas att den förtrollade prinsen, aka julbock 1, egentligen är en simpel mjölkbonde som på sommaren bor i skogen och är kolare.

Och farbror Blå skrattade med, men han sa att han inte kunde förstå, att tant Gredelin ville inbilla barnen såna där tokigheter om en förtrollad prins i skogen. Och då sa tant Gredelin, att hon ju bara berättade en saga för barnen, och hon trodde att barnen begrep att det var en saga.

Det där tycker jag är berättelsens essens på något vis: barnen, varken Petter och Lotta eller de som vi läser för, ska inlullas i någon dravlig fantasivärld utan får veta hur det verkligen ligger till. Julbocken finns inte på riktigt, det är någon som vill dem väl som klätt ut sig för att roa dem. Barnen förväntar sig inte bara att få julklappar utan är själva aktiva och tillverkar gåvor till dem som står dem nära. Det gillade jag som barn, det gillar jag nu!

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

De fem böckerna i ordningen de kom ut:
Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin (1918)
Tant Bruns födelsedag (1925)
Petter och Lotta på äventyr (1929)
Farbror Blås nya båt (1942)
Petters och Lottas jul (1947)

BONUSLÄSNING: Kaj Attorp: Gredelins längtan (2002)
En vuxenversion om hur tanterna, barnen och den där Blå egentligen levde sina liv där i Lillköping. Att Grön var lesbisk och att Gredelin hade ett hemligt förhållande med Blå, blir uppenbart även i bilderna efter den läsningen.

Den som vill veta mer om författaren Elsa Beskow, kan läsa biografin Elsa och Natanael Beskow – en kärlekshistoria av Annika Persson som kom ut 2024 på Albert Bonniers förlag. www.albertbonniersforlag.se/bocker/295284/elsa-och-natanael-beskow/

Similar Posts:

• Sagor med tradition
• En röst att bli liten av
• Harmlös julsaga
• Klart lysande på stjärnfamiljshimlen
• Realism i flera skikt

Jag har läst Vonnegut sedan jag var… 13? Nåt sånt. Och återvänt till honom regelbundet hela mitt liv. Så det känns lite grann i hjärtrötterna när jag får höra att han, fyra år efter sin död, återigen går upp på försäljningslistorna med en nyupptäckt kortroman. Men Basic Training skrevs någon gång på 40-talet, ett helt decennium innan han slog igenom och fann den där rösten i böcker som Sirens of Titan och Cat’s Cradle, och hela 20 år innan mästerverket Slakthus 5, så kan den verkligen hålla måttet?

Svaret är nog ett rungande ”njae”. Visst finns här tydliga frön till den författare han skulle bli. Vår hjälte är en ung bortskämd student som efter sina föräldrars plötsliga död skickas till sina kusiners bondgård – ingen idylliskt lummig landsortsdröm, utan ett ställe där man förväntas arbeta hårt; de där drömmarna om att skickas till konservatorium och bli konsertpianist måste pausas för att kånka tunga höbalar. Hans tre kvinnliga kusiner försöker göra uppror var och en på sitt vis, men deras far är general och världskrigsveteran och styr hela sitt lilla kungadöme på samma sätt som han vann kriget mot tyskarna: med fast hand och orubbliga regler som inte får ifrågasättas. Och det är en så typiskt vonnegutsk handling att det svider när man inser att jo, det är det här som kommer att hända i den: i slutändan kommer någon att göra något hjältemodigt, någon kommer att lära sig en enkel sensmoral, och läsaren förväntas säga ”Ååååh, det var fint.” Det här är en författare som fortfarande försöker låtsas att saker alltid ordnar sig i slutet, och det känns så fel, det känns förljuget, för enkelt. Genom hela berättelsen saknas den där rösten, det där lagret av gravallvarlig galghumor och ironi som ju var Vonnegut. Utan den återstår mest ett par ganska klichémässiga karaktärer, en överraskning i slutet som bygger på att läsaren glömt något som hände ett par sidor tidigare, och en prosa som vid det här laget fortfarande är rejält klumpig – kort sagt, en opublicerad författare bland många.

Både vår hjälte och Generalen skulle dyka upp i många andra Vonneguthistorier under andra namn, och han skulle göra mycket mer intressanta saker med dem. Basic Training är precis vad titeln säger: en övning, något som kanske var nödvändigt att skriva för att kunna lära sig hantverket, men som sedan förblev liggande i en skrivbordslåda i 65 år av goda skäl.

Similar Posts:

• En omedelbar förälskelse
• Mer humor än samhällskritik
• När man vill ha en traditionell julsaga …
• Don’t Explain The Joke
• Blå är den mest skrämmande färgen