Det Irak som möter marinkårssoldaterna i Evan Wrights Generation kill under den amerikanska invasionen våren 2003 ser lite annorlunda ut. Här finns ganska lite av det sekteriskt organiserade motstånd, det kaos satt i system, den hopplösa vardag av kidnappningar och självmordsbombare som Filkins skildrar. Och så det som kanske är en nyckelscen i den här jämförelsen: hur soldaterna vid ett tillfälle går igenom några krigsfångars id-handlingar och inser att de här männen inte är irakier, utan har kommit till Irak först efter att de själva anlänt.

Den spaningsbataljon som journalisten Wright följer hör till yttersta spetsen av de amerikanska trupper som invaderar Irak från Kuwait och hetsar norrut mot Bagdad. De är specialtränade för att, just det, spana, men deras funktion (vilket de inte själva vet om) är snarare att agera lockbete och lokalisera irakiska fästen genom att helt enkelt dra på sig elden. Att inte dödligheten är större i deras lilla konvoj av Humvees – vare sig ni sett dem på nyheterna eller i tevefilmatiseringen av Wrights bok så vet ni nog att Humvees är terrängbilar långt ifrån stridvagnar – måste närmast betraktas som ren slump.

Det är heller inte i första hand irakiska vapen som dödar och sårar de amerikanska soldaterna i Generation kill. Det är de själva. Eller snarare, en ändlös räcka av misstag, dumhet, klumpighet och ren otur som skulle betraktas som farsartad i ett annat sammanhang. Dålig kommunikation, storhetsvansinniga befäl och en och annan ren utflippning leder till missförstådda order – som när soldater beordras ut och markera minfält i mörkret helt i onödan – bortslarvade förnödenheter och rena missriktade attacker olika amerikanska grupperingar emellan.

Kommunikationsproblemen, personligheterna och hierarkierna kan man på ett plan mycket väl känna igen. Invasionen i Irak skulle skrämmande nog kunna vara vilken dåligt fungerande arbetsplats som helst. Bara på liv och död.

Wright skriver enormt detaljerat och vardagsnära; han är med soldaterna dygnet runt. På ett sätt en i gänget. Han förlorar sömn och glufsar i sig konserver tillsammans med dem och han riskerar livet tillsammans med dem. Han försöker skildra dem på en gång skoningslöst och med respekt och i den mån detta alls är möjligt så lyckas han faktiskt.

Som läsare får man veta en del om soldaternas bakgrund, men framför allt om deras bisarra tillvaro där kamraterna och livsfaran är det enda egentligt stabila i tillvaron. Uppdragen är fullkomligt kafkaeska och ständigt i förändring. Lokalbefolkningen flimrar förbi som flyktingar med döende spädbarn i famnen eller kanske kamelskötare på avstånd. Storpolitiken har förvånansvärt lite med saken att göra.

Generation kill är långt ifrån boken man läser för att få ett helhetsgrepp om Irak-situationen. Det är långt ifrån boken man läser om man vill ha någon rättvisande bild av Irak eller irakier. Det är boken man läser om man vill veta något om den avskärmade, lätt surrealistiska tillvaron i invasionsstyrkan och om de unga, unga män som ibland bara utgör knappnålar eller spännande dödstal för sina befäl på olika nivåer. Som viftas hit och dit som i en omgång Risk.

Det är boken man läser om man vill veta hur ökenvinden känns i lungorna, hur sanden skaver i ögonen, hur man skiter eller runkar eller sover med granater exploderande kring öronen eller vad man småpratar om när man just skjutit sönder en by eller mejat ner ett barn. Det är en levande, närgången skildring av en gemenskap och en mardrömsvardag som förändrar. Människor såväl som länder.

Similar Posts:

• En krigskorrespondent med hjärta
• I samhällets utkant
• Irak inifrån
• Sanningen, krigets första offer
• Musik i krig

Det är inte en bok som ger nya insikter om politiken bakom kriget. Den uppfyller inte riktigt vad den lovar när den ger intryck av att ta ett helhetsgrepp om ”kriget mot terrorismen”, tyngdpunkten ligger på Irak. Det är en bok som handlar om krigets vardag, om det självspelande piano som den amerikanska invasionen satte igång. Motsättningarna mellan sunniter och shiiter, mellan de religiösa motståndsgrupperna och de nationalistiska, ändlösa terrorattacker mot civila och militärer, klankonflikter och stamkrig, våldet som föder sig självt. Och över hela skådespelet tronar den amerikanska administrationen, närvarande men ändå frånvarande genom hela boken. Kanske just så som den upplevs av en vanlig irakier.

Dexter Filkins behärskar alla genrer han ger sig på, oavsett om det är den kaotiska krigsskildringen när han följer en grupp marinkårssoldater i Falluja eller när han ger ett förvirrande klargörande personporträtt av den motsägelsefulla Ahmad Chalabi, en av de exilirakier som tillhandahöll det moraliska kanonfodret när Bush invaderade Irak. Här finns också korta, starkt personliga texter där Filkins under sina jogginrundor längs Tigris upptäcker Bagdad, verkligen ser staden bortom det fruktansvärda våldet som ligger på ytan.

Krigskorrespondenten är en starkt mytologiserad figur, en självuppoffrande superjournalist som är beredd att riskera sitt eget liv för att finna sanningen. Dexter Filkins kommer aldrig i närheten av att reproducera den stereotypen. Istället visar han hur omöjligt klassiskt journalistiskt arbete är i Bagdad. Han redovisar hur han och alla andra västerländska journalister som sitter bakom taggtrådsomgärdade murar tvingas ge upp det fotbaserade reporterarbetet och istället måste lita på irakiska kontakter för att nå ut i staden. Hur det under de värsta perioderna i grund och botten inte är någon skillnad mellan journalisterna och de amerikanska ockupationstjänstemännen som flyr verklighetens Irak inuti den fortliknande ”gröna zonen”. Inte för att någon har något val, vardagen i Bagdad präglas av kidnappningar och terrorattentat. Men Dexter Filkins hållning präglas av en ärlighet inför det omöjliga i uppgiften. Han gör vad han kan av det lilla han har och låtsas inte vara någonting han inte är inför läsaren.

Bredvid en del av reportagen i Krig utan slut framstår det mesta av rapporteringen från Irak som ganska oengagerad. Filkins väljer aldrig den lättaste vägen, krigsreportage 1 A, varje text har sin egen karaktär och sin egen logik. Det är personligt, skrämmande och fyllt av hjärta. Om du bara ska läsa en bok om Irak (och åtminstone en ska du läsa) så låt det vara denna.

Similar Posts:

• Blixtkrig och vardagshäng
• Tankeväckande om krig
• Irak inifrån
• Om varför krigen aldrig tar slut
• Sanningen, krigets första offer