Egentligen är jag ingen människa som oroar mig, det mesta löser sig och faller på plats allt eftersom. Och det man själv inte kan påverka finns det heller ingen anledning att bekymra sig för. Jag brukar helt enkelt ta saker som de kommer och i de allra flesta fall blir det bra. Men förälder är något som man trots ca 9 månaders graviditet bokstavligen blir över en natt. Och tilltron till att jag ska kunna bli förälder med allt vad det innebär med känslor och ansvar om att skapa trygghet är svårare.

I När 2 blev 3 berättar Daniel Åberg och Johanna Ögren om hur det var när deras första son Tage föddes. Vartannat kapitel berättas av Daniel och vartannat av Johanna, men vem som än berättar görs det med en rak ärlighet och öppenhet som är få böcker förunnade. Det är både personligt och privat och jag som läsare kryper verkligen in under skinnet på Daniel och Johanna på ett sätt som gör mig övertygad om att jag inte är ensam. Och framförallt så väjer de inte för något, hur tabubelagt det än må vara.

Deras bok handlar om att möta sina förväntningar, att se dem grusas att acceptera att allting inte alltid blir som man har tänkt, planerat, önskat. Eller i många fall, ingenting blir som det skulle bli, men att det på något sätt alltid blir bra ändå. Deras bok handlar också om den omgivning man som förälder har att förhålla sig till. Både till sin närmsta familj, sina vänner, främlingar på stan (oavsett om de är hjälpsamma eller fördömande) och framförallt andra föräldrar.

Och så handlar den om att vara mamma eller pappa, eller snarare kvinna eller man. Daniel och Johanna väljer att låta honom, pappan, mannen, ta ut nästan all föräldraledighet, för att det passar dem bäst så. För Daniel blir det ett tillstånd av beröm och duktighet, att han som pappa själv klarar av att ta hand om sitt barn och att han gör det frivilligt. Vilken hjälte! Samtidigt som Johanna möts av ifrågasättande människor som undrar var hon har gjort av sin lilla bebis. Eftersom bebisar alltid måste vara med sina mammor.

Daniel:

Vi är försenade när vi kommer till bvc för det första mötet med föräldragruppen. Vanligen när man är försenad nuförtiden fungerar Tage alltid som ursäkt – ”vi hade en liten kräkincident precis när vi stod i hallen och blev tvungna att byta kläder” är en favorit – men för en gångs skull fungerar inte det, alla andra på plats har ju också bara varit föräldrar i cirka tre månader och har ändå lyckats ta sig hit i tid. Vi är svettiga när vi springer in i mötesrummet. Samtalen som pågår stannar genast upp.
Orsaken till tystnaden: Ja, det verkar vara jag. Åtminstone är det mig alla tittar på.
Jag är den enda pappan på plats.

Det som ändå rör mig mest är hur Johanna berättar om alla dödsfällor som lurar så fort man har fått barn, att allt är så skört och att det största hotet mot barnet är en själv.

Johanna:

Om jag släpper barnvagnen nerför trapporna av misstag? Om jag knuffar ner honom på tunnelbanespåret av misstag? Om jag snubblar i trapporna och ramlar? Om jag knuffar ut honom i gatan när det kommer en bil? Av misstag, förstås.
Alla dessa ständiga misstag. Jag är inte så oroad för de traditionella nybörjarrädslorna som till exempel att klä på honom för mycket eller för lite. Faktum är att båda de sakerna har hänt och samtliga inblandade överlevde.
(…)
Kanske är moderskapet just detta att alltid stå i begrepp att slänga sitt barn över ännu ett stup. Tänker jag. Som en metafor givetvis. Men på ett sätt är det ju just det jag gör. Allt han lär sig, alla hinder han forcerar är ungefär som att hoppa över Helvetesgapet med honom i famnen, gång på gång.

Jag skulle ljuga om jag säger att Daniel och Johanna har lugnat mig i tanken på att jag ska bli förälder, men de har i alla fall ökat min tilltro till mig själv. Och om det är något som böcker om barn och föräldraskap ska göra så är det väl just det.

Similar Posts:

• En riktigt kvinna står vid spisen klädd i rosa volanger
• Ibland är det fruktansvärt att bli förälder, när man tänker efter …
• Att hitta sin pappa
• Att göra en kvinna
• Att bli en ”mamma”

"Oh, Danny Boy", sjunger han dröjande med den utsökta sorgsenhet som är hans. Sorgsenheten ligger i sjok över berättelsen. Dannyboy är ledsen, flickan är ledsen, de gamla vännerna från Sandviken är ledsna. Till och med Alexander Bard är ledsen, eller kanske mest arg. Alla är ledsna men det hjälper inte.

Dannyboy och flickan som skulle dö under tunnelbanetåget dricker sprit och pratar sig igenom Stockholmsnatten. Rumlandet blir bokens huvudtema, fast det nog inte var tänkt så. Bli-vuxen-grejen drunknar i öl och sprit och meningslösa fylledialoger.

Boken börjar med att Dannyboy springer genom Uppsala iklädd frack en solig lördagsmorgon. I den fiktiva världen tittar alla på honom. I verklighetens Uppsala lyfter ingen på ögonbrynet för något så trivialt som en frack. Det krävs minst ett vampyrlajv bakom domkyrkan för att någon ska reagera. På stan i balklänning en torsdag? Antagligen på väg till Snärkes för att äta gratis ärtsoppa och punsch.

Det här skulle bli den stora romanen om Uppsalas studentliv. Ingenstans är det så lätt att låta bli att bli vuxen som i Uppsala. Det Åberg beskriver är redan nostalgi, något de gamla nationsrävarna pratar om när alla andra slutat lyssna. "Oh, take me there", sjunger Johnny.

Onsdag på Piraya och lördag på Cuba. Småstadsmänniskor som vill bli bättre och coolare än andra. Tvätta bort dialekten och förakta stockholmarnas ocoolhet. Lägga hela studiebidraget på ett par retrorätta sneakers. Dricka öl, den billigaste av alla de billiga på nationen.

Dannyboy och flickan vet inte varandras namn. Till en början är det ett charmigt grepp, två främlingar i storstaden som träffas genom slumpen. efter ett tag känns det affekterat, svårt att förstå varför två vuxna människor skulle hitta på allsköns hyss för att undgå att avslöja sina namn. Å andra sidan är fulla människor sällan rationella. Det är vanskligt att skriva en bok där personerna är fulla nästan hela tiden. Svårt att få fram den rätta fyllespontaniteten i dialogen, och så även här.

Berättelsen utspelar sig på två plan, Stockholm i nutid och Dannyboys förflutna i Sandviken och Uppsala. Ett grepp som lyckas ganska bra, men inte helt. Ibland känns övergångarna inte helt klockrena. Återigen, fulla människor är inte klockrena i sina tankebanor…

Någonstans jämförs "Dannyboy & kärleken" med "Jack". Supandet, den planlösa tillvaron, raggandet, fast på sent 90- och tidigt 2000-tal. Huvudpersonernas inställning till det motsatta könet. Dannyboy kallar alla av honkön för flicka, trots att de alla är en bra bit bortom 20-strecket. Varför? undrar bokens kvinnliga hjältinna. Något bra svar får vi aldrig. Men Jack hade aldrig den där sorgsenheten. Kanske för att samvete saknades.

En sak som alltid slår mig när jag läser den här typen av debuter är hur ska man gå vidare. Vad ska bok nummer två, tre, fyra handla om? Trots att Åberg själv säger att det inte är någon självbiografi och Dannyboy inte är hans alterego är det tydligt att det finns mycket av författaren i boken, så att säga. Men när man fläkt ut sig, sitt liv, sina erfarenheter som man samlat? Författaren själv säger att arbetet med boken egentligen började redan 1994. Hinner man samla på sig tillräckligt mycket inför nästa bok? Kan man fortsätta att skriva om sig själv i det oändliga? För Jack gick det visserligen bra, även om ganska många inte riktigt orkar upprätthålla något intresse längre.

Similar Posts:

• Hur pratar vi om döden?
• Att upptäcka att man är förälder
• Realism och rysare
• Ett obehag som känns
• Heeeeere’s Danny!

Det finns ingen allmän reklamationsnämnd för böcker, du kan inte hävda att du känner dig lurad av baksidestexten. Det ingår liksom i den tysta överenskommelsen att boken kan ta dig med var som helst.

De senaste åren är det flera svenska böcker, och i synnerhet debutanter, som gett sig i kast med det något tabubelagda temat självmord och självmordsförsök. Jag tänker då exempelvis på Om natten av Pernilla Glaser, Happy Sally av Sara Stridsberg, Resa till Port Said av Lina Sjöberg och Dannyboy & kärleken av Daniel Åberg.

Naturligtvis måste det stå författare fritt att angripa vilka tema som helst. Samtidigt efterlyser jag mer diskussion runt HUR svåra tema angrips. Är alla sätt okej?

Jag kan tåla ganska mycket som läsare, av våld och dramatik, om jag samtidigt kan se en riktning i boken, att det finns en poäng med att gräva djupare i det obehagliga. Nu låter det kanske som att jag argumenterar för att all litteratur ska vara uppbygglig.

När det gäller självmord känner jag mig som en kompromisslös läsare. Jag vill aldrig, och då menar jag aldrig, uppleva att detta avdramatiseras, presenteras som något som bara sker i förbifarten. Jag vill att det alltid ska finnas en liten gnista hopp, som förmedlas till oss läsare, vare sig vi är nedstämda eller vid gott mod.

Det finns en orsak till att allmänheten inte informeras när någon hoppat i tunnelbanan. Att vi skonas från den förstahandsinformationen. Alla som upplevt att någon lämnat dem på detta oåterkalleliga sätt, vet att det är något som får stora konsekvenser för alla i omgivningen, att det är något man alltid bär med sig.

Jag önskar att all den förtvivlan fick tränga fram i litteraturen, att alla önskningar om att det hade kunnat vara annorlunda blev synliga och att det alltid fanns något som pekade i andra riktningar, visade på andra utvägar när allt känns svart.

Similar Posts:

• Mellan Afrikas sol och Norrbottens verklighet
• Oh, Danny Boy
• Att upptäcka att man är förälder
• Simson säger: Rör mig inte
• Gripande och obehaglig läsning