Persongalleriet, som presenteras kort och snärtigt i en medverkandelista, sträcker sig i ålder från 21 till 67 och inkluderar bland annat fyra konditoriservitriser (Agda, Asta, Aina och Alma!) från Småland med vida kjolar och aptit på livet, ett nästan nygift par, ett något äldre par, ett par universitetsadjunkter med åsikter respektive mål i mun, en präst med dotter och en läkare – och så Florrie då, en kvinna i sina bästa år (är det ett eko från Karlsson på taket?). De har alla sina egenheter och kanske hemligheter och skvallret böljar snart fram och tillbaka om några av dem.

Florrie spetsar öronen och när ett dödsfall inträffar är det dags för henne att pröva sina egna detektivtalanger och det gör hon i hög grad tillsammans med en av universitetsadjunkterna, som är hennes like i bildning och intellektuell kapacitet. Mellan dem spirar en möjlig kärlek som verkligen får mig att tänka på Lord Peter Wimsey och Harriet Vane.

Det är bjärta färger och solsken, det är blinkningar till Agatha Christie, Dorothy Sayers, Maria Lang och Stieg Trenter – och många fler. Det är pastisch och fan fiction med lite högre svansföring och det är puttrigt och hemtamt för oss som trivs i döda deckarförfattares sällskap och uppskattar självdistans och genredistans. Därtill en mängd ålderdomliga ord och uttryck som så gott som fallit i glömska men gör sitt till för att stärka banden till föregångarna.

Trots dödsfallet är det glatt humör, både hos författaren och resenärerna, och idag, när allt ska gå så förtvivlat fort, är det ganska skönt att efterforskningarna får ta sin tid och att frågor och svar skickas per telegram. Omvärlden i stort är mestadels lagom suddigt skildrad men vid sökandet tangeras större frågor. Samtidigt som tiden är tacksam med sina schabloner och associationer kan jag ibland bli lite fundersam över hur hon använder sig av en del av 1950-talets värderingar men det är nog jag som är överdrivet känslig och ofta går hon ju emot dem.

Nästa bok om Florrie kommer redan om någon vecka och jag ser fram emot att läsa vidare.

Similar Posts:

• Personligt och pratigt om favoritdeckare
• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan
• En svensk Agatha Christie
• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• En hyllning till brittiska deckare, byhålor och pubkulturen

Hon har valt ut sex brittiska och 28 svenska och finlandssvenska deckarförfattarinnor som samtliga debuterade mellan 1920 och 1964 och berättar om såväl författare som verk. Uppbyggnaden är en allmän introduktion och därefter ett antal essäer som fokuserar på en eller flera författarinnor.

Hon redogör för likheter och skillnader i bakgrund, utbildning och yrkeserfarenhet mellan de verkliga kvinnorna, ibland med gott om material till sitt förfogande, ibland knappt något alls, och därtill motsvarande jämförelser mellan protagonister och tematik. Ett stort utrymme får också mottagande och kritik, liksom hur dessa kvinnor ”marknadsförts”, gärna med fokus på ungdom och utseende.

Även om det är de kvinnliga deckarförfattarna som är ämnet nämns och beskrivs en hel del av de manliga och deras verk. De finns men de är inte de mest intressanta, även om somliga av dem får mycket uppskattande omdömen.

De engelska författarinnorna är välkända och jag har läst böcker av alla utom en. De svenska, däremot, är en mycket blandad skara med Maria Lang som den dominerande. Ordningen är dock kronologisk, vilket placerar henne en bra bit fram i boken. Av de övriga har jag pinsamt nog bara läst Kerstin Ekman och Loulou Forsell och jag får många namn att skriva upp på att-läsa-listan.

Hon är ganska kategorisk och har sina favoriter – Dorothy Sayers! – och dem hon tycker har sina brister, trots allt. Det mest uppseendeväckande i den vägen är väl att hon egentligen inte tycker att Agatha Christie, Drottningen med stort D bland deckardrottningarna, inte är särskilt bra i jämförelse med flera av de andra. Jag tycker om att hon tycker saker, även om argumentationen kan vara väl svepande, och hur hon också nyanserar sina omdömen vartefter.

Det är som sagt personligt och därtill ofta mycket roligt men också väldigt pratigt och jag kan tänka mig att man kan bli ganska trött på både utvikningar och omständliga skildringar men jag föredrar det alla gånger framför tillrättalagda och smått oengagerade böcker om böcker.

Similar Posts:

• På semester med Lang och Christie
• En svensk Agatha Christie
• Kaxigt om skrivande kvinnor
• To die for?
• Lite för tamt

Deckarfestivalen lockar med stora namn som Margret Atwood och Ian Rankin. Biljetterna säljer som smör och byborna engagerar sig för att öppna upp för Bed and Breakfast inför publikanstormningen. Problemet är att ingen av författarna som de säljer in festivalen med hör av sig. Och vad ska den stora överraskningen som också står på programbladet vara? Men jag kan spoila att det blir en succé. Folk älskar att få tid till att läsa och även om någon tycker sig se Ian Rankin klippa gräset på en tomt i byn så spelar det inte så stor roll. Han kanske bara är hjälpsam?

Boken är en tydlig hyllning till deckarens guldålder med pusseldeckare av Agatha Christie, Dorothy Sayers etc. Den säljs in med hjälp av Morden i Midsomer och att dess tittare kommer att känna igen sig. Dock har Bivald ambitionen att göra sina karaktärer mer flerdimensionella, och till viss del lyckas hon. Jag har inte läst hennes tidigare böcker men har hört att hon liksom här har med karaktärer och miljöer som är lätt slitna. Det tilltalar mig.

Författaren och amatördetektiven Berit är lite svår att få grepp om. Visst ska hon vara reserverad men inte hal, tänker jag. Det är kul att författaren valt en lite äldre hjältinna, kanske inspirerad av Miss Marple? Det är även intressant att få en inblick i förlagsbranschen även om den känns lite tillskruvad, men det gör underhållsvärdet större. Vi får även en insyn i författaryrket. Det är mestadels ett ensamt, inåtvänt jobb, men författare förväntas samtidigt vara mycket utåtriktade och dela med sig och uppträda inför publik när det är dags för boklansering.

Den uppmärksamma läsaren har säkert noterat att boken heter Morden i Great Diddling vilket innebär att ytterligare en person (eller fler) kommer att tas av daga. Great Diddling och dess invånare må vara lite misslyckade och rudis, men tillsammans lyckas de sätta sin by på kartan. Boken lanseras dessutom som en Berit Gardner-deckare så det bådar för en fortsättning och det ser jag fram emot så mycket. Det finns massor av potential här. Bara det att den lokala puben heter The Queens Head, Arms and Legs gör mig lycklig. Vem vill inte ta en pint där?

Similar Posts:

• Isande skärgårdsnoir
• Mustig historia om försvunna bebisar och skönhetsoperationer
• På semester med Lang och Christie
• Matig, mustig och intelligent mordgåta
• Personligt och pratigt om favoritdeckare

Kristina Appelqvist berättar att hon alltid har varit intresserad av böcker. I högstadiet hade hon en peppande lärare som uppmuntrade hennes läsande och skrivande. När hon jobbade på högskolan i Skövde (där hennes pusseldeckare är förlagda) började hennes skrivande jag att tänka på den akademiska världen som miljö för deckare. Hur mycket det är som händer och kan hända i där. Hon menar att högskolan är en underbar miljö att jobba i. Alla intriger som utspelas och som kan fångas upp.

När Appelqvist sedan blev sjukskriven i flera månader på grund av diskbråck fanns där plötsligt en tidslucka. Det var då debuten skrevs. Hon berättar hur hon faktiskt stod upp och skrev början på Svarta löparen. Då Appelqvist är journalistiskt skolad tror hon att hon har lättare att hitta på sina historier. Hon debuterade som 39-åring och det kändes viktigt. ”Ska man sitta där på hemmet och ångra sig?” Hon kände att det var tvunget att försöka. Kunde hon hålla ihop ett eget projekt? Klara av att hålla ut och få ihop en lång berättelse? Hon närde en stor längtan av att få det hon skrivit utgivet. Hon kontaktade Bonniers 2008 men fick nej. Bearbetade sitt material och skickade in till Alfabeta där hon fick napp.

Appelqvist jobbade själv nära rektor och visste precis hur en sådan arbetade. Ur detta skapade hon sin kvinnliga, unga rektor Emma Lundgren. Kriminalkommissarie Filip Alexandersson var från början en något otydligare karaktär, men han blev så småningom allt mer tydlig. Tanken med paret är att de ska vara vanliga och sympatiska människor.

För Appelqvist är det viktigt att hennes böcker underhåller. Hon vill att hennes deckare ska ge en feel-good-känsla. Hon känner att hon lär sig mer och mer för varje bok. Hur karaktärerna hela tiden djupnar. Appelqvist fastnade för pusseldeckaren där gåtan står i centrum. Hon vill att hennes böcker ska vara en positiv läsupplevelse som kretsar kring människorna och deras inre samt naturligtvis själva mordgåtan. Hon berättar hur hon själv går undan och värjer sig för det mest brutala. Menar också att när man är mitt i livet och har familj har man oftast inte den mentala ro som krävs för att läsa Dostojevskij.

Som inspiratörer och favoritförfattare nämner Appelqvist brittiska författare såsom Peter Robinson, Stephen Booth och Dorothy Sayers. Samt vår svenska Johan Theorin.

I Appelqvists böcker har det hittills varit två olika berättelser som möts. Mordhistorien blandas ofta med en historia från det förflutna. Det kan vara dagbok, brev eller tillbakablickar bakåt i tiden.

Appelqvist säger att det är en förutsättning att hon från början vet vem som är mördaren. Hennes arbetsprocess börjar med att hon tejpar ihop stora pappersark. Boken delas upp i flera delar. En ”början” inleder. Sedan fyller hon på med nyckelord. Berättelsen ska helst börja vända i del fyra som hon kallar ”lösning”. Det hela avslutas med en ”upplösning”. Sedan kan hon se var det finns för mycket eller för lite och fylla på arket. Appelqvist skriver sina böcker från A-Ö och tycker att det är viktigt med en röd tråd.

Similar Posts:

• Puttrigt pussel i universitetsmiljö
• Triumf och tragedi
• Murens fall och mörka hemligheter
• Matig, mustig och intelligent mordgåta
• Må-bra-rysligt om ett gult hus och fem blå damer