Så givande då att fördjupa sig i en bok i stället. För bara några år sedan var debattämnena följande: Hur dödligt är covid-19? Borde vi stänga skolorna eller rent av hela samhället? Varför är det inte munskyddstvång i Sverige? Och så vidare.

Pandemin känns längesen. Men Anders Tegnells bok, skriven i samarbete med journalisten Fanny Härgestam, för mig omedelbart tillbaka till 2020 och 2021. Plötsligt minns jag hur vi som kunde började distansarbeta, allt handtvagande vi ägnade oss åt, tecken på hamstring av toapapper i butikshyllorna och de dagliga presskonferenserna på eftermiddagen.

Statsepidemiolog Anders Tegnell framstod som en lugn och underbyggd ledare, en trygg kraft i en otrygg tid. Alla tyckte förstås inte det, i en kris reagerar människor olika. Och drabbas olika, inte minst. Men jag tillhörde dem som hyste tillit till Anders Tegnell.

Det är nyttigt med en rekapitulation av denna intensiva fas i den nära nutidshistorien. Anders Tegnell tar händelseförloppet i pandemins inledning i kronologisk ordning.

Som statsepidemiolog försökte han enas med sina nordiska kollegor om en gemensam strategi. Men politikerna i grannländerna lade beslag på bestämmanderätten. Sveriges regering höll dock fast vid principen att kampen mot smittan skulle skötas av experterna på Folkhälsomyndigheten.

I Norge och Danmark stängde regeringarna skolorna, något som chockade Anders Tegnell. De svenska tjänstemännen vägde in skolelevers psykiska välmående i beslutet att låta skolorna förbli öppna. Försiktighetsprincipen tillämpades alltså inte enbart i förhållande till smittrisken, utan också med hänsyn till andra faror för folkhälsan.

Boken skildrar även Anders Tegnells bakgrund. Han har tillbringat delar av uppväxten och många år av karriären i flera olika av världens hörn. Förståelsen för villkoren i fattigare länder önskade man att fler svenska ledare hade. Då skulle kanske inrikespolitiken se annorlunda ut.

Det kommer att komma fler pandemier. Anders Tegnell funderar kring vilka lärdomar vi kan ha med oss från covid-19. Det är imponerande med en expert som fortlöpande läser alla relevanta studier. Stödet från den rika världen till den fattiga behöver bli mer robust, det tjänar alla på ur ett smittskyddsperspektiv. Fördelning av skyddsutrustning borde ske enligt mera solidariska principer. Kunskapsmyndigheterna världen över isolerades i viss mån från varandra under pandemin, något som inte bör upprepas i framtiden. 1,5 miljarder skolelever utestängdes från undervisning utan några påvisbara effekter på smittspridningen. Konsekvenserna av detta är fortfarande inte kända.

Framför allt varnar Anders Tegnell för villfarelsen att nästa pandemi kommer att vara som den senaste. Det är inte troligt, resonerar han. Naturens förmåga till variation är häpnadsväckande. Det gäller inte minst virus. Kanske är nästa världsomspännande smitta matburen? Vi bör alla ha ett beredskapslager av livsmedel hemma och även på samhällsnivå bör det finnas en bättre beredskap vad gäller mat, mediciner och annat. Anders Tegnell funderar också kring informationsinsatser och samhällstillit. Sådant bör man vårda när vi befinner oss i relativt ”normalläge”. När nästa pandemi redan har brutit ut kan det vara för sent.

Sammantaget är Anders Tegnell saklig och underbyggd men kanske lite torr. Det är väl vad man kunde vänta sig, det var precis likadant på presskonferenserna. Inom journalistiken gäller att det som rapporteras inte bara ska vara sant, det ska också vara relevant. Det är nu, när vi har fakta, som pandemin verkligen borde debatteras och då är Tegnells bidrag såväl sant som relevant.

Similar Posts:

• Vemodig vandring genom 2020
• Intressant men väl hastigt och ytligt
• Kärlek i coronans tid
• Enkelt och svårt
• En kärleksförklaring. Om utbildning

Här och där genom de 252 tecknade sidorna lyser jag upp för att det är så träffsäkert. Dels det som är komiskt (som den inte-så-subtila dissen av slafsiga unga män som delar visselpipor på after ski), dels när Lucassi så tydligt lyckas spegla den där förvirringen vi kände i början av 2020 – det subtila obehaget som uppstod när vi var tvungna att förändra små rutiner som hur vi står i kö, eller när vi rör vid varandra. Som när Elin ska hämta ett paket hos sitt lokala postombud, och personen i kassan med myndig stämma uppmanar henne att backa undan från disken, och de sen båda står lite tafatta och molokna på ett par meters avstånd och önskar varandra en bra dag. Det händer inget särskilt, det är ingen dramatisk interaktion, men igenkänningen är stor.

Lucassi skriver om hemmaarbete, om cykelpendling, och om irritationen över folk som använder munskydden på fel sätt. Hon skriver också om händelser i världen: en brand i ett flyktingläger som dessutom förvärrar spridningen av covid bland de boende i lägret; om Trump som säger åt Proud Boys att stand back and stand by; om mordet på George Floyd – ofta utan så mycket till kommentar eller twist. Hon konstaterar att det händer, och har kanske någon liten reflektion. Efter återgivandet av Stefan Löfvens tal till nationen återgår hon till att titta på Australian masterchef. Efter avsnittet om George Floyd följer några rutor där hon påtar i rabatter och säger ”och i min eget oviktiga del av tillvaron kämpar vi med att få kontroll på det yttre när vårt inre är i gungning.”

Det vilar en vemodig stämning över hela boken, och den innehåller många av de vanliga små corona-observationerna. Hur besynnerligt det är att se filmer där ingen håller avstånd. Hur mycket man saknar kramar. Hur svårt det är att inte prata i munnen på varandra under videosamtal. Hur tydliga kontrasterna blir mellan den friska medelklass som isolerar sig i fritidshus och jobbar hemifrån, och de vars tillvaro är mer sårbar. Att ryggen som smärtar kan bero på ett arbetspass på IVA eller på dålig ergonomi framför hemmaskrivbordet.

Jag tror att problemet är att jag redan har levt den här boken. Den beskriver vardagslunken under 2020 – ett år som inte var särskilt bra för de flesta av oss, och fruktansvärt för vissa av oss. Och att återuppleva det känns faktiskt inte så bra. Karantändagboken är helt enkelt vad den utger sig för – en vecka-för-vecka-skildring av livet i coronakarantän. Det är inte satir, och med ett och annat undantag inte särskilt humoristiskt. Och jag är så trött på pandemin nu, att jag hade behövt något annat än det här.

Similar Posts:

• Från träffande till effektsökande
• Sant och relevant om pandemin
• Ojämn men viktig antologi om näthat
• Kärlek i coronans tid
• Komplext och engagerat om stad och landsbygd

Alexa Ashingtonford är en vild och frigjord, viljestark forskare, men mer än forskare är hon Kvinna. Hon är så mycket Kvinna att hon en gång legat med en vindögd man och gjort det så bra att hon lämnat honom med ögonen uträtade. Efter månader av social distansering i en forskargrupp är hon så sexuellt frustrerad att hennes äggledare dundrar ihop som cymbaler vid blotta tanken på en man, men vilken man är man nog att tillfredsställa hennes ylande lustar? Vilken man är man nog att härja i hennes kropp som en galen tornado? Vilken man kan tämja och tänja denna kvinna bland män? Vetenskap blandas med kärlek, kärlek blandas med död, och död blandas med frustande coitus. En inspiration för alla som någon gång på fyllan skrivit 16 sidor Harlequinroman och sparat den i en elektronikens strumplåda. Publicera ert digitala tantsnusk! Världen kan ändå inte bli sämre.

Similar Posts:

• Den bästa bokkaramellen i årets utgivningsask
• Kärlek i omänsklighetens tid
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Ikoniskt tragisk kärlek
• Försiktig erotik som inte rockar min värld