En hel del, visar det sig. Skrapar man lite på ytan brottas de egentligen med samma problem. Båda är för det mesta ensamma och båda har svårt att nå den person som är viktigast för dem. För Johan är den personen Natasja, som glider allt längre in i demensens dimma. För Isaak är det pappan, som ligger i koma efter ett självmordsförsök. ”Världens längsta mamma” – som han kallar henne – har svårt att nå sin son och i hennes mage växer ”horungen”, som får symbolisera allt det som gick fel. Det var ju när mamman ville ta ut skilsmässa som Isaaks pappa bestämde sig för att dö.

Berättarrösten växlar mellan dessa två vilsna själar och Conny Palmkvist lyckas bra med att få dem att låta som två olika personer. Det känns som om man kan se rakt in i Johans själ och förstå hur han tänker. Tyvärr är inte Isaaks röst fullt lika övertygande. Kanske låter han lite grand som en vuxen man som försöker låta som en elvaårig pojke? Detta till trots är Isaaks historia fruktansvärt gripande. När han skuggar sin pappa för att förhindra ett ytterligare självmordsförsök reser sig håret i nacken och gråten stockar sig i halsen.

Som vanligt är Conny Palmkvists språk både vackert och sparsmakat. Ibland får man hejda sig under läsningen, gå tillbaka och riktigt njuta av de kloka formuleringarna. Tidigare har jag ibland tyckt att författarens briljanta språk skymmer innehållet. Det blir som ett slags sköld mot de gripande öden han berättar om. Så var dock inte fallet med den här boken. Den träffar mig som ett knytnävsslag mot solar plexus.

Boken gör mig kluven. Å ena sidan är den otroligt bra, med levande karaktärer och gripande öden, samt ett språk som är en ren njutning att få läsa. Å andra sidan är den så otroligt sorglig – även om den har sina ljuspunkter – att det var skönt att få lägga den ifrån sig.

Similar Posts:

• Closing Time
• En far är bra att ha
• Kroknäsan står i vägen
• Kom älvor
• För Dawit Isaak

Byn heter betecknande nog Sorgen. Där bor Gustav med sina föräldrar, den sorgsna och alkoholiserade fadern som tar ut sin frustration på sonen, och den världsfrånvända modern som ofta tycks tala i gåtor. Gustav har inga egentliga vänner, och hans överlevnadsstrategi är den hos en luttrad och hunsad människa som inser att det inte går att göra något åt saker annat än att uthärda. När fadern slår flyr han in i fantasin och upplever sig vara en öring, fritt sprittande i Svartåns skummiga mörker, istället för bunden vid det hus där hans förtryckare ständigt väntar.

Det är egentligen inte någon märkvärdig berättelse. Tvärtom har den många ingredienser man hört och sett förut; den udda pojken som flyr en hård värld för fantasin, den unga flicka som blir hans under och räddare, pojkgemenskapen som uppstår när man möter nakenhet för första gången i form av en äldre kvinna. Men sättet den är skriven på ger den ett absolut existensberättigande. Gustav berättar själv på ett avvägt, kalt poetiskt språk, som hellre säger ett ord för litet än tar i i överkant. Hans personlighet blir tydlig just i språket, det är undflyende men ändå sakligt, en överlevares språk. Dialogen är knapp men på pricken, absurd på ett rättframt sätt och utan att bli konstlad. Under orden sägs lika mycket som i dem, eller mer, eller något helt annat, och man skymtar och förstår det ofta utan att alltid vara fullt på det klara med vad det betyder. Ibland är det isande klarsynt: "En far är bra att ha" säger Gustav och när vännen Mathilda undrar vad det är som är bra med honom som slår och förtrycker så svarar han: "På något sätt måste det finnas någonting bra i det jag har".

Om inte annat så ryms i Gustav en berättare som stundom låter historien närma sig magisk realism, stundom är plågsamt vardagsnära, som i de skildringar av måltider som finns i boken. Modern och Gustav utvecklar en teknik att äta oändligt långsamt, för att hålla faderns takt och inte förarga genom att avvika. Detta exempel är talande för hur Palmkvist lyckas visa hopplöshet och hopp på samma gång, såväl i de små överlevnadsstrategier vi använder oss av i vardagen, som i de historier och berättelser vi kan göra av verkligheten för bemästra den.

Similar Posts:

• Closing Time
• Sorglig och gripande läsning
• Vackert om livet och döden
• Oväntat vanligt
• Att byta kontinent

Det gör vi allesammans, förstås. Vi vet det. Vi vet det bara inte förrän vi ser det. Döden rycker alltid undan mattan under fötterna på oss, och plötsligt fungerar ingenting längre som vi fått lära oss att det gör.

Conny Palmkvists mor dör i cancer. Hastigt, utan mycket till förvarning. Conny och hans syster hinner knappt förstå det förrän det är slut.

Hon ville plötsligt köpa leksaker till bebisen, trots att jag bara är i femte månaden. Fråga mig inte varför.

Jag önskar att jag inte behövde betygsätta detta. Jag menar, vad sätter man för betyg på en människas död? "Gillade kateterpåsarna, tyckte hospicescenerna kändes lite klichéartade"? Conny Palmkvist gör nästan inga anspråk på att skriva skönlitteratur; han bara vräker ut sitt hjärta över tangentbordet och ger fan i om han säger mer än han borde. Boken är ett enda långt brev till hans mor, trots att det nu är för sent; fullt med det han inte sade, det han tänkte, det han kände. Förnekandet, paniken, ilskan, sorgen, kärleken. Med Jonatan Lejonhjärta på ena axeln och Tom Waits på den andra sladdar han genom sin mors sista sommar utan att riktigt få fotfäste. Röker för mycket, dricker för mycket, grälar med syrran, förbannar sjukvården – maktlös.

Det finns en del av mig som vill påpeka att boken har sina brister. Som vill ironisera över att vi 70-talister, den sista generationen som fick lära sig tro på folkhemmet, inte kan acceptera att saker ibland helt enkelt bara inte går att göra någonting åt.

Men den delen av mig kan inte förklara varför jag inte kan lägga ifrån mig boken, varför boksidorna blir alldeles suddiga ibland, eller varför jag måste ringa morsan och snacka en stund när jag läst ut den.

En mor dör. En son blir ensam kvar. Ett barnbarn får aldrig en chans att träffa sin mormor. Det händer varje dag, ett streck i statistiken. Det är egentligen rätt alldagligt; dör gör väl för fan alla.

Men just därför måste det ju skildras.

Similar Posts:

• Sorglig och gripande läsning
• En far är bra att ha
• Att skada
• Marsvinsvampyrer och slayer-mormödrar
• It’s time for humanity to meet its Unmaker