Men veckan inleddes bland annat med att Kari hade läst En anständig individualism av Stefan Björklund. En bok som förmedlar en lite mer nyanserad bild av Adam Smith. Vi möter också hans vän David Hume och hans lärare Francis Hutcheson och får veta lite mer om hur de inspirerade varandra och utmanade varandras tankegångar.

Igår skrev Marcus om den Augustprisbelönade boken Expeditionen Min kärlekshistoria av Bea Uusma. En bok som på ett koncentrerat och personligt sätt presenterar åratal av besatthet och efterforskningar kring vad som hände de tre dåligt förberedda människor som fick för sig att flyga ballong till en vit fläck på kartan för över 100 års sedan.

Imorgon recenserar Björn Martina Montelius Främlingsleguanen – resultatet av en ohelig allians mellan Gunilla Bergström och Nikanor Teratologen, som vänder och vrider på många idéer om hur berättelser om barn ska se ut.

Och på söndag blir det dubbelt upp av Dylan: David Daltons biografi och Arne Sundelins roman, båda om den undflyende och ständigt föränderlige Bob Dylan.

Trevlig vecka!

Similar Posts:

• It ain’t me, babe
• Myten om mannen bakom myten
• En kavalkad av moralfilosofisk visdom
• Femåringen som klev ut genom en dörr och blev till
• Gott nytt, och allt det goda gamla

Boken handlar om de främsta företrädarna för den skotska upplysningen: Adam Smith, David Hume och Francis Hutcheson. Primärt om Adam Smith. Här möter vi inte liberalismens fader, grundaren av modern nationalekonomi och författaren till An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations. Istället får vi möta moralfilosofen Smith och stifta närmare bekantskap med hans verk The theory of moral sentiments. Smiths första publicerade verk som han ständigt reviderade och omarbetade från första utgåvan 1759 fram till sin död 1790. Totalt sex upplagor. Skeptikern och vännen Hume var med sin kritiska blick en bidragande orsak till Smiths ständiga revision av sin moralfilosofi

Stefan Björklund har i sin disposition av boken utgått ifrån de dygder som Smith räknar upp. Prudence, justice, benevolence, self-command och the impartial spectator. Bokens kapitel ger en grundlig genomgång av vart och ett av dessa begrepp och hur de bör tolkas utifrån rådande kontext. Det blir en intressant resa genom 1700-talets samhällen och tidens politiska läge. Det blir också väldigt intressant semantiskt, med ordens innebörd. Förståelsen av Smith hänger på att dessa begrepp översätts varligt, med sin ursprungliga betydelse intakt. Det ägnas mycket utrymme i boken kring det språkliga.

I språket ges det också utrymme för tolkning, åt det ena eller andra hållet. Det är nog så viktigt att komma ihåg eftersom många plockar sina egna russin ur Smithkakan för att använda som argument i olika typer av resonemang. Björklund menar att vi måste se hela människan Smith för att kunna förstå honom. Vi kan inte läsa Wealth of nations utan att läsa Moral sentiments.

Björklund pratar om ”Smithproblemet”. De grundläggande värderingarna i Wealth of nations och Moral sentiments ansågs tidigt vara så väsensskilda att läsaren tvingats välja vilken av böckerna det är som gäller. Ända tills långt in på 1900-talet har många valt att bortse ifrån det moraliska budskapet till förmån för det rationalistiska för att slippa undan den upplevda konflikten. Men med tanke på hur engagerad Smith var i frågor om hur man åstadkommer ett bättre samhälle och hans omfattande arbete med Moral sentiments, känns det ganska befängt att betrakta hans samhällsfilosofi som ovidkommande. En noggrannare läsning av Smith kan däremot upplösa konfliktproblematiken.

Vi får ta del av resonemang kring Smiths förhållande till politisk filosofi och Humes förhållande till äganderätt och när vi har kommit till begreppet the impartial spectator får vi en förklaring till bokens titel. Det är med teorin om den opartiske betraktaren som Smith skapar en möjlighet att få ihop resonemanget om gränsdragningen mellan legitimt egenintresse och ansvar för andra människor. ”Smith vägrade att acceptera ytterligheterna ohejdad individualism och frihetsfientlig pliktmoral. Han såg att individualismen måste tyglas av anständigheten”. Björklund landar i att Smith företräder en radikal socialliberalism.

Det är många tankegångar som kräver full uppmärksamhet i den här boken. Därför tog den tid på sig att bli läst. Och därför har jag läst ungefär hela boken igen. Fast i oordning. Det är inte bara de tre skotska filosoferna vi läser om, tänkare som Hobbes, Rousseau, Rawles och Marx gör sig också påminda.

Smiths ständiga aktualitet är odiskutabel. Än viktigare då att han blir läst som han förtjänar att läsas, och där gör Björklund en insats genom att tillgängliggöra hela Smiths filosofi, med dess brister och förtjänster, för politiskt intresserade. Björklund lyckas också i sin bok levandegöra mannen Smith, och jag blir lite varm i hjärtat av att han och Hume var så goda vänner.

Similar Posts:

• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Motarbetad av teologer
• Om frihet och makt, och balansen däremellan
• Spretigt om Kinas utveckling
• Utvecklingsekonomi med moralfilosofisk utgångspunkt

David Hume föddes i Edinburgh 1711 och växte upp på ett mindre gods nära England. Han studerade juridik vid universitetet i Edinburgh. Detta ämne tröttnade han ganska snart på, i smyg läste han filosofi, historia och skönlitteratur. Universitetet i Edinburgh befann sig vid denna tid i början av en lysande utvecklingsperiod. Där fanns en liberal atmosfär och forskarna i Skottland diskuterade upplysta idéer och var vid denna tid mer framsynta och intellekutellt avancerade än forskarna i Oxford och Cambridge.

1729, när Hume var 18 år och bland annat hade läst den liberale empiristen John Lockes och fysikern och matematikern Isaac Newtons skrifter, visste han att det var detta nya tänkande han ville ägna sig åt:

Den juridiska banan, som jag planerade att följa, föreföll mig vämjelig och jag kunde inte tänka mig någon annan väg att bli framgångsrik i världen än som humanist och filosof.

Humes filosofi utgjordes av en radikal skepticism och där ingick kritik av religionen, av vidskepelse och mirakler. Han menade bland annat att man inte vet vad man talar om när man talar om Gud och den primära frågan är vad man menar med Gud. Det som inte går att bevisa, kan man inte heller tro på. Detta avståndstagande till religionen gjorde att präster och teologer motarbetade honom då han sökte tjänster vid unversiteten. Han arbetade bland annat som kontorist, privatlärare, sekreterare, juridisk rådgivare, ambassadsekreterare, statssekreterare och diplomat. Under fem år på 1750-talet arbetade han som bibliotekarie på juridiska fakulteten vid universitetet i Edinburgh. Detta lågavlönade arbete tvingades han utföra, eftersom han hindrats att få en professur i filosofi vid universiteten i både Edinburgh och Glasgow.

Att här förklara Humes hela filosofi låter sig inte göras, eftersom han kom att ägna sig åt så gott som alla sin tids fiosofiska, moraliska och politiska frågor. Hume utvecklades till att bli en av de största anglosaxiska filosoferna och han är en av upplysningsfilosofin största pionjärer. Genom att ifrågasätta allt ville han nå fram till sanningen så långt det var möjligt. Han skrev mängder av essäer, som finns samlade med utförliga kommentarer i Essays, Moral, Political and Literary (utgivna av Eugene F Miller, 1985). Essäerna skrev han regelbundet under många år, de trycktes i flera upplagor och den första samlingen utkom 1741.

1739 utkom ett av hans viktigaste verk, A Treatise of Human Nature, som han skrev under tre år i Frankrike, i en studerkammare i jesuitklostret La Flèche, där René Descartes studerat i sin ungdom. I boken skriver Hume bland annat att alla våra föreställningar härstammar från erfarenheten, det enda som existerar för oss är våra sinnesintryck och deras inbördes relationer. Människans medvetande ansåg han bestå enbart av varseblivningar. Han menade också att man inte kan se orsakssamband mellan skeenden, det är bara vår vana att vissa företeelser följer vissa andra som får oss att tro på orsaksammanhang. Människan kan inte på förhand dra slutsatser om vad som ska hända, istället är det erfarenheten och vanan som gör att vi ser ett samband. Vidare menar han att allmännyttan är måttstock för våra moraliska värderingar. Moralen har ingen grund hos Gud utan finns inbyggd i varje människa, ren egoism är onaturlig. En anmärkningsvärd åsikt han hade var att han hävdade att förnuftet är underordnat våra passioner. Känslor styr våra värderingar och därefter reflekterar vårt förnuft över dem. Man kan alltså ha starka känslor och ändå handla förnuftigt.

Hume var också historiker och såg historieskriviningen som en form av vetenskap. Den skulle vara opartisk och fri från fantasifulla krönikör, politisk propaganda och smicker av furstar. Under åren 1754-1762 utgav han History of England from the Invasion of Julius Ceasar to the Revolution in 1688. Detta sexbandsverk baserade han på omfattande studier i bibliotek i Edinburgh och London. 1764 skrev Voltaire om Humes historia att den var ”den bästa som skrivits på något språk.” Under Humes egen livstid utgavs sju kompletta upplagor av verket och under 1800-talet hela 75 stycken.

Gunnar Fredrikssons bok är ambitiöst upplagd och engagerande, även om den här och var upprepar sig. Men jag antar att detta är medvetet gjort i pedagogiskt syfte. Vad jag saknar i boken är ett person- och sakregister. Det är alltid bra att ha. Jag saknar även en litteraturförteckning över det viktigaste Hume skrivit. Klart är att Fredrikssons bok är en oerhört allmänbildande läsning. Att förstå varje tids filosofi och idévärld, gör det lättare att sätta sig in i hur ett samhälle fungerar och lättare att få en aning om den atmosfär som människorna levt i. Boken rekommenderas alltså varmt.

Vad beträffar Humes religionsfilosofi, som går ut på att vi kan inte veta något, håller jag i princip med. Däremot skulle jag själv vilja invända mot att detta är ett bevis på att det inte finns en högre makt. Våra hjärnor och medvetanden är alltför begränsade och outvecklade för att förstå och uppfatta allt, av detta skäl kan vi omöjligt nå fram till några bevis.

Similar Posts:

• En kavalkad av moralfilosofisk visdom
• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• O captain! My captain!
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena

För oss i dagens sekulariserade samhälle kan det verka svårt att förstå att man för inte särskilt många generationer sedan faktiskt straffade självmördare. Naturligtvis handlade det inte om fysiska straff utan om själsliga. Den döde förnekades de traditionella begravningsceremonierna och fick bl.a. inte vila i vigd jord. Själen blev därigenom för alltid fördömd och förvisad från himmelriket. Utan att trampa någon på fötterna kan man kanske påstå att ett sådant straff främst drabbade de kvarlevande släktingarna som fick utstå skammen. Straffen försvann med tiden men faktum kvarstår att intresset för självmördarna finns kvar än idag.

Självmördarna har aldrig varit särskilt många men de har funnits i alla tider och i alla kulturer. Inom litteraturen har man behandlat sin beskärda del av självmördare och Shakespeares Hamlet är kanske det mest kända exemplet vid sidan av Goethes unge Werter. Efter utgivningen av Den unge Werters lidanden år 1774 sägs en våg av självmord ha sköljt över unga män som likt sin idol ändande sina liv. Detta är säkert överdrivit men det viktiga i det här sammanhanget är att det överhuvudtaget uppstått ett rykte. Självmorden har provocerat och kommer antagligen att fortsätta göra det. Otaliga är också de filosofer och tänkare som försökt utröna om varför någon tar sitt liv och om huruvida det är brottsligt. Albert Camus, David Hume och Jean-Jacques Rosseau för att nämna några.

Arne Jarrick presenterar, i den här boken, sin teori om varför fenomenet självmord i så hög grad upprört omgivningen och han bygger sin tes på både litterära självmördare och verkliga historiska fall. Det skall sägas att det inte är något lätt uppdrag att forska kring gångna tiders självmördare. Uppgifterna och källmaterialet är högst begränsat och att företeelsen dessutom varit betraktad som något väldigt skamligt är ytterligare en försvårande omständighet. I kyrkböckerna finns alltså inte mycket att hämta så det är något utav ett detektivarbete som Jarrick utfört. Det resultat han kommer fram till är att valet för en självmördare står mellan att antingen ta sitt eget liv eller att vända sin aggression utåt mot någon annan person. Detta skulle vara en av anledningarna till det provokativa inslaget i självmordet.

Lika lite som Arne Jarrick säger sig kunna bevisa detta fullt ut kan jag bevisa att han har fel. Personligen tror jag att det är betydligt mer individuella processer som styr en människa som tar sitt liv. Vad tycker du? Läs boken och bilda dig en uppfattning. Det är dock ingen bok som kommer gå till historien som ett banbrytande verk men den fyller sin funktion och dessutom är den här typen av historiska undersökningar beundransvärda och får allt som oftast stå i skuggan av den politiska historien.

Similar Posts:

• Att vara, osv
• På kant med rättvisan omkring 1600
• Att vara eller inte …
• Alla dör i slutet
• Den ställföreträdande döden