Freddot Carlsson Andersson är författare och journalist. I B-laget vänder han den journalistiska blicken mot sig själv och granskar på ett sakligt sätt sin egen situation.

Carlsson Andersson berättar om hur det är att leva med en funktionsnedsättning som inte syns. Att passera som en helt normal, vit, medelålders man som kan prestera på hög nivå inom vissa områden, men samtidigt ha problem med att knyta skorna.

I populärkulturen lyfts ibland funktionsnedsattas livshistorier fram, med stråkar och motljus, med syftet att inspirera och sprida feelgood-stämning. Sällan visas gråskalorna. Att livet med en funktionsnedsättning, en normbrytande funktionsvariation, ofta är både och. Såklart. En tisdag med asperger och add är oftast lika ospektakulär som för en neurotypiker – en person utan neuropsykiatrisk funktionsvariation.

Livet med en funktionsnedsättning kan inte kokas ned till varken en renodlad inspirationsberättelse eller sorglig tragedi. Det pågår, precis som alla liv gör. Fast med vissa viktiga skillnader, förstås.

Carlsson Andersson har ett associativt språk som påminner om Clara Törnvalls Autisterna. Det är, trots allvaret, mycket behagligt att läsa. Kanske är det för att jag känner igen mig så starkt i beskrivningarna av intryck som tränger sig på och oförmågan att sortera bland dem. Tankespår som flyter från ämne till ämne, distraherar. Trots det så är språket kärnfullt och nästan kompakt – trots att boken består av 125 sidor känns den inte kort.

Det sakliga berättandet om en ovärdig situation vittnar om resiliens, samtidigt som kostnaden för kampen redovisas. Utmattning, stress, ångest. Hur kan vi ha ordnat det så att de som är i störst behov av stabilitet ska byta arbetsplats när perioden för lönebidraget upphör? Hur kan det vara okej att arbetsföra personer går hemma, bara för att de råkar vara lite annorlunda?

För vilket företag vill anställa någon till fullpris när de kan ta in nästa praktikant på Arbetsförmedlingens nota?

Begreppet flexibilitet är min största pet peeve i arbetslivet. Som anställd förväntas man vara just flexibel, anpassningsbar och effektiv på en jämn nivå. Dessutom ska man behärska konsten att småprata. Klarar man inte det så går det tyvärr inte. Då spelar det ingen roll hur bra man är på sitt område. Kravet på flexibilitet går dessvärre inte åt andra hållet – arbetsgivare är synnerligen fyrkantiga även när det kommer till de enklaste anpassningarna. Innan pandemin tvingade oss till hemmajobb var detta på många ställen otänkbart, även om arbetsuppgifterna till 100 procent bestod av sådant som enkelt kunde skötas med hjälp av en dator och internetuppkoppling.

I B-laget beskriver Carlsson Andersson också den Kafka-liknande upplevelsen av att vara sjukskriven i dagens samhälle. Vid ett tillfälle avslår Försäkringskassan hans sjukskrivning med anledningen att händelsen som beskrivs i sjukintyget var “självrapporterad”. Skulle läkaren ha behövt vara med hemma i badrummet för att svimningen skulle räknas?

I epilogen sammanfattar Carlsson Andersson den urholkning av socialförsäkringssystemen som skett bara de senaste åren. Arbetsförmedlingen har inte längre individuella handläggare. Istället har handläggarna hand om olika “ärendeslag”, vilket för den inskrivne innebär att den aldrig kommer prata med samma person. Det finns inga direktnummer, inga mailadresser till handläggarna som beslutar om din försörjning. Istället finns en chatt-bot på hemsidan. Den kan naturligtvis inte svara på några frågor om just ditt ärende. Det här märkte jag själv tydligt när jag blev uppsagd i samband med pandemin. Efter varje samtal med Arbetsförmedlingen bröt jag ihop av frustration, förvirring och förödmjukelse. Ibland började jag gråta redan under samtalet, när det den namnlöse handläggaren sa gick tvärt emot vad den tidigare, också namnlöse, handläggaren sagt. Det handlade ju om hela min försörjning – som omedelbart kunde upphöra om jag gjorde fel.

B-laget är ett sakligt konstaterande om hur våra socialförsäkringssystem blivit allt sämre för den enskilde individen och vad det faktiskt innebär att hamna utanför. Det sätter fingret på orimligheten i de krav som ställs i dagens arbetsliv och berättar på ett oerhört träffsäkert sätt hur det är att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Jag vill att alla ska läsa den här boken.

Similar Posts:

• Rituell meningslöshet
• Människor berättar vad dom sysslar med
• Städerskans krisrapport
• Vackert om det kroppsliga arbetet
• Att äntligen få känna sig mänsklig

På vägen är det är många laddade ord hon och läsaren måste ta sig förbi. Diagnosen som först benämndes Aspergers syndrom blev sedan högfungerande autism för att nu heta autism typ 1. Högfungerande förutsätter att det finns något lågfungerande men för att diskutera diagnosen vidare kommer man ofrånkomligen in på intellektuell kapacitet och varje steg är på minerad mark.

Jag tycker mycket om blandningen av de personliga erfarenheterna och de större resonemangen kring kultur, historia, psykologi och medicin. Hur funderingarna kring det egna jaget leder vidare till andras funderingar, till texter och bilder. Hur blicken förändras och hur författaren finner en gemenskap genom seklerna.

Jag kan dock bli lite frustrerad av vår nutida förtjusning i att diagnosticera sedan länge avlidna personer enligt de kriterier som gäller för ögonblicket. Visst, det minskar känslan av att känna sig ensam, udda och isolerad men diagnosen som sådan signalerar en exakthet som trots allt inte finns där när den det gäller är borta sedan många år.

Ett inslag är också insprängda porträtt av ”vanliga” autistiska kvinnor, som jag finner betydligt mindre intressanta, även om de breddar perspektivet. Där skiner det stereotypa klart starkare och svårigheterna de brottas med är tydligare.

Det är många av de autistiska kvinnorna, som passerar som neurotyper (alltså personer som inte har någon neuropsykiatrisk diagnos), som kombinerar krävande arbete med familj och socialt liv – och som befinner sig på utmattningens gräns, eftersom det som för de flesta går med automatik kräver ett ständigt analyserande och intellektuellt arbete. Samtidigt låter det ibland som om författaren tror att vi andra gör allt utan minsta ansträngning medan det nog snarare är så att de flesta har sådant som de får kämpa med men att autisterna har betydligt mer.

Jag hade kanske önskat mer tankar om att det rör sig om ett spektrum, att även om man inte kan vara ”lite autistisk” kan man ha flera av de drag eller svårigheter som ingår i diagnosen men är de inte tillräckligt många är man alltså inte autistisk. Det är också lite svårt att förstå varför diagnosen ställs genom självskattningsformulär om den autistiska hjärnan är så uppenbart annorlunda. Förmodligen handlar det om ekonomi men det är ändå en aning förvirrande.

Clara Törnvalls bok har startat – eller återupplivat – en debatt om diagnoserna och jag har undvikit att läsa artiklarna innan jag själv hunnit fundera över boken. Själv kan jag se både fördelarna och nackdelarna – man kan bli begränsad av en diagnos, låta svårigheterna man har papper på få förbli något man inte ens försöker arbeta med. Men man kan också få en helt annan frihet. Man kan få svar på varför något faktiskt är så svårt och man kan få hjälp av andra som har funnit vägar att tackla problemen. Man kan få stöd i skola och arbetsliv och man kan – helt enkelt – få känna sig som en människa.

Similar Posts:

• En inblick i det oförlåtande arbetslivet
• Tröstprästinnan
• I minnets labyrinter
• Ett kalejdoskop av kvinnlig galenskap
• Granskning som inte når ända fram