Det är med andra ord med högt ställda förväntningar som jag slår upp pärmarna till Relik, bok nummer två i Denise Minas senaste deckarserie om Anna McDonald och Fin Cohen. Jag är fast besluten att tycka om den här boken och inledningen lovar gott, men därefter dalar mitt intresse snabbt. Det var länge sedan jag läste en sådan seg deckare. Det tar mig två veckor att ta mig igenom den, eftersom jag hela tiden skjuter upp läsningen.

Anna McDonalds riktiga namn är Sophie Bukaran. För tio år sedan anmälde hon att hon utsatts för en gruppvåldtäkt. Den intensiva hatkampanj som följde gjorde att Sophie valde att dölja sin rätta identitet. Inte bara domstolen, utan även allmänheten ansåg att den unga kvinnan hade sig själv att skylla.

Det avslöjas att Annas man Hamish har ett förhållande med hennes bästa vän. Vännens partner – Fin – är före detta musiker och kämpar med ätstörningar. Av en tillfällighet och som distraktion börjar Anna och Fin luska i ett gammalt brottsfall. Längs vägen passar de på att sända ett par poddavsnitt om utredningen, som på grund av Fins kändisskap väcker enormt intresse. Innan de vet ordet av har de engagerat sig i ett nytt fall, där en ung kvinna på något mystiskt sätt försvunnit från ett slott i Frankrike.

Så dyker en skum sydafrikan vid namn Bram van Wyk upp från ingenstans. Han uppger sig vara på jakt efter ett silverskrin från romartiden och erbjuder dem skjuts i sitt vrålåk till bil. I släptåg har Bram sin osnutne tolvårige son, som han just fått kännedom om. Det omaka gänget far runt som skottspolar på kontinenten. I sina risiga vardagskläder känner sig Anna och Fin som katter bland hermelinerna bland marmor och kristallkronor på lyxhotell, i gourmetrestauranger, limousiner och ombord på privatplan.

Allehanda skummisar, katolska präster, stulna kristna artefakter, smugglare, internationella konstligor, maffian samt förfalskade konstföremål figurerar och det börjar kännas lite grann som en thriller av Dan Brown, fast utan den flåsande spänningen. Så mycket till spänning blir det dessvärre aldrig, även om det hela tiden händer saker. Alltsammans är mystiskt så det förslår och frågetecknen hopar sig. Vem kan vår duo lita på? Vem är säljaren av det berömda skrinet på antikauktionen i Paris? Och vem är köparen? Våra ”blomkvistare” tycks inte ha någon tillstymmelse till plan, utan följer stundens ingivelse. Jag har svårt att förstå mig på deras drivkrafter. Varför alls hänga den opålitlige Bram i hälarna?

Mina invändningar till trots är Relik språkligt sett glädjande välskriven. Jag känner bland annat igen Denise Minas egensinniga liknelser, som gärna framhäver tillvarons sjaskighet. Exempelvis: ”Bram var blek som skivat smörgåspålägg kvarlämnat på ett värmeelement i en vecka.” Författaren är också en fena på att beskriva miljöer.

Men det är först när jag också läst den första boken i serien, Verkliga brott, som bitarna faller på plats och jag börjar få grepp om huvudkaraktärerna. Anna McDonald visar sig vara andlig syster till Maureen O’Donnell (mordmisstänkt i Garnet Hill-trilogin), Paddy Meehan (journalist i serien som inleds med Blodsarv) samt Alex Morrow (kriminalinspektör i serien vars första bok är I midnattens stillhet). De delar ilskan, feminismen och kaxigheten. Drag som bara blixtrar till då och då hos Anna i Relik.

Båda böckerna fokuserar stort på sociala medier och delar av poddavsnitten blir till berättelser inuti berättelser.

Det som i Relik hos mig enbart framkallade gäspningar lyckas Denise Mina desto bättre med i Verkliga brott, som bitvis är andlöst spännande. Låt vara att intrigen stundtals är en smula förvirrande.

Men det kan inte hjälpas; jag längtar till Glasgow mest hela tiden under läsningen. Till dess allra skummaste, smutsigaste och regnigaste kvarter, som brukar vara Minas tillhåll.

Similar Posts:

• Based on a true story
• Som ett glas skotsk whisky
• Ett misslyckat midvinterblot
• Östermalmsfasoner och mörka hemligheter
• Spänning, främlingsfientlighet och mord på Östermalm

Och där börjar den ganska svarta historien om Maureen O’Donnell. För det är snarare huvudpersonen som står i fokus än själva kriminalfallet. Eftersom som hon blir huvudmisstänkt till en början kan det kanske te sig som en naturlig utveckling att hon försöker bevisa sin oskuld genom att hitta den riktiga mördaren, men samtidigt är hon en så osannolik deckare att berättelsen blir dynamisk bara genom det. Hon nystar steg för steg upp mordhärvan inte minst för att rädda sitt eget skinn och räddar även några andra skinn på vägen av ren omtanke.

Personporträtten är nästan obehagligt väl tecknade. Mina skapar en stark känsla för varje karaktär i boken från den instabila Maureen själv till den döde pojkvännens uppnästa fru och vidare till Maureens gravt alkoholiserade mamma. Det är inga glättiga, enkla deckarkaraktärer utan produkter av Glasgows smutsigare delar men med en obändig vilja att överleva och komma vidare trots att miljön i Glasgow andas gammal varvsindustri blandat med en dos hopplöshet.

Det finns ett visst mod i att lansera en komplett antihjältinna med mentala problem, ett problematiskt förhållande till både män och alkohol såväl som en traumatisk barndom med incestuösa inslag. Men det fungerar. Man förstår Maureens drivkrafter och realismen är slående. Inga enkla lösningar gör att huvudpersonen löser gåtan utan hon får springa in i bra många väggar innan sanningen uppenbaras. Inget bara faller på plats utan man får en känsla av att Maureen är en ungefär lika skicklig deckare som man själv skulle vara. Om än oändligt mycket mer envis. Och aningens galnare.

Det här är en mörk bok. Det känns ungefär som om det regnar hela boken igenom. Man skruvar på sig en hel del. Den har heller inget högt kriminalromanstempo utan ägnar mer tid åt personporträtt och miljöskildringar än åt att driva handlingen framåt. Ibland blir det lite segt. Men allt är med andra ord beroende av förväntningar – som deckarslukare kan man säkerligen bli besviken men som bokläsare blir man nog rätt nöjd. Och det är klart att mördaren hittas, men det känns mer som en bisak.

Död i Garnethill är som sagt ingen dussindeckare. Man kanske skulle kunna säga att den är lite som ett glas skotsk whisky – mörk och rökig med en helt klart intressant eftersmak.

Similar Posts:

• Får mig att längta till regniga Glasgow
• Based on a true story
• Platt Hornby
• Med tvekan godkänt
• Mycket mer än ett spel

Det heligaste är en text som Denise Mina påstår vara tagen från en dagbok skriven av Lachlan Harriot. Lachlan är make, far, utbildad läkare och den som sköter om sysslorna i villan i utkanterna av Glascow, Skottland. Han är gift med Susie, rättpsykiatriker vid ett fängelse för manliga förbrytare. Lachlan känner sig trygg och glad i sin hemmafru-roll. Allt är frid och fröjd. Men så en dag blir Susie anklagad och dömd till livstid fängelse för mord. Den psykopatiska seriemördaren Andrew Gow, nyligen frigiven, har fallit offer för en svartsjuk psykiatriker. Rykten om att Susie haft ett förhållande med seriemördaren florerar i pressen och Lachlans privatliv blir invaderad av nyfikna reportrar.

Mina berör förhållandet mellan make och maka i boken. Det är den psykologiska beskrivningen av Lachlan, som ger romanen en liten skjuts framåt. Det vill säga hur han förändras från en blåögd make till en likgiltig dito. I alla fall vad gäller förhållandet till sin fängslade fru. Men det är inte fråga om några djupdykningar i samlivets psykologi vilket är trist. När mina ger sig in på beskrivningar av kontrollbehov och maktförhållanden bränner det till en stund. Men det är allt hon gör, berör. I övrigt harvar boken på med långa utdrag ur journaler och brev som varvas med Lachlans husliga bestyr och existentiella reflektioner.

Boken får aldrig styrfart.

Prologen är trots dess ringa omfång, 2 sidor av 316, det som gör den här boken intressant. Huruvida Det heligaste äger en gnutta av sanning vet jag inte, men i prologen framkommer visa juridiska villkor som gör att Mina förbehåller sig copyrighten till boken utan att själv skrivit den. Boken balanserar därför mellan fiction och sanning vilket gör att jag känner mig oviss om trovärdigheten i berättelsen. Naturligtvis håller detta spänningen eller drivkraften levande eftersom jag tror att jag ska få ett svar på mina frågor så småningom. Men till slut blir jag bara irriterad. Romanen följer bara någon filmistisk trend där det slår hårt om det står "Based on a true story" i förtexterna. Ofta brukar det inte vara nåt hänga i julgranen då.

Jag kan inte smälta att jag inte vet om det är en sann historia och jag är 100 % säker att det blir film av den här boken, "based on the novel of Densie Mina". En OK bok, varken mer … med en oväntad traditionell vändning.

Similar Posts:

• Får mig att längta till regniga Glasgow
• Som ett glas skotsk whisky
• Humoristiskt och sorgligt om att fastna och att komma vidare
• En angenäm bekantskap
• Vasst och blänkande